Five Finger Death Punch - War Is The Answer

Eftersom jag hade noll förväntningar på Five Finger Death Punch's första skiva The Way of The Fist tog den mig lite med storm, och även om de hårda riffen tillsammans med de katchiga refrängerna och de solklara, jättearga passningarna till Bushregimen knappast var originella, bjöds jag på en knapp timmas finfin underhållning. Och tydligt var att inte bara jag fastnat för bandets charm. Visst, bandet kanske inte sålde så jättebra i Svedala, men i staterna vart det minsann ett par miljoner sålda plattor. Nu är det hursom dags för uppföljaren, och jag ska ta reda på om debuten bara var ett lyckokast.

Två saker ska benas ut direkt i alla fall - Gitarristen tillika bandets skapare Zoltan Bathory vet verkligen hur man skriver hitlåtar och han har hittat en alldeles lysande growlare och sångare i Ivan Moody. Killen är fan skitarg, vilket passar ganska jättebra då det mer eller mindre fortsätter i samma spår som debutalstret, både text- och produktionsmässigt. Det är krig för hela slanten och i många låtar blixtrar bandet till med små guldkorn till partier som höjer låtarna från mängden. I vissa är det stenhårda breakdowns, i andra akustiska gitarrer med fantastisk rensång. I en är det nån morbid marschtakt kombinerat med Moodys vansinniga röst skrikandes "Hoorah! Hut, hut!" och i en annan ett jättevackert gitarrsolo. Det är de små sakerna som gör att man fastnar. Och som får oss mindre begåvade i sångens vackra konst att få arga blickar från grannarna i trappuppgången. Refrängerna sitter fortfarande som en smäck med andra ord.

problemet ligger i att alla låtar ska agera singlar. Det blir så svårt att sålla agnarna från vetet när alla låtar är fyra minuter långa och börjar och slutar på mer eller mindre samma sätt. Det är nästan aldrig dåligt men det blir väldigt lätt nyansfattigt med femton låtar på en och samma skiva. Risken för att tappa intresset vid en hårdlyssning är påtagande stor.

En annan intressant sak är att Zoltan Bathory, alltså bandets skapare, har den tråkigaste rollen i bandet. Trummorna och basen har lyft sig både produktions- och rent spelmässigt sett, men även om vissa riff kan kännas fräscha är det oftast samma grejer som används. Och inte minst känns gitarrspelet lika platt producerat som på The Way Of The Fist. Därför får instrumentala Canto 34 agera kissepaus. Inget bra betyg.

Oftast är dock detta inget jag bryr mig om när jag lyssnar på War Is The Answer. Detta är inte musik du ska sitta och orera över hur gitarrslinorna oftast ligger över basen på ett högst icke intrikat sätt. Detta är musik att gyma, vara arg eller skapa en revolution till. Jag trivs med skivan trots att låtskatten skulle kortas ner med ett par tre stycken.
Five finger Death Punch smörar en stenhård knogmacka och bjuder laget runt. Det är bara att ta emot.
"I'll smack you so fucking hard you'll feel like you've kissed a freight train.
Harru.

Betyg: 6
Bästa spår:
Far from Home och Dying Breed.

Paramore - Brand New Eyes

Riot! var väl inget jag direkt låg sömnlös av lycka över, men Hayley Williams sång fastnade länge länge.  Så när jag i Brand New Eyes får stifta bekantskap med ett vuxnare Paramore känner jag mig genast mycket bättre till mods.

När jag i Riot! kände att det var singlarna, det självklara hittarna jag fastnade för och utfyllnadsmaterialet saknade substans känns det någonstans tvärtom på Brand New Eyes, vilket förvånar mig något enormt.
Så medans inledande Careful, första singeln Ignorance och New Moon-hypade Decode känns ointressanta är det i spåren däremellan jag verkligen finner mitt lystmäte. Playing God, Brick By Boring Brick och Turn it Off är tre fabulösa mainstreampoppunkdängor som direkt sätter sig. Inte minst Brick By Boring Brick är en riktig superlåt som man snabbt  börjar gå och nynna på. Balladen The Only Exception känns inte lika malplacerad och cheesy som föregångarens dito When It Rains och avslutande All I Wanted är till genren sett en tiopoängare.

Det är givetvis inte unikt. Många tonföljder är väldigt väntade men då Zac Farro verkat fått mer eller mindre fritt spelrum och bedårande Hayley Williams sjunger bättre än någon annan inom samma gebit blundar man väldigt lätt för saknaden av autencitet. Du är inne på fel genre om du ska leta efter sådant.
Summa summarum; en överraskning. Kul.
Ba-dapa ba-dapa-bada.


Betyg: 7
Bästa spår:
Brick By Boring Brick och All I Wanted


RSS 2.0