Jónsi - Go (2010)

Alla som är kompis med Sigur Rós vet vem Jón Þór Birgisson är. Den stråkgitarrförsedde falsettsångaren har mången gång trollbundit oss med sin konstellations eteriska och flyktiga melodier och fullkomligt makalösa crescendon. När halva bandet går och blir pappalediga - ja, då gör man väl ett soloprojekt då. Resultatet är Go. Och vilket resultat sen.
Man anar absolut att det är Jónsi det hadlar om såfort plattan börjar snurra, det tänks inte långt utanför lådan här. Den patenterade falsetten sitter precis där den ska. Inledande Go Do är närmre besläktad med Með suð í eyrum við spilum endalaust än någon av Sigur Rós tidigare skivor. Det känns poppigare, lite spattigare och fluffigare än Exempelvis ( ) Eller Takk. Skillnaden är väl att Jónsi lyckas med det hans band inte riktigt klarade av på sitt senaste alster - att blanda de båda influenserna och få de att bli ett. Go är i det avseendet helt perfekt.
De lite mer rökiga låtarna(aaallt är ju relativt...) kommer garanterat följa mig genom hela sommaren. På stranden, i skuggan av ett stort träd i full blom, under de varmaste dagarna när solen verkligen steker och under min underbara sommarförälskelse. Jónsis falsett kommer vara med mig alla steg på vägen av vad jag förväntar mig kommer bli en fantastisk sommar. Go Do, Boy Lilikoi, Sinking Friendships och alldeles fantastiska Around Us sätter tonaten.
Det är dock de lite mer vemodiga och lugna låtarna som verkligen får mig på fall. Tornado, Kolniður och avslutande Hengilás är låtar som verkligen får det att kittlas i hela kroppen men samtidigt rysas av välbehag. Jag är helt tagen. Jag vill aldrig det ska ta slut. Precis samma känsla jag kommer få när hösten börjar närma sig. När man ätit sig rund på livets goda under sommaren, löven sakta men säkert samlas på hög vid rännstenen och bildar någon form av rödorange rännil, solen går i moln och man står där hjärtekrossad.
När Grow Till Tall med sitt taktfasta trummande, makalöst vackra fiolspel och sin dovt ljudande falsett sakta men säkert ebbar ut i Hengilás mollstämda toner blir jag nästan tårögd. Mållös om inte annat. Toner som inte kan beskrivas, bara upplevas.
Mer än den sista, ljuvt ljudande tonen precis när man trott att allt är slut. Ett sista andetag. En liten chans till. En liten strimma hopp.
Årets vackraste skiva är redan här.
Betyg: 8
Bästa spår: Tornado och Kolniður
Finntroll - Nifelvind (2010)

Matias "Vreth" Lillmåns har själv tidigt proklamerat att medlemmarna i Finntroll alltid har extremt roligt när de spelar in en skiva. Har man inte kul kan det lika gärna vara. Skön inställning. Och med det i åtanke blir det genast lite lättare att lyssna på Nifelvind. Jag kan lätt bli nervös av att lyssna på musik där musikerna verkligen vill mena allvar med det de håller på med, medans musiken sig är - eller i alla fall känns - så oseriös. Men när jag efter ett par lyssningar fick reda på Vreth's filosofi gällande bandet i stort vart det med ens ett par andra ögon som betraktade bandets senaste alster. Och det var helt klart till det bättre.
Musikaliskt sätt är det som vanligt - det är humppametal med tomtar och troll på agendan. Småfnissigt och lagom löjligt. Det är svårt att inte skapa skrattgropar längs kinderna över låttitlar som Den Frusna Munnen eller Under Dvärgens Fot. Kvalitén på låtarna är genomgående hög, så när som på Galgasång. Annars håller finnarna mig ständigt underhållen. Det håller sig inom sina egna ramar och gör inga volter utanför lådan, ingen ska bli besviken. Kanske kan kännas lite tråkigt, men jag känner att om kvalitén är såhär hög kan jag egentligen inte klaga.
Sen ska killarna ha hinkvis med kudos till ett av de snyggaste bandfotona jag sett. Så löjligt. Men så jävla rätt.
