bobergsrecensioner

Starsailor är ett i mängden av brittiska band i Oasis kölvatten. De spelar en britpop de knappast är ensama om att utöva. Stereophonics, Travis, Keane, Coldplay. Listan kan göras längre. Så varför bör du lyssna på Starsailor istället för tidigare nämnda band?

Det ironiska med All The Plans är att den går tvärtemot mina konventioner. Sånhär musik ska om något vara bra att lyssna på direkt, men inte tåla en dissekering. Det är dock precis det  All The Plans gör. Vid första, andra och tredje lyssning känner jag att jag bara lyssnar på den för att jag älskade låten Way To Fall från skivan Love Is Here. Måhända jag vill tycka det är bra - men det är det inte.

Ända tills jag sätter på mig stereolurarna klockan halv åtta på morgonen och verkligen lyssnar. Inte bara hör. Då får du ända fram till monumentala sjunde spåret Hurts Too Much en bra lektion i musik du hatar att älska.
Inledande Tell Me It's Not Over är en klassisk öppnare med de melankoliska piano- och gitarrspelet och den fantastiska refrängen med en text att dö för. Titelspåret är en låt som platsat bra i Coldplays liverepetoar. Neon Sky likaså. En låt att falla för. Falla hårt.
Och så. Hurts Too Much. Detta monumentala superspår som på många sätt har större betydelse för mig än så mycket annat. Enligt mig det enda spåret - kanske med undantag från inledaren - som inte känns stulen från något annat band. Ett känslomässigt potpurri av melankoli, beska och förbannad kärlek blandat med undersköna melodier, fantastisk lyrik, en barnsligt bra refräng, och - såklart - James Walshs gälla stämma som läcker så mycket känsla att jag blir alldeles dyngsur. Eureka.

Problemet ligger dock i regressionen som sker efter dessa sju spår. Det är ju lika många spår kvar, och det är väl egentligen bara lugna Safe At Home som fastnar på mig. De andra låtarna glider ur mina händer likt dendär maneten du alltid krossar i dina händer efter årets sista västkustbad. Jag får inte tag i dom på allvar, i mina öron låter det bara oinspirerat. Mycket beroende på att fjorton låtar är alldeles för mycket för att man på allvar ska kunna hålla intresset uppe. Du hade lätt kunna stryka låtar som Black Limousine, Do You Believe In Love och Stars And Stripes till förmån för en kortare speltid och således ett mer inspirerat album. Synd på så rara ärtor.

Jag lyssnar inte längre på Coldplay, Keane har bortsett från Everybody's Changing aldrig intresserat mig, Travis är rentav dåliga - och inga av dessa band kvalificerar sig till den genre jag mestadels lyssnar på. Så varför borde jag ens recensera All The Plans?
Well. Dels för att jag faktiskt gillar skivan, några skönhetsfläckar till trots. Vilket egentligen är det bästa betyget ett sådant här alster kan få. En metalhead som lyssnar på britpop. Tjena.
Dels för att det är tråkigt både för läsare och yours truly att bara recensera deathcore, emothrash och melodisk 70-talsdöds med jazzinslag.
Dels för att det är min blogg. Jag gör vad fan jag vill.


Betyg: 6
Bästa spår: Neon Sky och Hurts Too Much