bobergsrecensioner

Karin och Olof Dreijer är rätt häftiga ändå. Inget band har inom genren tidigare vunnit en grammis för alla sex kategorier de var nominerade i(Årets album, årets artist, årets popgrupp årets producent, årets kompositör och årets musik-DVD). Inget band någonsin har heller inte hämtat ut något av priserna. Det kan tyckas jättepretto att istället göra ett videoklipp med en förvrängd bild på en liten pojke som tackar för att "ni tycker om mig".
Men mest är det bara jättehäftigt.

Om förra skivan Deep Cuts var den glada, snygga baldrottningen, sitter Silent Shout längst bak i mörkret som hennes tjocka, finniga syster. Helt klädd i svart.
Svart ja. Det är den enda färgen jag ser framför mig när jag hör Silent Shout. Något jag inte ens gör när jag tar mig an mina mörkaste metalakter. Silent Shout är så mörk, så oinbjudande och avskräckande. Och så bra att du  maniskt skrapar så hårt på ytan för att få komma in att du bryter naglarna på dina fingrar.
Inledaren och tillika inledningsspåret är en otroligt lång och tjock pekpinne pekandes på att riktigt bra techno inte handlar om snygga tjejer som sjunger "vackert" och synthesizer-pitchen på 10. Det räcker bra med ett snyggt kickbeat, en otroligt stämningsfull basslinga, Karin och Olof Dreijers löjligt skumma, förvrängda sång med usel engelska, samt en refrängslinga som får huden att knottra sig av ömsom välbehag ömsom obehag. Fantastiskt.

Efter ett par lyssningar lär du dig slappna av, tar in det mesta av den extremt tjocka ljudmatta som är låtar som Neverland, The Captain, Marble House, Like A Pen och alldeles makalösa We Share Our Mothers Health. En av de mest skruvade låtarna jag lyssnat på, och jag har lyssnat på en del. Ett helt utflippat beat blandat med sjuk sång, ackompanjerat av en refräng där jag tror någon form av marimba eller oljefat samplats. Det måste höras för att upplevas. Jag själv blir i alla fall i extas. Jag tror min chef Mattias sammanfattar låten bäst när jag spelar den på jobbet; "Denhär låten är verkligen skitkonstig".
Jag vilar min låda.

Helhetsintrycket är att Silent Shout är en jämn och trots mörkret och galenskaperna snyggt paketerad skiva. Vi får våra välbehövliga pauser i From off To On(vilket behövs, eftersom nästkommande Forest Families i sin enkelhet hämningslöst pockar på din uppmärksamhet) och i avslutande Still Light.
Ironiskt att ett band som The Knife i allmänhet och på en skiva som Silent Shout i synnerhet har med en låt som anspelar på ljuset.

Och det häftigaste med allt är att det är den tjocka, finniga systern, helt klädd i svart, som går hem med balens prins.


Betyg: 7
Bästa spår: Silent Shout och We Share Our Mothers Health