Betyg: 6
Bästa spår: Under Bergets Rot
Avantasia - Angel of Babylon / The Wicked Symphony (2010)
Ända sedan The Metal Opera förändrade mitt unga musikliv runt 2002 har ett nytt Avantasia-släpp varit något man sett fram emot med andakt. Det var egentligen inte förän runt 2007 man ens fick veta att superkonstellationen faktiskt skulle spela in nytt material. Det visade sig dock tidigt och tydligt att flockens ledare Tobias Sammet valt en annan inriktning vad det gäller sitt musikskapande. The Scarecrow(2008) var en spretig sak med ett par superlåtar men med alldeles för mycket nonsens för att få en att bibehålla intresset. Det lät inte som Avantasia kort och gott. När nu Sammet återigen samlar namn som bland andra Jorn Lande, Jon Oliva, Russell Allen, Eric Singer och självaste Michael Kiske för två episka skivor är det ju inte utan att det höjs ett och annat ögonbryn. Förväntningar kan omöjligt ställas ner.
Och nu sitter jag här. Duktigt jävla förbannad. Och frågan som hela tiden cirkulerar i skallen på mig är "Vems är felet?"
Försnacket har gått i ett par veckor. Jag och mina vänner har haft olika åsikter kring det hela. "Äh, de får väl göra den musik de själva känner för. The Scarecrow var väl förvisso inget mästerverk...", säger den ena. "Visst, det är väl inte denhär superepiska power metalen de höll på med tidigare kanske, men jag gillar det ändå" säger en annan. "Singeln Dying For An Angel rockade ju på rätt bra, med Scorpions gamle sångare och allt!" säger en tredje. Jag själv sitter mest och suckar. Jag har tidigt sagt att om det låter mer som The Scarecrow's långsamma, tradiga öststatshårdrock och inte som Avantasia SKA låta, med smattrande dubbelkaggar, oslagbara melodier och refränger som får huden att knottra sig, allt vackert sammansatt av några av Power Metals allra största namn, kan det lika gärna vara. Jag struntar då helt enkelt i det. Inget mer med det.Det är väl därför jag sitter här just nu, utan varken hår eller skägg. Varför? Jo, det ska jag berätta för er.
När jag med nästan darrande hand slänger på Angel Of Babylon möts jag av niominuterseposet Stargazers. På förhand tyckte jag väl det kändes lite avigt med en niominutare som inledare av skivan(när jag dessutom sneglar på den andra skivan, The Wicked Symphony ser jag att det är samma sak där!) men det är väl bara att gräva ner huvudet tuta och köra. Att jag efter ett långsamt men stämningsfullt intro då möts av plockande gitarrer och dubbeltramp till Jorn Landes helt fantastiska röst gör att jag nästan hoppar upp ur soffan och skriker "JAA!". Spännande meloditwistar(sju minuter in, sheisse!), snygga gitarrharmonier och en helt superb refräng gör detta till en helt otrolig överraskning. jag tror knappt det är sant.
Att jag dessutom möts av titelspåret och Your Love Is Evil, båda förvisso inte direkt i 120 bpm men lätsamma, lekfulla och med dedär patenterade refrängerna som Tobias Sammet är expert på när han bara vill. Jag kissar lite.
Sen händer något. Jag drabbas av Death Is Just A Feeling, någon form av burlesque-liknande styggelse till låt med Jon Oliva som står och gapar i fem och en halv minut. Helt klart smolk i bägaren, men jag tänker att nåt bortfall i ämbetet förekommer väl jämt. Men så händer det igen. Och igen. Och igen. Rat Race bygger upp en hel klase med förväntningar i sin uppbyggnad men når sitt totala antiklimax i en helt ointressant refräng. Down in The Dark är så långsam att man tror killarna drabbats av åldersnoja när de står där och sjunger lite sött i kör. Blowing Out The Flame låter PRECIS som en såndär semiballad som Sammets andra band Edguy ratat.
Jag hinner bli helt skogstokig och slita mitt hår både en och två gånger. Det är inte förän i åttonde spåret, Symphony Of Life jag återigen på allvar vågar lyssna igen. En lite gothig låt som sätter sig med en gång, mycket tack vare en duktig Cloudy Yang på sång. Men min lycka blir kortvarig. Direkt efter möts jag av nå jävla southerner-plock(!) på gitarr och en rentav usel låt i Alone I Remember. Jag sliter loss ett par tussar hårfäste till.
