bobergsrecensioner

Den 29'e juni är det dags för progmetalarna över andra - Dream Theater - att släppa nytt.

Det är alltid med skräckblandad förtjusning man ser fram emot ett DT-släpp. Man vet att det mycket väl kan vara det bästa man hört, med snabbt smattrande kaggar och gitarronani i harmonier till grymma refränger och taktbyten. Men samtidigt kan det bli så så fel, med schlagerballader och långa ljudexperiment så man bara blir vansinnig.

Jag kan redan nu säga att ingen som har lyssnat på och gillar Dream Theater kommer bli besviken.

2003 års Train of Thought är ett av de allra bästa altrena till dags dato. Jag älskar verkligen den skivan, så mycket, då det (trots att det ironiskt nog tog tre veckor att skriva) är en av de mest komplexa album jag hört.

Efterträdaren Octavarium var just ett skräckexempel på hur ojämna Dream Theater är. Skitbra låtar som These Walls och inte minst Panic Attack varvas med bottennapp som sömnpillret The Answer Lies Within eller rent horribla Schlagerdängan I Walk Beside You. Och lagom till 26 minuter långa titelspåret har man stängt av.

Killarna hamnade dock på rätt spår igen med föregångaren Systematic Chaos. Ett hårdare sound, men där de mjukare och ljusare partierna kompletterar på ett bättre sätt. Faktum kvarstår ju att bästa spåret på den skivan enlig mig, är det lugnaste; Ministry of Lost Souls. Dream Theater är mästare på känslosamma powerballader, men är samtidigt värdelösa på att hitta linjen mellan maffigt vackert och plumpt sliskigt.

Nog om föregående skivor - nu snackar vi Black Clouds & Silver Linings tycker jag!

Inledande A Nightmare To Remember inleder "stenhårt"(allt är ju relativt) och håller lyssnaren i ett järngrepp. Bra refräng, snygga passager mellan alla takter och riff. Världens tredje bästa trummis, Mike Portnoy får dessutom sitta och blastbeata den sista minuten, vilket är lite av en revolution i Dream Theater-sammanhang, om än en välkommen sådan. En riktigt bra inledare, även om den med sin knappa kvart är på tok för lång.

Nästföljande A Rite of Passage's intro luktar väldigt mycket New York-baserade Stonerpionjärerna Type O Negative, vilket jag inte har något till övers för. Men efter det första riffet övergår spåret snabbt i "vanligt"(om man nu får säga det om ett band som Dream Theater) DT-riffande vilket känns skönt. Refrängen ligger precis på sliskighetsgränsen, men klarar sig med näppe. 

Sticker inte ut på något vis(mer än det roliga synthsolot vid runt sjuminutersstrecket), men är långt ifrån dålig.

Tredje spåret, Wither är en riktig kalasdänga och ett klart lysande exempel på vad Dream Theater kan göra när de verkligen VILL. En megapowerballad med supervacker brygga och en refräng att dö för. Börjar i moll och liksom ligger och morrar betänksamt, vakande... Portnoy's fantasiska trumspel sätter verkligen stämningen, och James LaBrie sjunger bättre än på länge länge. Och nämnde jag refrängen?

En äkta Dream Theater-låt.

Fjärde låten, The Best of Times, är och nallar på klämkäck-kakan. Något de annars hållt sig borta från så duktigt. 

Piano och fioler i introt och det luktar verkligen slisk när refrängen går igång, men ursäktas faktiskt mestadels. Jag klarar mig faktiskt, då jag vet vad LaBrie egentligen skulle kunna koka ihop. Nu när jag sitter och lyssnar låter det nästan som låten i början på Yrrol-filmen, vilket förstärker komiken i vad de egentligen försöker åstadkomma.

Helt usel är låten inte. Långt ifrån. Det drar igång fint efter tre minuter och i slutet solar Petrucci ensam loss på stommen av låten, vilket jag är så löjligt svag för. Flera minuter håller han på och jag älskar varje sekund.

Den mjukaste och popigaste låten på skivan, men jag blundar dåraktigt för detta då slutet är så bra.

Näst sista låten, The Shattered Fortress blir lite av en favorit för mig. Andra spåret på tidigare nämnda mästerverk, Train of Thought heter As I Am. En utan några som helt omstridigheter fantastisk låt. Till fåregående alster, Systematic Chaos gjordes ett litet hommage på denna låt, genom att göra en lugn låt, och i den implementera basslinga och en vers. Denna låt kom fyndigt nog att heta Repentence och var för mig sketaheftig.

Till The Shattered Fortress tar Dream Theater ytterligare ett steg i detta begagnande. Nu tillkommer harmonier och till och med riff och trumkomp. Och även om As I Am tycks vara stommen i detta effektsökeri, får vi även texter från just Repentence men även från äldre låtar som Pull me Under och The Root Of All Evil. I skrivande stund fann jag även ett riff från In The Presence Of Enemies. Låten fortsätter alltså att imponera, även efter fyra lyssningar. 

Ett jättespännande tilltag som fångar mig direkt med sina små minireferenser här och var hela tiden. Jättesvårt att förklara, desto häftigare att uppleva. Testade detta på Redibo och han trodde att han satt på Shuffle på iTunes. Great Success.

Avslutande The Count of Tuscany är en 20 minuter lång mastodontlåt. En jättebra låt bortsett från det flera minuter långa ljudexperimenterandet som inte tillför ett dyft. Introt luktar jättemycket  Images And Words, skivan som satte Dream Theater på kartan. Ljust ljudbilden påminner jättemycket om 1992 års tredsättare vilket är skithäftigt. De sista självande minuterna är dessutom gudabenådat vackra, James LaBrie sjunger faktiskt fantastiskt och det är en perfekt avslutning på en mycket bra skiva.

Som ni hör är jag rätt positivt ställd till Black Clouds & Silver Linings.

Antagligen för att jag inte vågadeha några förväntningar, då jag vet hur jag känt när Dream Theater svikit mig.

Så att de återigen gjort ett hårdare alster känns som en riktigt kärleksförklaring till fansen. Och fortsätter det såhär tänker vi älska dom tillbaks.

Som vanligt finns det ungefär tusen och en smådetaljer att hitta i den ändlösa ljudmattan och de oändliga riffen. Det är ju bandets mångald och komplexitet som gör dom till bandet framför andra.

Jag är extremt positivt överraskad, bandet förtjänar skopvis med beröm och respekt för att de valt att gå rätt väg, två skivor i rad. Det har aldrig hänt innan. Detta blir ett solklart köp när skivan väl släpps.

Betyg: 8

Bästa Spår: Wither och The Shattered Fortress