bobergsrecensioner

Egentligen vet jag inte varför jag recenserar detta. Jag undrar inte för att det är dåligt - det är det, men det är inte själva anledningen till varför jag känner mig brydd. Jag blir mest förvånad över det faktum att Children of Bodom framkallar känslor. Det tror du verkligen inte efter att lyssnat genom Relentless, Reckless Forever.

Jag minns att jag gillade Hate Crew Deathroll, jag tyckte Needled 24/7 var sketahård och att inledande trumkompet till Bodom Beach Terror var hur jävla häftigt som helst. Det var i ettan på gymnasiet. Jag kan fortfarande lyssna på dessa låtar och förstå varför, det finns någon form av substans i arrangemangen.
Jag minns även att Amerikapassningen Are You Dead Yet? hade sina poänger, bland annat i In Your Face. Blandingen av thrash, power och melodöds passade mitt unga lyssnaröra bra och var en ganska bra ingång i den lite hårdare musiken. En väg jag är helt övertygad om många vandrat, men i de flesta fall går vidare från. Förhoppningsvis.

2007 års Blooddrunk var helt ointressant och jag kände direkt att Det CoB som någon gång i viss mån roat mina sinnen sedan länge förpassats till minnenas allé. Så att 2011 åter bli tvungen att stifta bekantskap med finnarna är mig helt egalt. Precis som mina känslor för musiken. Ja, Alexi Laiho är individuellt skicklig på att bända strängar, men vad i hela helsefi spelar det för roll när musiken är så jävla ointressant att du inte ens märker att den är på?

Efter en stunds lyssnande framför datorn tystnar musiken och jag undrar om mitt internet slutat fungera eller någon loggat in på och börjat använda mitt Spotifykonto.
Det visar sig att skivan är slut.
Så makalöst ointressant.


Betyg: 4
Bästa spår: Nähedu.

Redan under första spåret, Regorge in the Morgue, förstår jag direkt var jag hamnat. Det råder ingen tvekan om att jag är i skitiga, elaka och stenhårda Vomitoryland. Och det är någon slags hemkänsla jag känner. Detta Vomitory som jag så troget lyssnat på sedan 2007 och som i gengäld gett mig sanslösa överdödsskivor i form av Terrorize, Brutalize, Sodomize och The Carnage Rages on häver nu ur sig nästa rensattack i form av Opus Mortis VIII - och jag får precis samma lust att sparka skalle som när jag för fyra år sedan hörde Eternal Trail of Corpses för första gången.

Det som i mina öron skiljer ett band som Vomitory från andra dödsakter som Nile, Ulcerate och Immolation är att det med våra stolta Forshagakillar inte finns något bajsnödigt behov av att vilja yttra sig i form av knixiga passager eller helt obefintlig produktion. Vomitory satsar på det jag själv för genren går igång mest på - skitelaka, knivskarpa riff, fullt ställ från trummisen(Tobben Gustafsson är tillbaks i sitt rätta element efter varsinn skiva med Torture Division och The Project Hate MCMXCIX och är som vanligt sådär löjligt snortajt som man kan förvänta sig) och en så fet produktion att gardinerna fladdrar även när du inte lyssnar på full volym. I den kategorin kammar Vomitory givetvis hem full pott. Att inom ett sådant stenhårt gebit dessutom lyckas mäkta med ett sväng utan dess like är nästan otroligt.

Även om man egentligen bara vill häva ur sig superlativ efter annat för ett band som verkligen skiter i konventioner eller vad som är inne just nu - och dessutom är svenskt - finns det fortfarande en del farthinder. Ronnie "Ripper" Olsson har en perfekt röst för vilket dödsband som helst egentligen - utom Vomitory. Kanske beror det på just svänget i fråga, eller är det att Vomitory envisas(med fördel ska sägas) med att inte sänka sina gitarrer, vilket i mina öron inte skapar en sådär enormt hotfull stämning, som det känns lite lite malplacerat med en growlare som låter på samma sätt i trettiosex minuter. Jag brukar aldrig någonsin säga det, men - man hör ju inte vad han sjunger. Lite nyanser där hade inte skadat.

Vomitory kommer dock undan med mer än hedern i behåll och ska absolut räknas in bland den absoluta gräddan inom svensk döds. Bättre slaktrens än såhär får du nog inte på denna sidan 2010.


Betyg: 7
Bästa spår: Regorge in the Mourge