Men det allra största hånet mot oss Avantasiafans tar sitt ansikte i form av Promised Land. Inte för att låten är på något sätt dålig. Tvärtom. Det är en riktigt fet låt, med Jorn Lande som gapar så han dör(vilket alltid är en bra sak), en finfin refräng och en klassisk, Avantasia'ig gitarrstämma som får mig att bli alldeles pirrig i kroppen. Eller, fick mig att bli alldeles pirrig i kroppen ska väl sägas. Grejen är att vi har hört denna förr. Vi har hört den i tre år. Promised Land fanns med på EP'n Lost in Space som släpptes 2007. Då var det en kalaslåt och det var obegripligt hur den inte kom med på The Scarecrow som släpptes kort efteråt.
Det betyder dock inte(INTE!) att du får slänga in den på en av två nya skivor och komma undan med det. Har jag betalt tvåhundra spänn för en skiva vill jag då fan inte sitta och lyssna på en tre år gammal låt. Det är oförlåtligt! Och att då låten är skivans näst bästa spår säger nog en hel del om hur Angel of Babylon är som skiva. Jag är numer skallig.
Debaclet räddas dock lite av att avslutande Journey to Arcadia är helt okej, och i alla fall låter lite Metal Opera pt.2 med stora körer och ett rätt bombastiskt arrangemang. Det hindrar dock inte skivan från att vara en riktigt ojämn sak.
Och en riktig besvikelse.
Betyg: 5
Bästa spår: StargazersDet är knappt att jag ens vågar sätta på systerskivan The Wicked Symphony. Det gjorde så ont att bli så glad över en trio tvättäkta Avantasia-låtar och sedan tvingas lyssna igenom mer eller mindre ren dynga resterande tid. Men högt ärade musikskribent Kim Boberg är en modig sådan. Så även om det är med visst tvivel sätter han på skiva nummer två. Som börjar med ett rätt vackert orkestralt arrangemang i ungefär en minut och 25 sekunder. Det känns pulserande och snygg uppbyggande, som nånting från senaste Transformersrullen eller nåt. Sen kommer låten igång och låter inte alls som man fått förväntningarna av. Som vanligt, långsamt tragglande, ett dussinriff och Eric Singer sitter med bara och gör helt vanlig fyrtakt i nio och en halv minut. För helvete människa, är det du som ställt till med detta eller!? Är du för lat för att sitta och dubbeltrampa litegranna, eller för att spela äkta Power Metal för den delen? Då har du inte i Avantasia att göra. Alls. Oh, låten i sig, The Wicked Symphony, är förresten helt ointressant med.
Sen händer något. Som e blixt från klar himmel. Jag utsätts för Wastelands. Och utan att bygga upp era förhoppningar alldeles för mycket kan jag väl säga att detta kan vara den bästa Power Metallåt jag fått höra sedan The Metal Opera. Och ja, jag menar inte tvåan, utan första skivan(Nocturnal Rites alster inte inräknade, då jag inte klassar det som Power Metal). När stämmorna i inledningen sätter igång blir jag helt paff. Jag kan verkligen se hur grabbarna står på varsin bergstopp och framkallar gudarna med blixtrarna från sina gitarrer. Samtidigt som Tobias Sammet och Michael Kiske med vingar på sina ryggar flyger runt bland molnen och levererar den fetaste refrängen jag hört i år. Eric Singer har dessutom fått tummen ur röven och levererar ett exceptionellt skinnpiskararbete med båda fötterna på baspedalerna och ett riktigt lekfullt cymbalspel. Jag har rätt svårt att ta in denhär låten efter allt skräp jag tvingats höra den senaste timman, så jag sitter mest där. Helt nollställd. Jag är inte mycket för Power Metal, verkligen inte. I mina ögon är den död. Men jag har väldigt mycket för gamla Avantasia. Och jag fick inte bara en skymt av dem igen. Jag SÅG dem. Jag HÖRDE dem! Och så bra som i Wastelands har supergruppen inte låtit sedan 2001. Jag skojar inte. Det är fyra minuter och fyrtiofyra sekunder ren magi. Det är metalvärldens svar på schlager men jag fullkomligt älskar det.
