Protest the Hero
Som en blix från klar himmel - för min del - kom Protest the Hero och bara råkade leverera 2008 års tredje bästa skiva. Alla som gillar musik bör låta öronen kalasa på denna skiva. Det skulle göra er gott.
Det är å andra sidan inte särskillt lätt att ta till sig Protest the Hero med en gång kanske. Det låter inte särskillt hårt, men är så frukstansvärt komplext att man blir vinögd. Man kastas mellan himmel och helvete i parti och minut och hinner knappt landa innan det är dags för nästa tripp av excellent progressiv metalpropaganda. Precis så här ska all musik låta. Som Dream Theater på uppåttjack ungefär. Precis, Dream Theater spelar inte direkt sakta.
Referenser är extremt svåra att hitta. Jag vet inget band som låter likadant. Det börjar med en gång, gärna i 180 kilometer i timman för säkerhets skull. Något galet riff ackompajerad av en rejält tokig trummis. Sångaren blandar primalskrik(inga Amon Amarth-grejer, utan den barnvänliga versionen) för att sedan ta i från tåna i den mest rena skönsång jag hört på så länge. Och basisten Arif Mirabdolbaghi(jodå.) är bland det sjukaste jag hört.
Ingen takt verkar vilja låta som den andra, utan bara i inledande Bloodmeat finns tillräckligt mycket finnesser och detaljer att basera en hel skiva. Här kommer alla känslor på en och samma gång, verkligen.
Och sedan fortsätter det. Andraspåret The Dissentience är bland det sjukaste - och bästa - jag hört på otroligt länge. För mitt i allt organiserade kaos kommer det helt plötsligt, och knockar mig totalt. En sådan superrefräng, mer klockren än något annat, någonsin. Den kommer så plötsligt och jag står så handfallen att jag inte hinner ta tag något, utan bara faller. Ner, ner, ner. Och vill inte landa. Någonsin.
Denna eufori uppstår alltså redan på spår två. Och mycket sämre blir det inte. Sångare och instrumentalister fortsätter producera superkomplex melodisk posthardcore som om det vore sina egna liv allt hängde på. Och det slutar faktiskt ALDRIG att låta illa. Tempot sänks inte. Dubbelkaggarna fortsätter smattra och vokalist Rody Walker sjunger som om han vore besatt.
Rätt som det är dyker dessa galna superrefärnger upp och målar med en palett av renaste guld upp musikaliska himlavarv jag aldrig upplevt tidigare. För att sedan dyka ner i det progressiva hardcoreträsket igen. Jag hänförs konstant. Låten Palms Read ger mig tårar i ögonen. Inte ofta det händer.
Hållbarheten är dessutom grotesk. Jag plockade fram skivan igen, efter att inte lyssnat på den på kanske två månader. Och jag blir kär på nytt. Jag fullkomligen älskar när det händer.
Med detta vill jag väl ha sagt att SAMTLIGA med den minsta fabläss för progressiv musik ska ta sig ett gäng lyssningar på Fortress. Annat är straffbart med kalldush naken på stora torget i Gällivare.
Fullkomligt genialiskt.
Betyg: 9
Bästa spår: Bloodmeat och The Dissentience
