Bleeding Through - Declaration
The Truth var och är fortfarande det bästa undergroundalbumet jag hört tillsammans med Avatar's Thoughts of No Tomorrow. Med sin extrema grinddöds med hjärtskärande refränger och texter skapade Bleeding Through historia. Så bra var det.
Så hur följer man upp ett av de bästa dödsmanglaralstrena i modern tid?
Det är riktigt mycket bra musik där ute i världen just nu. Musiken i sig är mörk, elak och bitter men betygen hamnar så högt upp på skalan att man skulle kunna tro att det är Morgan Allings tur att dansa i Let's Dance. Felet ligger dock inte hos mig, jag har sagt att alla nya skivor jag lyssnar på ska recenseras, vare sig det är skit eller pannkaka.
Det är mycket pannkaka just nu.
Bleeding Through är det inte många som känner igen. Det är typ skitsynd. Deras skiva The Truth är just det. Sanningen. Om hjärta och smärta. Och det är även ett evangelium i ren dödsprosa.
Declaration är mer påkostad. Gitarrerna känns väldigt väl igen, inte minst i de nedstämda partierna, vilket ger undertecknad rejäla rysningar. Men produktionen har ändrats. Det låter inte lika rakt och koncist längre, utan det närmar sig nästan goth-dödshållet. Trummorna låter väldigt mycket Dimmu Borgir, inte minst tillsammans med synthen som numer tar väldigt stor plats. Inget fel i det på så sätt, men det är inte det jag förknippar med Bleeding Through.
Texterna känner jag heller inte igen mig i, det känns mer flyktigt och oprecist denna gång. Inte alls den känsloschock som sist. Å andra sidan. Det är lite Antony And The Johnsons-symptomet här med; Hur följer man upp en av de mest känslosamma skivorna någonsin. Tydligen genom att göra det mindre känslosamt.
There Was A Flood bärs helt och hållet upp av synthen, vilket förvånar mig. Det låter fantastiskt skitbra. "Sången" påminner mer om Randy Blythes stämma numer, vilket ALLTID(alla alla gånger) är ett mycket bra betyg.
Det mesta låter hela tiden väldigt bra. Nästan lite för bra dock.
Med facit i hand är Declaration en liten pärla, inget snack om saken. Dessutom avslutas denna skiva bättre än föregångare. Där The Truth bara tog slut(om än på ett väldigt passande och chockerande sätt) avslutas Declaration med skivans bästa spår - Sister Charlatan. Här känns det "gamla" Bleeding Through igen, med de känslosamma refrängerna och riktigt vasst megariffande. Och med två minuters otroligt detaljerat spöregn och åska ackompanjerat med mollstämt pianoplinkande. Vilket givetvis spär på Dimmu-känslan ytterligare.
Det enklaste sättet av förklara skivornas förhållandesätt är genom att TV-spelsnörda sig. Om The Truth var smutsiga Gears of War är Declaration mystiska Castlevania - Det är mörkt, våldsamt, köttigt och rent överjävligt bra. Men på två helt skilda sätt.
Betyg: 8
Bästa spår: There Was A Flood och Sister Charlatan
