bobergsrecensioner

När jag för något år sedan recenserade Coat of Arms fick jag flest unika besökare på bloggen någonsin. Det säger väl kanske inte så mycket, eftersom de som läser bloggen ungefär är tre jag tvingar och två som vill. Men det är kanske en liten fingervisning om hur populära Sabaton faktiskt är i Sverige. Eller, Dalarna.
Jag själv jobbar stenhårt med att förstå popparnas storhet, men inte heller när masarna börjar gasta om stormaktstiden blir jag frälst. Tvärtom börjar jag fundera på hur mycket som faktiskt finns kvar att hämta för Sabaton.

Jag är långt ifrån en historieexpert, så någon större kunskap om stormaktstiden har jag ej, mer än att det mer eller mindre var tiden då Sverige geografiskt sett var som störst och att den där Karl II Adolf verkade vara en riktigt elak grabb. Så att Jocke Brodén och killarna tagit hjälp av diverse historieexperter för att kunna knåpa ihop sitt konceptopus är lika beundransvärt som för mig ointressant. Det är musiken - och innebörden av den - jag kommer recensera.

Och hur mycket jag än försöker känner jag bara att jag har hört detta förr. Jag skojar inte när jag säger att jag i nästan varje låt kan nynna ikapp en låt från en tidigare skiva. Och de låtar jag inte kan det i är dåliga. Så här kan vi snacka om att ta vara på det lilla man har. Det låter på sina håll bra - inte minst i de mer fartfyllda låtarna - men det finns ingen ny mark att bryta längre.

Vidare tror jag att det kommer bli väldigt svårt att fäkta bort de nationalismtendenser som skivan - inte minst den svenska versionen - uppvisar. Det är korkade anklagelser, absolut, men vill man vinkla det till sin fördel i form av fosterlandsslagord och ut-i-krig'ande är det inte svårt, alls. Detta är förvisso ingenting som rör mig själv i ryggen då det, som sagt, krävs en viss form av begåvningsreserv för att kunna - eller ens vilja - tolka en i teorin regelrätt tolkning som något rasistiskt.

Högst troligt kommer Carolus Rex sälja i multum oavsett vad jag säger eller tycker. Det är precis samma Sabaton som tidigare, varken mer eller mindre, vilket ju innebär att deras redan överdrivet stora fanskara med skivan absolut inte kommer bli mindre. The Lion From The North skumpar på gött, A Lifetime of War är en habil ballad, titelspåret spelas garanterat under power breaksen på Leksandsmatcherna och 1648 kommer skrålas på varenda fylleslag i Vansbro. Men det är samma takt, samma tänk, samma tråkiga sång, samma synthnedlusade refränger som på Coat of Arms, som på Art of War, som på...

När tröttnar ni?


Fotnot: Det är den engelska versionen som är recenserad. Hade det varit den svenska hade betyget varit två pinnar lägre.


Betyg: 5
Bästa spår: The Lion From The North och Ruina Imperii

Så fort jag hör ordet 'supergrupp' blir jag lite nervös. Ett gäng superstjärnor i sina tidigare respektive band som samlas för att rocka sockorna av världen enkom på premissen att de är musikaliska savanter, i mina öron är det bäddat för musikaliskt harakiri. Därför gläder det mig att Flying Colors, med feta akter som Mike Portnoy(Dream Theater, Avenged Sevenfold), Steve Morse(Deep Purple) och Dave LaRue(Joe Satriani, Joe Petrucci) faktiskt lyckas knåpa ihop en riktigt svängig skiva.

Men det börjar lite oroligt. Det är inte förän refrängen i Blue Ocean tar fart jag tycker det överhuvudtaget är lyssningsbart. Introt känns lunkande ruttet och det händer att jag skippar låten för att jag bara påminns om introt, och glömmer bort att resten av låten faktiskt är bra.
Sedan tar det dock fart med småtuffa Shoulda Woulda Coulda, mysiga Kayla och den fantastiska The Storm som med sitt vackra intro, grymma refräng och underbara solo blir skivans bästa spår.

Alla bandmedlemmar tillåts ta plats utan att låtarna kompromissas, men det hörs att alla vill vara med och leka vilket är riktigt roligt. Dave LaRue får gott om utrymme att slappa sin bas i Forever in a Daze, det solas rätt friskt på sina ställen från Steve Morse, Portnoy har helt klart bestämt hur superdynamiska All Falls Down och proggigt avslutande Infinite Fire - som verkligen låter som Dream Theater-låtar - ska gå, synthfarbror Neil Morse lämnar spår av 70-tal i både Everything Changes och Infinite Fire och Casey McPhersons vibrato är förföriskt vacker i balladerna - Better Than Walking Away! - och lagomt grov, nästan lite grunge'ig i de mer fartiga låtarna.

När skivan väl är slut förvånas jag över hur en såpass splittrad skiva ändå kan låta så sammansatt. Ingen låt känns den andra lik och det vill hela tiden testas nya teser för att trycka på kuvertet, men allting backas upp av en solid ryggrad som vägras ruckas på, och jag tror det är det som gör att Flying Colors faktiskt ror det här projektet i hamn.

Det trodde jag inte efter första låtens intro.


Betyg: 7
Bästa spår: The Storm och All Falls Down