Muse - The Resistance
Brittiska glamexcessrockarna nummer ett är tillbaks efter tvåtusensex års säljsuccé Black Holes And Revelations. och det är inte utan att du hinner bli förbannad både en och två gånger när du sätter tänderna i The Resistance.
Det är tvära kast. Verkligen. Efter en fantastisk start med trion Uprising(som i sig räcker som argument för att sälja denhär skivan. Åt fanders med både Kings of Leon och The Killers. Muse vinner kriget om bästa mainstreamlåt, nuff said), Resistance och Undisclosed Desires vill du bara kyssa Matt Bellamys fötter, och United States of Eurasia är en så snygg om än osubtil Queenpassning att självaste fröken Mercury ler uppe i sin plyschhimmel. Den avslutande samplingen ger mig dock ofrivilliga megarysningar då jag ser Sir Philip Anthony Hopkins mest kända karaktär steka och äta hjärnan på en FBI-agent.
Sedan vänder det. Kampsången Guiding Light känns otroligt klyschig(även om det är Muse's signum att vara detta. men för jösse namn, liite återhållsamhet kanske?) och är dessutom en grotesk stöld på Anthem. Ni vet, Chesslåten. Unnatural Selection är intetsägande och alldeles för lång, MK Ultra är bara intetsägande. Bowie-passningen I Belong To You borde sett till tidigare sagda referens i praktiken inte kunna gå fel, men då låten helt saknar dynamik faller allt platt trots Matt Bellamys sång. Irriterande är bara förnamnet. Slarv får agera mellannamn.
Och sedan då. Exogenis Symphony-trilogin. Tretton minuter pianoslingor. Tjena. Måhända det är vackert(för det är del 3; Redemption) men för i Jesu namn - det sänker ju tempot något så otroligt! Det är helt fruktansvärt att vänta sig ett avslutande crescendo i stil med Knights of Cydonia/Glorious, och istället bli tvångsmatad med långsam symfoniackompanjerad falsettsång i nästan en kvart. Dessutom utan en enda unik tonföljd. Jag blir fan skitförbannad. Ett antiklimax utan dess like.
Jag hade förväntat mig mer. Man skulle kunna anat att det var hitåt det barkade, att man efter rockiga, av hits sprängfyllda Black Holes And Revelations ville utforska lite mer, kanske dra lite åt koncepthållet. Fine by me. Men om man gör det på bekostnad av musiken, är du lite lite jättefel ute.
Det är tur jag är så fåfäng, för när jag direkt efter jag lyssnat klart börjar om skivan och får ta del av de fyra första helt fantastiska låtarna igen vill jag slita mitt hår.
Ett sånt slös.
Betyg: 5
Bästa spår: Uprising
