Amaranthe - Amaranthe (2011)
När jag letar mig in på Amaranthes Myspace och ser att regionen skrivs till Göteborg utbrister jag ett ironiskt "Nähäe!?". Den melodiska dödsmetall At The Gates födde under 90-talets första hälft, vilken således lade grunden till vad som i folkmun lite styltigt kallas The Gothenburg Sound har idag tagit sig två uttryck. Antingen går man den väg band som bland andra In Flames, Arch Enemy och Dark Tranquillity valt att gå, med hårdheten som grund och med melodiska och ibland även rena anslag vilka får agera brytpunkt och nyans. Eller så gör man som till exempel Dead By April, All Ends - och nu även Amaranthe. Lägger full fokus på melodier och schlagerrefränger där den hårdare tonen mest finns där som ursäkt till att man ska få ha tatueringar upp till halsen och du som kvinna har en för kraftfull röst för att kunna sjunga radiopop. Släng på ett "modernt" metalsound, kliniskt och rent, tillsammans med trancesynthar och vips har du sålt en massa skivor. A recipe for success.
Synd då bara att det låter så jävla tråkigt.
När tempot saktas ned, som i till exempel powerballaden Amaranthine märks det tydligt att Elize Ryd inte har den styrka i sin röst som krävs för att verkligen kunna skänka låtarna den ytterligare nyans för att ordentligt kunna lyfta låtarna till högre höjder. Jag tänker främst på Epicas Simone Simons som referensmaterial, Lizzy Hale i Halestorm ett annat. Detta tillsammans med en knippe låtar som helt enkelt inte imponerar på undertecknad gör svenskdanskbandets debut till en liten soppa. Och att som band ha mage att proklamera att de lirar melodisk dödsmetall känns som en skymf mot det fantastiska melodödsarv vi metalsvenskar är så stolta över.
Se Amaranthe i en melodifestivaldelfinal inom kort.
Betyg: 4
Bästa spår: Hunger
Rotten Sound - Cursed (2011)
Rotten Sound har blasbeatat sig fram sedan 1997 men det är inte förän med nya släppet Cursed jag fått upp ögonen för finnarna. Förvisso har det väl ganska mycket att göra med att grindcore inte är något jag direkt är vansinnigt intresserad av. Därför är det desto roligare att Cursed lyckats få mig på andra tankar.Grindcoregenrens kollektiva allergi för låtar längre än två och en halv minut och det medvetet nästan outhärdligt burkiga ljudet har varit de två största anledningarna till att jag inte haft något till övers för gebitet i fråga. Men när Rotten Sound lyckas blanda Napalm Deaths ursinne och för genren kalasbra produktion med General Surgerys nästan skamliga death n' roll-sväng, tillsammans med en knippe melodier som otroligt nog faktiskt sätter sig skapas en liten bit grindmagi. Att det dessutom är snortajt är för mig lika viktigt och självklart som det verkar vara för Rotten Sound själva. Det går så jävla fort. Och låter så jävla hårt. Men är så jävla tajt. Och således så jävla bra.
Även i de lite mer "lugnare" partierna(Allting är relativt...) har finnarna mig lindad kring sitt finger, mycket på grund av de totalt vansinnigt elaka gitarrerna och ett sväng som är otroligt svårt att värja sig mot.
Ska du bara ha en skiva att gyma till i år får det bli Cursed.
Borde dopingklassas.
Beyg: 7
Bästa spår: Hollow och Ritual. Även om skivan ska "avnjutas" i sin helhet för bästa effekt av sinnesrubbningen då det känns som att låtarna sitter ihop.
