bobergsrecensioner

"Den mest hatade Metallica-skivan" säger många. "Det är inte Metallica" säger puritanerna.

"Det bästa de presterat sedan Ride The Lightning" säger jag. Och jag skiter i om jag är ensam.

Ja. Lasse Lilldansks virvel låter som ett oljefat(Killen har ju för fan ingen sejarmatta, det är ju en puka då ju!?). Ja, såhär har Metallica Aldrig låtit. Det är mycket plock, det är mycket skumma riff, ännu mer skumma och rentav banala trumkomp, James Hetfield har aldrig sjungt så här gnälligt innan, och hela produktionen andas garage.

Men för fan. Det är ju det som är meningen.

Monsterproducenten Rob Rock sa det själv: Få konceptet att låta som världens största metalband som går in i garageband-stadiet och vill spela in en skiva."

Och precis så har de gjort.

Det är inte Metallica. Fine.

Men det är antagligen därför jag älskar det.

St.Anger låter som ingenting annat. Det vänder uppochner på det mesta. Det är okonventionellt, river en mothårs, ligger som en nagel i ögat. Och alla som känner mig vet att det är PRECIS det - underground - som tilltalar mig.

"Frantic är en fem minuter lång beskrivning om hur resterande 75 minuter kommer låta" säger Lars "Lasse Lilldansk" Ulrich. Och han har helt rätt. Gillar du inte Frantic(eller nästkommande - och fullkomligt underbara - St.Anger) kan du lika gärna stänga av. Då har du kommit fel.

Jag ska dock erkänna att jag till en början inte heller gillade det. Jag tyckte det var sämst och satte sedan på den svarta skivan och tyckte den var sketatuff istället.

idag, sex år och otaliga tusen timmar musikkunskap senare anser jag att St. Anger är det bästa Metallica presterat på nästan 20 år. Skit i Black Album, kastar Load- och Reloadskiten åt helsike och låt Garage inc. stanna just där.

Det nya Metallica är framtiden. Och efter att ha sett världens näst bästa musikdoukentär, Some Kind of Monster(bandets egna dokumentär om skivan. Som blev så mycket annat än en dokumentär om skivan), stiger aktierna ännu mer hos bandet jag aldrig lyssnar på annars.

Some Kind of Monster, Dirty Window, Invisible Kid, The Unnamed Feeling. Alla bryter mot det koncept och konvent Metallica så länge kämpat för att skapa. De gör tvärtom - och lyckas så bra. och då har jag inte ens nämnt det bästa låtarna, Shoot me Again, och fullkomligt geniala My World.

Det är rått, avskalat, i otakt och rent jävulskt illalåtande.

Men jag fullkomligt älskar det.

Betyg: 8

Bästa spår: My World och... St.Anger.