Att jag då direkt efteråt får utsättas för Scales of Justice, som utan något som helst tvekan är bandets genom tidernas sämsta låt, gör att jag bara vill lägga mig i fosterställning. Jag förstår bara inte. Sammet måste fan hata mig. Eftersom jag numer är helt kal på huvudet börjar jag slita av mig skägget istället. Att tvingas lyssna på när före detta Judas Priest-sångaren Tim "Ripper" Owens ta i så han skiter ner sig är helt fruktansvärt. En musikmässig motsvarighet till kinesisk vattentortyr. Det är helt nyanslöst, helt platt. Det är som att lyssna på en gammal mikrovågsugn som på nåt sätt hamnat i falsett. Det är helt obegripligt.
Det blir heller inte bättre på The Wicked Symphony. Första singeln Dying For an Angel är bara en ursäkt att få lite speltid på radio och visningar på Youtube för att de har med Scorpions sångare Klaus Meine. Killen sjunger ju inte bra längre, så det är ju ett tydligt tecken på att grabbarna bara vill tjäna pengar. Men mer om det sen.
Blizzard On A Broken Mirror börjar okej men hinner helt tappa andan till refrängen och stapplar sedan nästan krypandes i mål. Helt anonym. precis som Crestfallen. Och som Forever Is A Long Time. Och som Black Wings. Och som avslutande The Edge.
Det är egentligen bara Runaway Train och States of Matter som kommer undan med hedern i behåll. Och då luktar det ändå Scarcrow-rejects.
Hade det vart vilket band som helst hade jag bara känt ett stort "jaha. Detta sög ju." och sedan gått vidare till nästa band i ordningen. Men nu är det ju självaste Avantasia vi snackar om.
Därför gör det så jävla ont. Ja, och för att jag bara har små hårtussar kvar på skallen och hakan.
Betyg: 4
Bästa spår: Wastelands
Den allmäna känslan efter att ha lyssnat igenom skivorna är en av besvikelse. Helt klart. Jag ville inte ha en ny The Scarecrow. Det fick jag inte. Jag fick nåt ännu värre. Angel of Babylon och The Wicked Symphony spretar mer än något annat jag lyssnat på detta året. Och förra året med för den delen. Du har de klassiska arrangemangen i två-tre låtar. Du har ett par trökiga semiballader. Nån random southernerliknande country-grej. En mörk gothig sång. Två försök till episka mastodontlåtar á la The Scarecrow-låten från förra skivan. Du har ett par låtar inte ens Gotthard hade plockat upp(Inget ont om Gotthard dock.). Några Edguy-låtar, vilket väl är oundvikligt egentligen. Och sedan en enda helt frustande bra låt som får en att sträcka händerna i skyn och gasta med i falsett, så som bara Power Metal kan göra.
Det spretar alltså åt alla håll som någonsin tänkas kan. Och min fråga är vems felet är? Har Sammet känt att "Jag ska göra två skivor och släppa dom samtidigt, men jag orkar inte skriva allt själv. Så Oliva får skriva en, Lande ett par tre, Kiske en och jag några stycken. Sen sätter vi ihop dom utan någon egentlig ordning eller sammanhållning. Det blir perfekt!"? Det är så det känns när jag lyssnar på duon. Hade de vart lite självkritiska och släppt en enda skiva, innehållandes låtarna:
Stargazers
Angel of Babylon
Your Love Is Evil
Symphony Of Life
Promised Land
Journey To Arcadia
Wastelands
Runaway Train
och States of Matter
hade jag inte tvekat en sekund utan slängt på killarna en sjua direkt. Nio låtar utan några direkta utsväningar mer än de välbehövliga nyanserna men med kärnan intakt. Resten är verkligen bara utfyllnadsmaterial och ursäkter för att få trycka in så många namn som möjligt i konvolutet. Och givetvis för att tjäna så mycket pengar som möjligt.
Och det om något gör mig saligt förbannad.
Avantasia var det enda bandet som kunde rädda Power Metalen.
Nu är den död.