bobergsrecensioner

Ur Islands karga landskap har ett gäng udda figurer skapat en ljudkonstellation likt ingen annan tidigare. Med skivan Takk tar Sigur Rós ett steg närmre perfektion. Att vara bäst inom sitt gebit är inte så svårt när konkurrensen inte existerar. Men att vara ett av jordens finaste band är en desto större bedrift.


"Ljudet på nya skivan kommer att vara massivt, vi strävar efter något i stil med Korn och Papa Roach".  Sa bandet i en intervju med en isländsk tidning.
"Låtarna har blivit till genom att vi i timtal stått och bara jammat tillsammans. Vi har inte repat någonting tillsammans tidigare." har de med sagt.
Det översta är såklart bullshit när man hör Takk. Det är mer eller mindre precis lika vackert, svävande och hoppfullt som tidigare, bortsett från att utsvävningarna hålls i lite stramare tyglar, vilket bäddar för en mer kompakt ljudbild, och att lyssnaren enklare kan hålla sig kvar.
Det understa citatet tänker jag ofta på när jag hör Takk. Egentligen är det såklart dretsnack det med, det kan det bara vara. Varenda melodi känns så utstuderad och invecklad, samtidigt som det känns så spontant och flyktigt.


Då ( ) ofta kändes som flera ljudexperiment staplade på varandra, sammanfogade till en enda lång låt, hörs det klart och tydligt skillnad på islänningarnas nya alster. Inledande Glósoli är en fantastiskt vacker, stegrande låt med ett crescendo utan dess like. Efterföljande singeln Hoppipolla skivans starkaste spår och en helt sanslöst vacker sak om evig ungdom(Hoppipolla betyder "Hoppa i pölar" ) som i min värld kommer gå till historien som en av tidernas vackraste låtar.

Det är inte sällan jag får känslan av att flyga när jag hör Takk. Hufupukar och inte minst fantastiska Milano är de största anledningarna till detta konstiga beteende. Det är stråkar, det är avlägsna trummor, xylofoner som gifter sig med aukustiska gitarrer, en distad fiol och Jónsi Birgissons fantastiska falsett.(Sigur Rós har lämnat hittepåspråket Hopelandic till förmån för sitt eget språk, isländska. Jag hör själv ingen skillnad.) 
Löjligt ledsama Sorglega med sina långsama, dröjande stråkar skulle kunna passa i vilken kärleks- eller dödsscen som helst och Heysatan är väl egentligen den perfekta avslutningen. Avskalad och otroligt vacker.

På det hela taget är Takk en fantastisk skiva. En skiva som ligger mig otroligt varmt om hjärtat, och en otroligt stark rekommendation till alla med just ett sådant.
Ett hjärta.

Tack, Sigur Rós.


Betyg: 8

Bästa spår: Hopipolla