bobergsrecensioner

I en tidigare recension utnämde jag Lamb of God's Wrath till det mest efterlängtade albumet hittills. Well, det höll inte länge. Efter att läst ett gäng recensioner med allra högsta betyg som utgång var det inte snack om att Mastodons senaste megaalster skulle hamna i min skivsamling. Detta är historien om en av de mest skruvade skivorna under 2000-talet.

MTV Music Awards 2007. Det är efterfest på Mandalay Bay-kasinot i Los Angeles. Sångare, gitarrist samt låtskrivare Brent Hinds hamnar i bråk med System of A Down-basisten Shavo Odadjian. Saker och ting urartar och Hinds skalle möter betong med hjärnblödning som utgång.

Under åtta månader med svår yrsel (och en del marijuana) skriver Hinds ett konceptalbum om rysk mytologi och om Eter. Nej, inte det kemiska ämnet utan om det ämne Aristoteles ansåg vara det femte elementet. Ungefär som luft - någon form av flyktig substans -  fast med den stora skillnaden att eter inte påverkasnär det kommer i kontakt med de andra fyra elementen. Eter ska enligt Aristoteles vara det ämne som fyller alla universums hörn.

Slut på filosofilektionen, men faktum kvarstår att det verkar ganska vettigt att Mastodon väljer luft till denna skiva. Då Mastodon redan avverkat eld(March of The Fire Ants), vatten(Leviathan) och jord(Blood Mountain) känns det som ett ganska givet val att luft är bandets nästa opus.

Själva händelseförloppet i Crack The Skye är givetvis mer komplext än "det handlar om eter". Här följer en ytterst kort förklaring kring vare låt:

Inledande Oblivion berättar om en liten pojke som är förlamad i hela kroppen. Hans enda sätt att röra på sig är genom sin astralkropp. Han reser ut i rymden men kommer för nära solen, precis som Ikaros i den grekiska mytologin. Lite bättre utgång för vår huvudperson dock då solen bränner loss navelsträngen som binder honom till hans fysiska kropp. Han sugs in i ett maskhål - som många anser kunna göra att man förflyttar sig i tid och rum - och hamnar i någon form av andevärld.

Nästföljande spår, singeln Divinations förklarar att pojken inte är död, utan att hans själ helt enkelt bara hamnat i mystikern Rasputins kropp.

Quintessence förklarar mer ingående vad eter handlar om - mörk materia, och som tidigare beskrivet - oviljan att ändra form när det kommer i kontakt med andra element.

Långa och fantasifulla The Czar tar oss från Rysslands skogar till palatsen och berättar om när Rasputin försöker störta Tsaren men blir förådd och själv mördas. De två själarna, pojkens och rasputins egen, lösgör sig från kroppen och försvinner genom en spricka i himlen(crack the skye?).

Ghost of Karelia börjar med att pojkens föräldrar hittar hans livlösa kropp och fasar över att han är död. Pojken vill då hem och tillsammans med Rasputin börjar de sin långa långa resa hem....

Den enda låt som egentligen inte har med konceptet att göra är titelspåret Crack the Skye och handlar mer abstrakt och konkret om förlust och hur man hanterar den. Sägast ska nog att det är just denna låt som griper tag i mig mest. Den känns så fruktansvärt äkta och man känner sorgen och bedrövelsen i varje trumslag, i varje riff och i varje not.

Och till sist då, avslutande The Baron. Efter otaliga hinder och påfrestningar absorberar Rasputin pojkens själv och han kan ta sig hem...

Detta var alltså den KORTA versionen av vad som händer. 

Men hur skoj är skivan om man egentligen inte bryr sig om historier, eller ens texter för den delen?

Ja du, i Crack The Skye finns grejer att hämta för ALLA. Fina enkla poprefränger som sätter sig på huvudet direkt. Komplexa riff och taktbyten som för den mest inbitna hardcorediggare att trigga headbangarnerven. Komplex sång i Neurosis anda som för undergroundkillen att lyssna noga. Och för gemene man, helt enkelt ett fruktansvärt bra stycke musikprosa.

Detta är så fantastiskt bra att det inte verkar finnas någon rim och reson. Det är mycket mer lättillgängligt än 2006 års fullkomliga mästerverk Blood Mountain. Låtarna är lugnare, den rena sången dominerar totalt och vi får inga en och en halv minuter långa låtar med blastbeats och parningsrop från Yetis.  Ändå är det så grymt komplext att man blir vindögd om man ska på en gång upptäcka samtliga lager i producent Brendan O'Briens makalösa produktion.

Texterna är makalöst vackra och mycket finns att känna igen sig i, även om man inte trot på reiknarnation i stort.

Som jag nämnde tidigare, är titelspåret något i särklass. En helt underbar låt att låta sig dras med i. temat känns för mig jätterelevant och det gör nästan ont att lyssna på Hinds hesa stämma om att han inte vill att Lucifer ska ta hans mor ifrån honom.

Resterande låtar är samtliga helt fantastiska, inte minst drömska The Czar med sina fyra kapitel.

Alla som hittar någon form av tillfredsällelse i Opeth, Dream Theater och Bursts musik (lugna drömska partier som ofta övergår i lite mer fartyllda och hårdare sekvenser, taktbyten och konstiga texter) kommer tycka detta är skitbra.

Många många ställer sig frågan om Mastodon är det nya Metallica. Det hoppas jag verkligen inte. Mastodon är Mastodon och ska inte liknas vid något annat band idag. Storheten kommer i att de går sin egen väg och gör precis vad fan de vill. 

Och med skivor som Leviathan, Blood Mountain och inte minst Crack the Skye kommer Mastodon bli legender. Årets bästa skiva är här.

Betyg: 9

Bästa spår: The Czar och Crack The Skye.