bobergsrecensioner

Det är idag elva styckna dagar kvar till Metaltown i Göteborg och således första gången jag får se Rammstein live. Det har vart en lång väntan, men nu äntligen är det dags. Så det jag således tänkte göra nu är att skriva några rader om bandets senaste skiva. Som egentligen bjuder på allt det som vart bandets signum. På gott och ont.

Jag har ett problem. Ett problem som lite hämmar mitt eget musikälskande. Jag vill så mycket hellre ha skivorna av band jag älskar i fysisk form och drar mig därför något extremt för att använda Spotify eller för nedladdning avsett program innan jag faktiskt har fått lyssna på skivan i fråga i min stereo. Det kan verka löjligt men det har helt enkelt att göra med att jag på något sätt vill visa bandet min respekt. Missförstå mig rätt, jag är inte den som försöker motverka nedladdning - om det inte vore för den skulle jag inte ha så många skivor i min samling och verkligen inte ha den musikkunskap jag idag besitter. Nej, det handlar bara om mig själv och min rädsla för att inte köpa skivan om jag väl laddat ner den.

De första månaderna hade jag helt enkelt inte råd att införskaffa Liebe Ist Für Alle Da och när jag väl fick lite kosing på fickan var det andra ting som låg högre prioriterat. Vilket i sin tur har lett till att jag inte lyssnat på skivan. Förän för tre dagar sedan. Då jag kände att "Men för satfläsk Boberg, nu är det snart Metaltown och du ska få se ett av de fetaste livebanden i historien - och du kan inte sjunga med i flertalet låtar för att du är dum i huvudet". Så jag gjorde helt enkelt slag i saken och tankade hem skivan. Och i tre dagar har Liebe Ist Für Alle Da varit mitt knark.

Den inledande trion Rammlied, Ich Tur Dir Weh och Waidmanns Heil kan vara något av det bästa jag hört på riktigt riktigt länge. Det är precis det som definerar Rammstein ända ut i svartmålade fingerspetsarna. Morbidromantiska texter som sockervaddspinne, omsorgsfult invävt i manliga monsterriff, ett rakt trumspel som jordgubbssmaksättning och de helt fantastiska synthslingorna som helheten. Liseberg. Jag själv sitter på en parkbänk i solen och bara njuter. Inte minst Waidmanns Heil får mig att vilja göra saker jag inte själv trodde jag tänkte på. Sällan greppar en låt mig på det sättet. Ge mig den live och jag ansvarar icke för mina handlingar.

Rammsteins absolut största problem har alltid alltid alltid varit dess ojämnhet. Oftast ligger de på en inom sitt gebit oöverträffat hög nivå för att i ett par låtar få brutal innerskida och missa målet tämligen grovt. Tidigare alstrena Reise Reise och Rosenrot är perfekta exempel på detta, med låtar som verkligen skjuter i höjden för att sedan få ta del av riktiga bottennapp som förtar stämningen.
Samma problem möts vi av på Liebe Ist Für Alle Da, om än inte riktigt i samma utsträckning. Jag har redan nämnt de tre första låtarna som praktexempel av vad Rammstein går för, lite lugnare Frühling In Paris och Wiener Blut är även de riktigt bra samtidigt som titelspåret manande pockar på min uppmärksamhet. Svackorna stavas B********, självklart första singeln Pussy som är direkt dålig och i viss mån även avslutande Roter Sand. Visst, allting utan egentligen Pussy är lyssningsbart, men känns inte lika intressant som första halvan av plattan. Väldigt väldigt synd. Sett till helheten går det dock inte att klaga på Liebe Ist Für Alle Da, mer än att det känns rätt vemodigt att veta att detta lär vara den sista skiva bandet lär släppa.

Många har gnällt på bandet, att det fokuseras på snopp, slida, avhuggna kroppsdelar och andra moraliskt förfallna teman. Intressant då att jag inte hört ett knyst om band som Dissection, Gorgoroth eller Behemoth i samma utsträckning. Konstigt konstigt.
Rammstein är de största morbidromantiker vi har och jag vore inte samma man utan dom.

Även Shakespeare ansågs vulgär på sin tid.


Betyg: 7

Bästa spår: Waidmanns Heil

Boberg har tänkt på en sak.

Första gången jag hörde Raubtiers Världsherravälde var det väl inte utan att man drog lite på smilbanden. Haparandabornas hat mot den korrupta makt som stavas P3, ZTV och MTV speglar i viss mån mitt eget förakt mot dessa kommersiella instanser. Den indoktrinering vi konsumenter tvingas till är rent skrämmande, för att inte säga avskyvärd. Efter en liten stunds funderande börjar jag dock inse att Raubtier skjuter sig själva i foten när de försöker bekämpa eld med eld.

Världsherraväldet kommer trampande i marschtakt
Världsherraväldet för triumviratets slutna pakt.
Världsherraväldet rensar ut ett korrumperat P3
Blodshämnd emot MTV och Z-TV

Så går går refrängen till Raubtiers nya singel Världsherravälde. Bandet fortsätter sedan

Världsherraväldet kommer skoningslöst att sätta stop för;
soul, funk, disco, rap och all förbannad hip-hop.

Att Raubtier minst sagt ogillar de kommersiella musikkanalernas tillvägagångssätt är svårt att undgå men samtidigt något bra och i mina ögon viktigt. Vi har väldigt länge blivit tvångsmatad av den skit de stora kommersiella instanserna väljer kalla "populärmusik", skriver oss på näsan i versaler och anser att "detta ska ni lyssna på". Slår du på MTV är det Lady Gaga, Chris Brown och Black Eyed Peas som spelas mellan Pimp My Ride och The Hills. Vi har blivit hjärntvättade att tycka detta är okej - att det är denna musikgenre som alltid ska accepteras för att den görs av snygga människor för snygga människor. Medans Indie, Rock, Metal och annan så kallad "alternativ" musik är något som inte ska få speltid då det inte genrerar lyssnare och sedermera inte pengar. Något som givetvis inte KAN vara längre från sanningen.

