bobergsrecensioner

Band: Sonic Sydicate
Arena: Arenan, Falun
Publik: 350
Bäst: Denied. Vad annars
Sämst: Arenan

Det görs rätt tydligt att ett band som Sonic Syndicate och dess dynamiska musik ska spelas på stora utomhusarenor och inte inträngda på en miniscen framför 300-talet dalmasar. Falkenbergsgänget - och en Walesare - visar dock gott mod och köttar på som ingenting hänt. Det finns ingenting som heter tomgång utan här ska det skrikas semikvalitativ metalcoreprosa till sista svettdroppen. Och det går till viss del hem. Svårt kanske att få igång en så liten publik, men visst skulle man kanske kunna önska sig mer från de besökande. Detta är musik menad att skapa kaos i ordning och det enda vi får är en snålt tilltagen "moshpit". Vi var inte fler när Avatar spelade på Meeths i Göteborg för en sisådär fyra år sedan och vi bokstavligen rev stället.

I mina ögon liras för mycket nytt material, We Rule The Night håller som sagt inte alls den "klass" de två föregående skivorna gjorde och när ljudsnubben kickar igång trummaskinsbasen i Turn It Up vill jag kräkas i min mun. Jag förstår givetvis varför så mycket nytt spelas men kan fortfarande inte tycka det är bra. Det är när vi får äta klassiska gamla skosulor - jag snackar främst Jack Of Diamonds, Psychic Suicide och givetvis Denied - som jag - och publiken - tänder till på alla cylindrar. Gamnacken kickar igång direkt, jag kastar in några småpojkar i moshen och festen är igång. Nathan Biggs sliter av sig tröjan och blottar en sanslöst vältränad kropp, sjunger bra som fan och Karin är som vanligt olagligt het.

Man vet nästan alltid vad man får när man ser Sonic Syndicate live. Detta är femte gången nu och endast en gång har jag blivit riktigt besviken. Bandet i sig förtjänar väl en sjua egentligen men då för mycket nytt spelas finns det således inte plats för särskilt många gamla örhängen, dessutom vill publiken inte leva upp till sitt - förvisso egenskapade - rykte som en rockstad sänks betyget ett snäpp.
[6]

Det är inte förän i tredjespåret Danger Line Avenged Sevenfold återigen visar sin storhet. Piskande thrash av den nya skolan med Pantera-sång och Maiden-solon. M.Shadows proklamerar tydligt att hans stämband inte går av för hackor och hela arrangemanget känns färskt. Singeln, titelspåret, känns dock urvattnad efter bara ett par lyssningar och får ses som en parentes i sammanhanget.

Att det är före detta Dream Theater-legendaren tillika en av vår tids allra största trummisar, Mike Portnoy som sitter bakom trumskinnen är det väl få personer som lyckats undgå idag. Avenged Sevenfold har i många fall fått ta plats i spottpålen på grund av detta, då Portnoy själv sagt att han haft så mycket roligare med sina sidoprojekt - däribland A7X - än med sitt huvudsakliga band. Jag själv kan dock inte känna något agg mot bandet i fråga, det är Portnoys beslut, ingen annans. På Nightmare gör han en rak men inspirerande insats. Spelstilen passar Portnoy något sånär. Han får inget utrymme för extrema excesser men gör det han ska med brinnande trumstockar och vildsint blick.
Anledningen till att Mike Portnoy numer basar över trumriggen är ju även det en känd, men mest tragisk, historia. James "The Rev" Sullivan som ju i december 2009 gick bort i en överdos och lämnade ett ganska stort hål i nymodig metalmusiks stora sal.

Personligen tycker jag det märks att bandet är märkta av tragedin. Det är lite mindre rårens och en hel del powerballader. Anledningen och tanken uppmärksammas men jag vet inte om den känns befogad. Tempot blir direkt lidande och elva låtar känns som sjutton. Den enda bortifrån Buried Alive som funkar är Fiction, och det gör den av andra anledningar. Låten sjungs nämligen av tidigare nämnda, nu hädangågna trummis. The Rev hade i viss mån även en sångröst och visar här att hans musikaliska kompositionskunskaper inte var usla heller. Fast, frågan är om jag tyckt om den så mycket om jag inte visste att a) det var The Rev som skrivit den, b) låten i sig handlar om att vi inte ska sörja hans frånfälle, den dagen den nu än kan tänkas komma och c) The Rev själv gått bort två dagar efter han skrivit den.
Slump, öde eller ett förutbestämt drag? Vem vet. Vem vet. Låten blir av nyss sagda anledningar en väldigt minnesvärd sådan i alla fall.

Avslutande Save Me agerar skivans bästa spår och här måste Portnoy haft ett finger med i spelet med sitt långa intro och sin taggiga och snåriga natur. Det är tvära kast mellan takter och partier, melodier och harmonier. Och jävligt bra är det.


Helhetsintrycket är dock splittrat och jag får inte grepp om skivan på samma sätt som jag fick av bandets föregående självbetitlade alster. Vissa låtar finns där och antingen sätter igång gamnacken, får mig att luftsola på knä eller känna hur håren på armarna reser sig. Det sker dock för sällan och mittenpartiet på Nightmare är egentligen helt ovesäntligt och intetsägande vilket sätter mig i en obekväm position, då jag vill gilla detta fullt ut. Tyvärr går det inte hela vägen. En del kompositioner är briljanta men alldeles för mycket är mer substanslöst än luft.
Tyvärr.


