bobergsrecensioner

 

När Eula ebbar ut som sista spår på dubbelskivans första akt sitter jag lam av hänföran. Jag förstår inte riktigt vad det är som hänt, vad som precis drabbat mig. Kan detta verkligen stämma? Kan en skiva verkligen vara så bra?

Det känns otroligt paradoxalt att ett proggigt sludgeband, som hämtar sina musikaliska rötter i 70-talistiskt söderpsykelisk progg och gör det riffvänligt, lyckas skriva sådana direkt träffande superhits. På Red Album och Blue Record var det riffandet, gruffande och gapandet som stod i centrum, medan det som gjorde att Baroness stod ut i mängden bland annat var att de kunde väva in nutid i deras annars väldigt gamla musik. Visst fanns tendenser till det Baroness jag möts av nu, till exempel i favoriterna från föregående skiva, Steel That Sleeps The Eye och Swollen And Halo, men jag är ändå otroligt förvånad över att bandet lyckats klara av att göra sin musik så fruktansvärt enkel att lyssna på i sin gruffighet.

 

Take My Bones Away är ett lysande exempel på detta. Sångharmoninerna i Little Things och Twinkler, två relativt lugna och vaggande låtar, möter sin överman endast i monumentala Back Where I Belong, som sitter på en sådan där refräng som du bara inte kan göra idag, det ska vara helt omöjligt att kunna utvinna en sådan unik samling toner som lyckas slå an sådana strängar i mitt inre, det ska bara inte gå. Och så kommer Eula. Och när jag kommer på mig själv att sitta tårögd när tonerna ebbar ut vet jag att Baroness gjort något väldigt väldigt speciellt.

 

Så när jag är klar med första skivan, Yellow kallad, blir jag rädd. Vad kan jag vänta mig av Green egentligen? Eftersom Yellow var lugnare än gemene Baroness-skiva(om det nu finns en sådan), kommer Green trycka på ett hårdare anslag? Vill jag ens ha mer? Räcker det inte med att jag blivit fullständigt hänförd av en skiva, kommer jag klara det en gång till?

 

Men när Queen-hommaget Green Theme sätter igång skivan och låter helt sanslöst svängiga Board Up The House följa tätt efter känner jag att det inte är någon idé att streta emot längre, utan bara snällt följa med på den resa Baroness bjuder mig på.

 

Och även om Green kanske inte avslutas lika bra som Yellow så är det fortfarande en skiva som enkom klått det  allra mesta som släppts i år, för att inte säga på flera år. 

Foolsong och Stretchmarker tar vid i det otroligt melodiska land Baroness valt att bosätta sig i, och det är så vackert att man dör lite. Psalms Alive är lite annorlunda, den låter snarare lite mer som något Red Hot Chilli Peppers skulle kunna låta vara det bästa spåret på sin nya skiva, och instrumentala vaggvisan If I Forget Thee Lowcountry avslutar vad som till slut visar sig vara den bästa skivan jag hört på otroligt länge.

 

Detta är Kellermensch-bra, mina damer och herrar. Crack The Skye-bra. Ghost Reveries-br... Nä, okej,så långt ska vi inte gå. Men ni fattar grejen. När jag upptäcker att jag inte fastna för en låt lika mycket som förra lyssningen hittar jag istället en annan jag fullständigt älskar.

Det enda jag möjligtvis skulle kunna gnälla på är varför jag får två skivor, när jag hade nöjt mig så bra med att få dessa med kanske två års mellanrum, för att ge varenda låt, varenda ton, den odelade uppmärksamhet de förtjänar. Jag är helt övertygad om att de hade blivit årsbäst båda gånger. 

 

För precis exakt så bra är Yellow & Green. 

Gör er själva tjänsten och lyssna på detta. 

 

 

Att titelspåret skulle sitta som en smäck visste vi redan då låten släpptes på iTunes några veckor innan skivreleasen. Att få förhandssnaska på en låt som lägger sig i samma otroliga kvalitetskategori som till exempel Flying Wales och The Art of Dying fick undertecknad började kollosalrövsvettas av trängtan. Så när inledande Explosia träffar mig är det med en blandning av lättnad och eufori jag tar emot spåret. Det är precis så bra som Gojira alltid varit.

 

Rent tekniskt eller ljudbildsmässigt är det ingen större skillnad, fransmännen känns absolut igen från mästerverket The Way of All Flesh, vilket inte på något sätt är något dåligt, snarare precis tvärtom. Det är fortfarande samma skitfeta ljudbild, samma typ av extremt tekniska meckpartier och samma snortajta dödsmetall som kan få mästarmeckakter som Meshuggah att börja tveka lite på sig själva. 

 

Det är ärligt talat lite svårt att sätta ord på ett för mig så efterlängtat alster, att med ord kunna klä den majestätism bröderna Duplantier med anhang framkallar. 

Det är nog bäst ni lyssnar själva.

 

Det enda som jag har att invända på, och vad som enskilt gör att betyget sänks från mitt näst högsta till en otroligt stark åtta, är att det mot slutet blir lite mindre fokuserat och jag kommer på mig själv med att drifta bort under korta stunder. Dessutom är det lite för få extremtoppar, som föregångarens Vacuity, A Sight To Behold och tidigare nämnda The Art Of Dying på L'enfant Sauvage, däremot med fördelen av en med mycket högre lägstanivå sammansatt skiva.

 

Gojira fortsätter gå från klarhet till klarhet och har aldrig någonsin gjort mig besviken.

Förhoppningsvis dröjer det inte länge innan bandet äger världen. Men visst, det kan få ta sin tid.

 

Det finns ju vissa band som är värda väntan.

 

Betyg: 8

Bästa spår: Explosia och L'enfant Sauvage

 

För nog är det en koloss vi möter alltid. På alla de sätt. Det dova mullrandet i inledande I Am Colossus, det stenhårda smattrandet i efterföljande The Demon's Name Is Surveillance och det nästan pinsamt supersvänginga riffet i min favorit Do Not Look Down. Det är malande, ömmande, köttigt, stort och smutsigt. Och som vanligt när det gäller Meshuggah, alldeles fantastiskt.

 

Meshuggah är "drabbade"(det är egentligen inte särskilt dåligt i mina ögon) av Iron Maiden-syndromet, att man bara förändras såpass mycket att det inte känns som att man lyssnar på samma skiva igen. Men då ingen annan i hela världen låter som Meshuggah kommer man undan med det. 

Och när det låter så bra som på Koloss, vem orkar då bry sig?

 

Betyg: 7

Bästa spår: Do Not Look Down