Avenged Sevenfold - Avenged Sevenfold
Bromptonbördiga A7x vet ju hur man skapar rubriker i alla fall. Det är något väldigt kommersiellt över bandet vilket driver puritanerna till vansinne men som landar dom såna där lagom stora gig som, jag vet inte, förband på Iron Maidens Europa-turné. Jag hade inte klagat.
Vanligtvis väljer man att självbetitla en skiva, antingen i början, eller när man på något sätt vänder ett nytt blad musikmässigt. Avenged Sevenfold väljer att självbetitla sitt fyronde album. Men jag ser inte anledningen. Det låter nämligen precis likadant som vanligt.
Det är old school thrash med gitarrslingor och solon som närmst liknar det Queens Brian May lyckades kräma ur sin gura. Allt detta tillsammans med M. Shadows faktiskt rätt unika röst. Raspigheten finns väl hos de flesta skrikare men killen sjuker bra. Riktigt bra. Det går inte att förneka.
Hur funkar det då, såhär fjärde gången gillt? Ptjaa. Andra och tredje spåret, Almost Easy och Scream fastnar hos mig. Och eftersom jag är så löjligt svag för ljusa solon som gärna spelar på känslosträngen och själva grundmelodin, blir jag ju lite svag för lite lugnare Gunslinger. Singeln Afterlife tröttnar man snabbt på men kommer givetvis att ge A7x den superstatus de eftertraktar. Och det kommer de få med denna skiva med, inget snack. Därmed inte sagt att jag gillar't.
Betyget hamnar dock en bit över godkänt, då det finns i alla fall en del att hämta i A7x musik, mycket tack vare de individuella insatserna och bra låtskrivare. För tro inte att bandet skriver sina egna låtar. Aldrig. De är precis som Dead By April kommer bli; ett band någon pamp investerat väldigt väldigt mycket pengar i. Killarna har talangen, looken och råkar komma från samma ställa; snorrika Orange County.
Men tro inte för en sekund att de är äkta. Gör ni det har The Man lyckats. Och han har lyckats bra i så fall.
Betyg: 6
Bästa spår: Almost Easy och Dear God