Betyg: 5
Bästa spår: Save Me

Jag erkänner villigt att jag till Burn This City i nästan ett halvår hoppat runt och skrikit med likt en sockerhög fjortis. Där fångar Sonic Syndicate mig barnligt enkelt med sitt catchiga riff, sin exploderande refräng och den breakdownliknande efterrefrängen. Även andrasingeln, balladen My Own Life fick mig att höja på ögonbrynen lite extra. Det var kanske inget jag förväntade mig av bandet och att de valt en mer radiovänlig approach från och med nu var rätt tydligt. Något som väl kan anses okej om låtmaterialet anpassas därefter.

Såhär med facit i hand sitter man nästan och gråter. Ingredienserna finns där; En ny rensångare i Nathan Biggs, en kille med ett helt sjukt omfång och löjlig kraft i rösten, en tidigare förmåga att skapa riktiga göteborgsdödsdängor med ett i regnbågens alla färger exploderande refränghav som passade både äldre och yngre lyssnare och förstås världens snyggaste basist.
Nu är det trummaskiner, helt vansinnigt usel lyrik(även om detta redan tidigare inte direkt var bandets signum), olidligt tråkiga låtuppbyggnader som inte intresserar en för fyra öre och schlagerballader. Jag är hänförd över steget bandet valt att ta. Och inte på det bra sättet. Burn This City och My Own Life släpptes rätt långt innan skivan träffade skivaffärerna och bortom dessa två kompositioner finns ingenting att hämta. Absolut ingenting.


Det som räddar bandet från total katastrof är väl egentligen Nathan Biggs. Killen har en fantastisk röst och en typisk ny metallaproach som kan locka fans. Sen är väl kanske dilemmat i frågan om det är HAN som faktiskt gjort att bandet tagit denhär avfarten och krasst sett då kört hela skutan nedför ett stup för att rulla ett par varv för att krossa alla bandmedlemmars ben innan skiten exploderar och ligger där, smältandes och pyrandes i ett eldhav och lite av sin egen avföring. Jag vet inte, men det är både synd och tråkigt isåfall. På samma gång.
Bra är det inte i alla fall.
Hitta We Rule The Night i en reaback på ett Ica Maxi nära dig!

Betyg: 4
Bästa spår: Burn This City

Hören upp, raggare i Sågmyra, Ödsmål och Mockfjärd! Ert absoluta favoritband är tillbaks igen för att rocka sockorna av er. Det är bortsett från ett lite lättare, mjukare anslag precis samma Volbeat som tidigare, med "wöööooöööö-ööö!"-refränger, Cash-referenser och amerikansk gladpunk med cadillac-lack. Tilltaget och utvecklingen är i mina ögon väntad - men är den välkommen?

När jag krämar på The Mirror And The Ripper står jag bara och breflinar. Det är riktigt banalt, riktigt enkelt och riktigt bra. Heaven Nor Hell blev jag riktigt rädd för vid premiärlyssningen due to sitt rent oförklarliga och svintråkiga munspelshaveri, men skalar man bort ett par lager finner man en rätt gô amerikansk 50-tals-high school-dänga. Introt till Who They Are skulle utan tvekan kunna vara hämtat från valfri sentida Slayer-låt, A New Day kommer göras i så SJUKT många bluegrass- och buggversioner till(Jag kan redan nu se hur de veckade kjolarna flyktigt dansar av vinden och flickornas höfter) och cowboydängan 7 Shots imponerar allra mest med ett banjointro serverat Michael Denneer från Meriful Fate och sång från tyska thrashgängets skrikare Mille Petrozza.
Den låt som däremot förvånar och sticker ut allra mest är helt klart låten Evelyn, som dels går tillbaks till fortfarande bästa skivan Rock The Rebel / Metal The Devil och dess hårdare anslag, dels helt oväntat sportar grindcorekvintetten Napalm Death's "sångare" Mark "Barney" Greenway som fritt får stå och skrika inälvorna ur sig. Jag själv välkomnar tilltaget med öppna armar, men jag kan riktigt se hur "popularity"-baren på Spotify är lägst på skivan när det kommer till denhär låten. Lär skrämma trosorna ur de flesta småpojkar där ute. Skitcoolt.

Det som gör Beyond Hell / Above Heaven till en bättre skiva än Guitar Gangsters And Cadillac Blood är att det lite punkigare tilltaget här känns mer självklart. Melodierna är mer tralliga och anpassade till gitarrerna. Föregående alster kunde ibland kötta på rätt så hårt men sporta sång som inte alls passade in, eller - för det mesta - tvärtom. Här är det glatt och ölpunkigt hela vägen och det känns mycket mer självklart än tidigare. Klart jag saknar thrash-Elvis, men nu är det som det är, och det låter ju för det mesta riktigt bra. Rent briljanta partier finns det gott om, de syns dock inte tillräckligt ofta för att nå de riktigt höga betygen. Dessutom drar jag av en pinne då det låter precis som det alltid gjort tidigare. Jag kunde till och med förutspå en melodi innan jag ens hört den. Inget bra betyg i min bok. Alls. Men ATT det i de lite mer... Lantliga delarna av Svedala kommer supas till Beyond Hell / Above Heaven är det inget snack om. Och i USA kommer Volbeat bli enorma. Enorma.

Betyg: 6
Bästa spår: 7 Shots