bobergsrecensioner

Nicke Andersson är en cool kis. En sak är ju i alla fall helt klar med grabben - han gör precis som han själv vill. vare sig han piskar skinn i Death Breath eller Entombed, eller sjunger i Hellacopters är det helt på hans egna villkor och genrer är bara en bisak så länge han får största möjliga musikyttring ur det han gör. Och vare sig du är dödsfantast eller tycker om att dricka bärs till pop n' roll är Nicke din kille hela veckan.

Med Imperial State Electric gör Nicke något så tufft som att samla på sig så många intryck från 70- och 80-talets lite gladare dagar som bara fysiskt möjligt och göra 2012 av det. Lite som Graveyard, fast mer kommersiellt.
För det är inga sju minuter långa haschsoloorgier vi talar om. Medan Hisingen Blues på sina ställen kändes hämtad ur en opiumhåla finner Pop War större liknelser med Thin Lizzys främsta verk, med tydliga riffuppbyggnader och rakare melodier. Inte minst Sheltered in the Sand som med sitt lite frejdigare tilltag starkt påminner om Phil Lynotts glada - och levande - dagar. Deride and Counquer likaså, och Narrow Line, och...

Det hela är förstås förkrossande bra, och det finns inte en sekund jag önskar bort på skivan. Det borde givetvis inte vara möjligt att göra så här bra "gammal" musik idag, men så är ju Nicke Andersson lite av en sådan där person som helt och hållet skiter i det. Jag själv bugar, bockar, knäcker en bärs och krämar på Uh Huh så högt att grannarna slänger in mjältbrand genom brevinkastet.

Dessutom är albumomslaget pinsamt snyggt. Bara en sådan grej.


Betyg: 8
Bästa spår: Sheltered in the Sand och Enough to Break Your Heart

Visst. Så fort Simone Simons öppnar munnen är det så man skiter fjärilar. Vänare röst är svår att hitta. Dessutom är det fortfarande extremt lockande med svulstig symfometal, kvinlig skönsång och manlig growl. Skönheten och odjuret-känslan är, och har alltid varit, megatuff.

Men jag retar mig på småsaker. På föregående alster, den smått magiska Design Your Universe, var kontrasterna större men ändock mer sammansatt komponerat. Skivan var snorlång men varenda låt fyllde ett syfte. på Requiem for the Indifferent vill jag klippa och klippa och klippa.
När ljudmixen dessutom inte talar till mig på samma sätt längre, Arïen van Weesenbeeks trummor låter burkiga och gitarrerna tappar sin svärta blir jag desto mer ledsen.

Det är såklart riktigt orättvist. Det är bara när man släpper en sådan bra skiva som Design Your Universe man får så här griniga och gnälliga recensenter som jag på halsen. Requiem for the Indifferent är rent objektivt en riktigt bra komposition med ett gäng otroligt bra musiker och en produktion som i grund och botten låter som en miljon kronor. Dessutom är powerballaden Delirium en av årets bästa låtar och i fullgod klass med personliga favoriten Tides of Time från förra skivan.

Inte riktigt den knockout jag väntat mig, men svulstigt, mäktigt och i grund och botten riktigt bra.


Betyg: 7
Bästa spår: Delirium