bobergsrecensioner

Det är lite orättvist. Det håller jag med om. Men det är helt enkelt så det är. Allting musik som på något sätt kretsar vid suffixet -core som genrebenämning kommer oundvikligen bli tvunget att jämföras med Bring Me The Horizon. Så när Brightonbaserade Architects på sin fjärde fullängdare valt att frångå mathcoren till förmån för riktigt fin metalcore står det några osnutna slynglar ganska precis 30 mil därifrån, nämligen i Sheffield, och hånfullt nynnar på Annie Oakley och Frank Butlers klassiker Anything You Can Do, I Can Do Better.

Jag gillade inte 2009 års Hollow Crown. Är man 21 år gammal ska man inte ge sig på Meshuggah-riffande och meckiga passager. Allra minst när man envetet ska implementera emorefränger mitt i all nyansfattig...het. Så när Architects gör det enda rätta och samlar de godkända skönsångsrefränger de ändå hade och på The Here And Now låter de öka i kvantitet och kvalitet är det ett halvår för sent. Varför? För att den brittiska rensångsemognolandetonårsångesten, marschtrummorna, ungdomskörerna, de elektriska dekorationerna och blaningen av dödligt megarens och blödande hjärtan redan gjorts. Bring Me The Horizon var förvisso inte först men de var helt klart bäst.

Likheterna med Sheffieldkonstellationen är alltså många. Min fråga är om de båda banden även kommer gå samma öde till mötes när det kommer till fansen? Om There Is A Hell, Believe Me I've Seen It, There Is A Heaven, Let's Keep It A Secret var en vattendelare för Bring Me The Horizon är helt klart även The Here And Now detsamma för Atchitects. Förväntar man sig en ny Hollow Crown är det inte ens någon idé att sätta på nya skivan. Så enkelt är det. Skillnaderna är stora. Den enerverande screamorösten är borta, rensångspartierna är fler och låtuppbyggnaderna är enklare - och allting är till det bättre om du frågar mig. Jag rynkar mer än gärna på ögonbrynen om ett band mesar till det i onödan men Architects var verkligen ett band i behov av rensning. Visst, det spretar väl fortfarande lite, men något annat kan du inte förvänta dig av ett band vars samtliga medlemmar ligger i min egen ålder. Och det är aldrig så det gör ont. Frågan är bara om de gamla fansen delar min uppfattning.

Det låter som att jag bashar både band och skiva rätt ordentligt, men detta påstående kunde inte vara längre från sanningen. The Here And Now är bra. Väldigt bra för att vara en Metalcoreskiva dessutom. Flertalet timmar har ägnats åt att komma på anledningar till att höja betyget från en sexa, men upptäckte till slut att det istället var enklare att förstå varför det inte når hela vägen till en sjuga. Den största anledningen till detta är bristen på autencitet. Det krävs lite fler egenheter för att verkligen suga in mig helt. Varje låt vill inte sätta sig helt. Dessutom kan det faktiskt kännas lite väl mesigt på sina håll - Hollow Crown var rätt köttig, något man inte skulle kunna anklaga The Here And Now för att vara. Det hela är dock kompetent, inget snack om saken, och Architects känns för första gången någonsin intressanta. Fortsätter grabbarna i samma riktigt kan nästa alster bli ytterst intressant.


Betyg: 6
Bästa spår: Learn to Live

Om Metalcore är starkt beroende av breakdowns, melodöds av nyanser och Black Metal av isande kyla och stramare dynamik är helt klart fåran Machinae Supremacy ligger i - någonstans mellan Power Metal och Dead By April-dynamik - stående och fallande av melodier och refränger. Det finns inte plats för direkt ekvillibrism eller proggiga utsvävningar. Här är det intro, vers, brygga, refräng, vers, brygga refräng, mellanspel och refräng som gäller. A till B. Det enda som som sagt kan ursäkta en sådan simpel låtuppbyggnad är att vi får ta del av melodier som fäster sig på en gång och refränger som man inte slutar nynna på. Dead By April-syndromet, liksom. Och gudarna ska veta att Machinae Supremacy är vansinniga när det kommer till just detta.

Det är som om Helloween spelat Pac Man i ett par år. Det blippas och bloppas som om vi spelade Commodore 64 för fulla muggar(Bandet använder sig av det så kallade SID(Sound Interface Device)-chipet, ljudkortet som satt i riktigt gamla TV-spel, för att skänka ytterligare en dimension till sin musik) och det görs väldigt ofta riktigt riktigt snyggt. Machinae Supremacy har ju tidigare visat sig vara groteskt duktiga på att varva melodisk metal med SID och har ju således fått en stor fanskara inom spelkulturen, med inhopp på Final Fantasy VI-låten Dancing Mad under TV-spelskonserten Play! i Stockholms koncerthus 2007 som största bedrift. Machinae har släppt väldigt mycket musik för gratis nedladdning - oftast hommager till klassiska TV-spelslåtar - och har även komponerat soundtracket till Run 'n Gun-spelet Jet's & Guns. Och A View From The End of The World är fullproppad av spelreferenser. Bara en sådan grej som att låtarna heter saker som Force Feedback, Persona eller Nova Prospekt. Eller låttexterna, som till exempel "I'm gonna do you a favor/And not T-bag you/For your behaviour". Detta tillsammans med tidigare nämnda Commodore 64-ljudchip gör Machinae Supremacy till gudar och deras lättillgängliga musik till en våt dröm för spelfantaster.

Ur ett rent objektivt perspektiv kommer Machinae Supremacy undan med tilltaget. Men hade själva låtuppbyggnaderna runt omkring själva nischanandet varit sämre hade A View From The End Of The World otroligt lätt kunnat bli årets värsta soppa. Nu lyssnar jag inte på skivan för referenserna eller för att jag längtar tillbaks till en svunnen tid, utan för att låtarna faktiskt är bra. Detta understryks ytterligare av att låten med allra minst TV-spelskomplex är den som är bäst på skivan, en tvättäkta schlagerdänga, komplett med tonartshöjning och allt.

För att sammanfatta har Machinae Supremacy gjort det igen. Jag klarar fortfarande inte av Robert Stjärnströms sång - även om den blivit lite bättre - och tänker ofta på hur bra detta inte kunnat bli om bandet haft en annan sångare. Jag hoppas verkligen Robert står för stora delar av själva essensen av vad Machinae är, annars är det ett slös utan like. Bortser vi dock från detta är A View From The End of The World en riktigt trivsam liten sak som man kan lyssna sig trött på fort, men har väldigt kul med under tiden.
Tamagotchimetal.

Betyg: 6
Bästa spår: The Greatest Show On Earth