KoRn - Untouchables
En varm julidag 2002 kom att förändra fruktansvärt mycket för mig. Mer än jag någonsin skulle kunna tro. Det var första gången jag kom i kontakt med KoRn och Untouchables. Sedan dess har jag för alltid varit fast. Fast i den hårda rocken och metallens värld.
KoRn är ett band som verkligen förändrats genom åren. Från de första staplande Nu Metalstegen som helt förlitade sig på Heads sjuka gitarrslingor, Fieldy's åh så slappa bassträngar och Jonathan Davis rappande och tungmål, till ett experimenterande, Nine Inch Nails-doftande industrimetalband. Vilken av dessa perioder som passar bandet bäst låter jag vara osagt, då jag i ärlighetens namn inte har mycket till övers för nyss nämnda kategorier, hur mycket de än revolutionerar.
KoRn var enligt mig som allra bäst åren 2002-2006. Under den tiden hade de lekt av sig rap-tvånget och tillät äntligen gitarren ta mer plats, då Fieldys bas legat som en tung men nyansfattig matta över alla låtar. Under dessa åren tillät sig KoRn göra låtar istället.
Jag minns mitt första möte med Untouchables som det var igår. jag låg på mitt pojkrum i Göteborg och läste. Plötsligt mindes jag att min far nämnt något om att han bränt ner en skiva med KoRn. Jag smög ner till pappas musikrum, letade fram skivan och pep snabbt upp på rummet igen.
Där hände något. Det var det hårdaste jag någonsin hört. Från Det numer klassiska riffet i Here To Stay, det lugna men sjuka introt i Make Believe, Det dödstunga gruffet i Blame som sedan går över till att bara Fieldy och Jonathan tar plats och det lugnt och stilla ebbar ut i en av de fetaste refränger jag då hört. Och givetvis de lugnare partierna i No One's There och givetvis rent geniala Thoughtless. Fjorton låtar och jag vill inte ha bort en enda. Detta var det allra bästa jag hört i metalväg någonsin.
Jag har ju tidigare nämnt att man sju år senare får en hel del andra influenser och helt enkelt annan smak. Jag tyckte Limp Bizkit var megahäftigt samtidigt, medans när jag numer måste kväva en kräkningsreflex när jag nämner deras namn. Men inte KoRn. Av alla de band jag lyssnade på tidigt i min ungdom är KoRn ett av de band som enträget stannar kvar på min goda sida. Jag Lärde mig gilla Take A Look In The Mirror[6] trots överdosen av slap-bas, lyssnade ihjäl mig på See You On The Other Side[7], gillar faktiskt Untitled[5] mer än de äldre albumen och riktigt ser fram emot kommande släpp(förhandstipsen säger 2009!).
Det finns många bra metal- och rockkritiker där ute. De flesta håller såklart till på tidningen Close Up, men frilansar till större tidningar. Martin Carlsson på Expressen är ett exempel, Jon Jeppson för Sydsvenskan ett annat. Men den jag gillar bäst, både i det han skriver och det han tycker, är Mattias Kling. Enda anledningen till att besöka Aftonbladet.se.
Jag tror jag klippte ur och sparade recensionen av Untouchables. Det var den första femman jag någonsin sett honom ge en skiva.* Redan här visste jag att jag och Mattias skulle bli bästa kompisar. Inte bara för att han hade rätt i sitt betyg utan för att han lyckades dissikera skivan och få ur sig precis de känslor jag kände med Untouchables.
sju år senare är jag väl inte sådär nyförälskad i skivan som jag var då. Men det är fortfarande är galet bra skiva. Galet bra, mina vänner.
Betyg: 8
Bästa spår: Thoughtless
* Mattias Kling har delat ut två femmor efter detta till dags dato och det till System of A Down's Mezmerize[9] och till Khoma's The Second Wave[8]