Medans stora mer kommersiellt betonade skivbolag som EMI och Idol-etiketten Sony Music lider grava förluster sitter rocklegenderna på Roadrunner tryggt och håvar de pengar de förtjänar, precis som större metalbolag(Nuclear Blast) i allmänhet och mindre etiketter(bl.a Selective Notes) i synnherhet. Varför? För att puritanerna - de som verkligen älskar sin musik - köper sina skivor istället för att ladda ner dom. Bland annat. Detta är den stora bilden av det hela, det finns så många fler sidor av myntet givetvis, men det tänker jag inte tråka ut er med här.

Lite tokigt blir det dock när Haparandarotade industrimetalbandet Raubtier väljer att gå ut i krig mot de stora musikkanalerna och bokstavligt talat med yxa och motorsåg ge sig ut på ett oheligt korståg för att frälsa oss från ondo. Bandet ska absolut ha cred för sitt mod - något som i detta läget ligger farligt nära arrogans - men samtidigt faktiskt förtjäna lite skäll.

Jag ogillar rap. Kan inte lyssna på disco eller bpm-musik och avskyr både objektifieringen och själva musiken i stort när det kommer till Rn'B. Jag får ut absolut mest av att lyssna på instrumentalister, musiker, varpå det självklara valet i mina ögon då blir rock och metal. Jag har under mina år som fullkomlig musikjunkie grävt djupare och djupare in i de mest mörka metalakter man kan tänka sig, säkerligen - om än omedvetet - som ett led av min avsky för höre instanser som säger åt mig vad som är inne att lyssna på.

Men en av mina måttstockar i livet är att inte låta föraktet för andra bli större än kärleken till det jag verkligen står för, älskar eller hejar på. Oavsett om det gäller musik, sport eller livet i stort. Alltså spelar det mig ingen roll vad folk lyssnar på egentligen, så länge jag själv får lyssna på vad jag vill. Och det är någonstans här jag tycker Raubtier skjuter sig själva i foten. Genom att basha andra musikgenrer och sätta in en Paradise Hotel-deltagare med litet Z-TV-linne som blir jagad av en lynchmobb av vapenförsedda metalälskande muskelberg med rånarluvor i sin musikvideo samtidigt som de själva egentligen spelar en rätt intelligensbefriad riffstinn Rammsteindoftande industrimetal helt utan djup, utan som endast tilltalar primalhjärnan. Extra paradoxalt blir det dessutom när det är Bingo Rimér som gjort musikvideon i fråga. När han dessutom i intervjuer sitter och proklamerar sitt förakt för kommersialismen i stort är "skrattretande" det adjektiv som ligger längst ut på min tungspets.

Det blir bara så mycket bättre om musiken får tala för sig självt. Det finns en anledning till varför allroundfestivaler som Roskilde och Hultsfred ligger och självdör medans mer etablerade genredistinkta tillställningar som Sweden Rock Festival, Metaltown och Sonisphere lockar storpublik och bara expanderar, samtidigt som det ploppar upp småfestivaler som fokuserar på rock och metal över hela Sverige. Genren har alltid vart misshandlad i media trots att den alltid lockat flest publik. Det är av en anledning Iron Maiden säljer fyrtio tusen biljetter på en timma och Anna Bergendahl får lira på Stora Torget i Falun en fredageftermiddag framför ett par ironiskt skrikande fjortonåringar och ett par soldyrkande barnfamiljer.

Det jag vill ha sagt är kort och gott att vi inte behöver låtar som Världsherravälde med musikvideos som får oss metalheads att framstå som tröga köttberg med ett latent hat för att proklamera någon form av storhet hos genren i fråga.

Låt musiken tala för sig själv istället.

Boberg

Genesis från 2007 var mitt allra första möten med deathcore, en upplevelse som inte färgade mig särskillt speciellt. När nu Job For A Cowboy nu byter riktning - och jag själv skaffat mig en hel del erfarenhet på tre år - känns det hela mycket mer hemma.

Glendalekvintetten har på sin andra giv(2006 års Doom räknas som en EP) övergått till mer traditionell modern dödsmetall, vilket väl mest märks på det "lugnare"(allt är relativt...) tilltaget och tempot, bristen på pig squeals, färre blastbeats och en i allmänhet fylligare producering. Nu får riktigt snygga gitarrpartier och snabbt hamrande baskaggar agera förgrund till det meckiga och tekniska soundet vilket känns mycket behagligare i mina öron.

Man hör stora delar Nile och Hate Eternal i bandets upplägg, vilket stärker tesen om en mer modernt formad dödsmetall där det gärna meckas en gång extra istället för att bara banka på tvåtaktsknappen i trettio minuter. Tilltaget känns väldigt amerikanskt - Inte minst då bandet sportar låtnamn som Constitutional Masturbation och Regurgitated Disinformation - men det gör inte mig det minsta. Jag har roligt mest hela tiden. Dessutom sänks inte tempot nämnvärt förän i det avslutande titelspåret vilket genomgående håller min koncentration på topp. Låtmaterialet är förvånansvärt starkt och medryckande trots sin aviga natur. Förvånansvärt skitbra.

Betyg: 7

Bästa spår: Unfurling A Darkened Gospel