Limp Bizkit - Chocolate Starfish and the Hot Dog Flavoured Water
Det är trevligt att åka ner till Göteborg, av flera orsaker. Skivaffärer, trevliga vänner, god mat.
Men det är nästan roligast att i föräldrarnas lägenheter skrota igenom den skivhyllan med alla gamla skivor man lyssnade på för sju-elva år sedan. Michael Jackson, Scooter, Eric Gadd, The Ark... Och Limp Bizkit.
När jag var tolv tyckte jag att Chocolate Starfish and the Hot Dog Flavoured Water var den hårdaste och tuffaste skivan i världen.
Tyckte därför det skulle vara enormt intressant att se vad jag tycker nu, nio år och otaliga musikerfarenheter rikare senare.
Här kommer svaret.
Jag förstår verkligen att jag gillade detta när jag var yngre. Hot Dog, direkt efter introt, innehåller 57 Fuck. Det var tuff rap till nu metal-gitarrer. Mycket adrenalin, lite skrik, massa producerat. Detta var superhäftigt.
En kommersiell fullträff alltså.
Idag är jag inte lika imponerad. Visst, let's face it, det är enkelt att totalsåga Limp Bizkit för att de är just Limp Bizkit. Jag tänker inte göra det bara sådär. Chocolate Starfish... släpptes innan debaclerna Results May Vary och The Unquestionable Truth. Detta var när Limp Bizkit var det nästa stora. De vann en grammy framför System of A Downs Geniala Toxicity - vilket ju å andra sidan i sig går att diskutera.
Och Chocolate Starfish är faktiskt en okej skiva. Under den första halvtimman radar Fred Durst upp Hits. Take A Look Around, temalåten till Mission: Impossible II är faktiskt en riktig dänga. Det sackar dock betydligt därefter. Man kan ju ge sig fan på att det kommer en såndär fakking pisslåt som Getcha Groove On, en ren "raplåt"(Biggie vänder sig i graven) med Xzibit. Det är så dåligt att det känns rent moraliskt förkastligt att låta detta oljud träffa trumhinnan. The One är något ljudexperiment, Outrot är samma kille som skrattar, loopat i säkert 25 minuter. Ren förbannad skit alltså. Vilket retar mig till vansinne när tempot skulle kunna blivit så fruktansvärt högt, vilket hade höjt skivan ett par rejäla släpp. Rent hjärnsläpp av ett gäng pajaser som faktiskt tror att rap och metal gifter sig.
Nu landar Chocolate Starfish and the Hot Dog Flavoured Water på ett godkänt betyg, trots allt. Jag har inte tråkigt precis hela tiden. Boiler är en gött känslosamt låt, Livin' It Up besitter en superrefräng och det är alltid roligt att höra det klassiska M:I-temat med Nu Metal-trummor och slapp bas.
Betyg: 5
Bästa spår: Boiler
Men det är nästan roligast att i föräldrarnas lägenheter skrota igenom den skivhyllan med alla gamla skivor man lyssnade på för sju-elva år sedan. Michael Jackson, Scooter, Eric Gadd, The Ark... Och Limp Bizkit.
När jag var tolv tyckte jag att Chocolate Starfish and the Hot Dog Flavoured Water var den hårdaste och tuffaste skivan i världen.
Tyckte därför det skulle vara enormt intressant att se vad jag tycker nu, nio år och otaliga musikerfarenheter rikare senare.
Här kommer svaret.
Jag förstår verkligen att jag gillade detta när jag var yngre. Hot Dog, direkt efter introt, innehåller 57 Fuck. Det var tuff rap till nu metal-gitarrer. Mycket adrenalin, lite skrik, massa producerat. Detta var superhäftigt.
En kommersiell fullträff alltså.
Idag är jag inte lika imponerad. Visst, let's face it, det är enkelt att totalsåga Limp Bizkit för att de är just Limp Bizkit. Jag tänker inte göra det bara sådär. Chocolate Starfish... släpptes innan debaclerna Results May Vary och The Unquestionable Truth. Detta var när Limp Bizkit var det nästa stora. De vann en grammy framför System of A Downs Geniala Toxicity - vilket ju å andra sidan i sig går att diskutera.
Och Chocolate Starfish är faktiskt en okej skiva. Under den första halvtimman radar Fred Durst upp Hits. Take A Look Around, temalåten till Mission: Impossible II är faktiskt en riktig dänga. Det sackar dock betydligt därefter. Man kan ju ge sig fan på att det kommer en såndär fakking pisslåt som Getcha Groove On, en ren "raplåt"(Biggie vänder sig i graven) med Xzibit. Det är så dåligt att det känns rent moraliskt förkastligt att låta detta oljud träffa trumhinnan. The One är något ljudexperiment, Outrot är samma kille som skrattar, loopat i säkert 25 minuter. Ren förbannad skit alltså. Vilket retar mig till vansinne när tempot skulle kunna blivit så fruktansvärt högt, vilket hade höjt skivan ett par rejäla släpp. Rent hjärnsläpp av ett gäng pajaser som faktiskt tror att rap och metal gifter sig.
Nu landar Chocolate Starfish and the Hot Dog Flavoured Water på ett godkänt betyg, trots allt. Jag har inte tråkigt precis hela tiden. Boiler är en gött känslosamt låt, Livin' It Up besitter en superrefräng och det är alltid roligt att höra det klassiska M:I-temat med Nu Metal-trummor och slapp bas.
Betyg: 5
Bästa spår: Boiler
Kommentarer
Trackback
