bobergsrecensioner

Mycket kan sägas om Niklas Kvarforth. En misantrop utan dess like som enligt egen utsago önskar livet av 90% av mänskligheten.  En man med sår så djupa att de inte längre får plats i en enda människa utan måste appliceras på människor i hans närhet. En bipolär schizofren med icke existerande empati för mänsklighet överhuvudtaget.
Men det är som de brukar säga - skillnaden mellan galenskap och genialitet är ofta hårfin.

För visst. Lyriken avser allt som oftast ett mänskligt hat och drogromantik. Så ska man hårdra och lusläsa är det aldrig något man kan - eller vill - relatera till. 
Men vad man än kan tycka och tänka om själva budskapen i Kvarforths texter kan du aldrig någonsin frångå ärligheten och den sanslösa känslostorm som attackerar dig varje gång du sätter på VII: Född Förlorare. Aldrig någonsin har jag känt en sådan autencitet i tonfall, lyrik och känsla. Det är helt makalöst. Vilket i min bok utan någon tvekan berättigar greppet.

Ett dödsfall i familjen är aldrig någonsin något man minns med särskild glädje. Och när min morfar dog var jag såklart ett mindre vrak under en tid.
Det ENDA som just där och då fick mig att fysiskt framskrida på någon sånär human basis var Född Förlorare. Mycket av den musik jag lyssnar på agerar ventil för mig, att istället för att sparka ner någon på stan kan jag sätta på något riktigt hårt och på ett mycket mer sunt sätt känna hur den ilska, sorg och förtvivlan jag just då bär på försvinna.
Precis så fungerade Kvarforth och Shining för mig då. Och det kan jag inte tacka honom nog för.


På det stora hela är VII: Född förlorare inget annat än monumental. Musikaliskt sett är det skivan Opeth inte släppte i år. Blandningen mellan det väna och det överdjävulska är genom hela skivan totalt sömlös och du märker aldrig skillnad på klaraste dag och mörkaste natt.
Jag kan älska ironin i att någon som hatar så mycket och bara vill förstöra för allt och alla kan skriva sådan sanslöst medryckande och träffande musik. Att i Tillsammans Är Vi Allt höra förtvivlan i Håkan "Nordman" Hemlins röst när han själv sjunger om sitt omtalade drogmissbruk och samtidigt själv sakta med säkert digga med i det otroligt smittande riff som ligger i bakgrunden är en paradox sällan skådad.

Kvarforth, du är en sjuk jävel.
Men du behövs.


Betyg: 9
Bästa spår: Tillsammans Är Vi Allt.

Hundranittio kilometer i timmen. Ungefär så snabbt går det när Fleshgod Apocalypse spelar sin svärtade, men ändock pampiga och melodiska dödsmetall. Likt en Bugatti Veyron blåser italienarna på och det varvas blastbeats och jätteelaka riff med mäktiga orkestrala bitar och kastratsång. Låter det fruktansvärt när jag beskriver det? Jag förstår det. Låter det fruktansvärt på skiva? Inte någonstans.

Det känns som att Fleshgod Apocalypse mitt i allt tokrens ändå lyckats hitta ett tankesätt som när det sätts i praktik är grovt smittande. Och som visar på att de är extremt begåvade på det musikaliska planet, inte bara rent tekniskt, utan även när det kommer till att väva in de orkestrala bitarna i den hårdare musiken. Det är så självklart men ändå spännande att det aldrig någonsin blir tråkigt. Av någon anledning tänker jag på spänniga spartaner, blod, gudar och krig. Hade inte God Of War varit ett kommersiellt spel hade Agony lätt kunnat vara soundtracket.

Bandet har varit förband åt superdödsmastodonter som Behemoth, Black Daliah Murder, Whitechapel och nu senast Decapitated, så ni kan tänka er ungefär i vilken nivå detta ligger på.
En frisk fläkt och en mäktig upplevelse. Detta är skivan Dimmu Borgir aldrig varit förmögna att släppa  Jag diggar starkt.


Betyg: 7
Bästa spår: The Betrayal