Nightwish - Wishmaster
På allmän begäran från: RoZZor.
Efter genombrottsskivan Oceanborn var Nightwish större än storast. Med den pressen skapades en bra efterföljande skiva, men inte helt utan fadd eftersmak.
Man kan bara tåla så mycket av operett ackompanjerad av metalmusiker och MIDI-synthar inrattade på "orchestra". En av världens svåraste sångstilar synkroniserad med en musikform mest relaterad med civiliserat kaos kan väl i mina ögon sluta precis hur som helst. Men svulstig powermetal där kaggarna ligger som åskan en ljummen augustikväll tillsammans med höga höga C funkar faktiskt i detta fall.
Tarja Turunen HAR en bra röst, det går inte att komma ifrån. Resterande finnar kan sina instrument bra, det sitter tight och precist alltihop.
Däremot inte sagt att musiken i sig intresserar. Well, det funkar hjälpligt, The Kinslayer är en ganska suggestiv sak, som gärna drar ner i moll vilket är en kontrast. Intro och refräng i Wanderlust sitter som en smäck och Dead Boy's Poem är precis sådär lagom cheesy som finsk bastumetal ska vara. Dessutom ska ingen skugga falla på titelspåret där instrumentalisterna får ta över och faktiskt gör det... Nästan skitbra.
Lika intressanta är dock inte semiballaden Come Cover Me, skitlångsamma Two For tragedy och Bare Grace Misery, som bara måste vara någon form av Melodifestivalen-reject.
Det är alltså när tempot skruvas upp som Nightwish kommer till sin rätt.
Betyg: 6
Bästa spår: Wishmaster
