bobergsrecensioner

 

Det ska erkännas att det känns avigt i början. Mixningen - av mannen som förstörde Linkin park - är förvisso ren, men väldigt avskalad. Var är de där monsterriffen som så tydligt personifierar BMTH? Gaphalsen Ollie Sykes har dessutom lärt sig ta en ton eller två, vilket skänker en mer melodisk aspekt till bandets palett.

Jag sitter alltså och gnäller på anslag som gjort vilket annat band som helst bättre, men det jag till slut lärde mig att älska med Bring Me The Horizon är precis det som Slipknot tidigare i sin karriär besatt - en äkta, frustande ilska, en oförfalskad panik i sin röst, ett virrvar av arrangemang och en krossande styrka, mitt i en känsla av förlorat hopp. There Is A Hell... besatt just dessa svidande känslor, och när låtar som Don't Go, Fuck och Blessed With A Curse väl satt, fanns det ingenting som kunde stoppa ens egna känslor.

Så i den aspekten känns ett slätare, mer melodiskt sound som en förlust.

 

Men, efter runt åtta, nio lyssningar måste jag erkänna att jag måste kapitulera för tilltaget. Även om soundet har blivit "mjukare" - allting är som vanligt relativt - är lyriken svärtad av mörkaste ebenholts. Om du inte tror mig, så smaka på rader som  

 

 

eller

 

 

Och när The House of Wolves når bottenrekord i nedstämda gitarrer och Ollie Sykes bredställar fram ett "BOOWM!" känns allt precis sådär bra som det gjorde för tre år sedan. 

 

Så jag har helt enkelt bestämt mig för att förväntningar får stå åt sidan den här gången. Sett ur ett objektivt perspektiv är Sempiternal än brutalt bra skiva. Mängder med melodikrokar att fastna i, mixningen är en ren fröjd i FLAC-format, texterna sväljer mig hel, och det finns så mycket känslor att hitta att det inte sällan känns som att du drunkar i drypande svärtat vemod. Skivan är bättre sammansatt än föregångaren, och även om den inte är lika brutal som There Is A Hell... är den minst lika träffande. Om än bara på ett annat sätt. Vilket ärligt talat är långt mycket mer än jag kunnat förvänta mig. Dessutom är Sleepwalking något av det bästa du kommer kunna krossa trumhinnorna till i år.

 

Betyget blir således väldigt högt.

Men hade blivit en pinne lägre om förväntningarna fått bestämma.

 

 

 

De två avslutande delarna av Avantasias andra epos; Scarecrowsagan, The Wicked Symphony och Angel of Babylon var bortsett från ett par låtar en besvikelse. En såpass stor sådan att jag hade svårt att se hur Tobias Sammets superband någonsin skulle kunna återställa mitt förtroende med sin nya installation, en skepsism som inte direkt minskade när jag fick veta att Jorn Lande, den genomgående bästa sångaren på samtliga skivor, inte skulle sjunga på The Mystery of Time. 

Förutsättningarna var innan jag lyssnat på skivan inte alls goda med andra ord.

Såhär med facit i hand skäms jag dock nästan lite över att jag inte litade mer på Tobias Sammet.

 

Rent ljudkvalitets- och mixningsmässigt har inte mycket hänt sedan, well, The Scarecrow för över fem år sedan. Ändå låter det så annorlunda.

Viss del i detta har givetvis konstellationens nyaste - och största - medlem, symfoniorkestern German Film Orchestra Babelsberg, som på ett vackert och nyanserat - om än väldigt nedtonat - sätt sätter en extra touch på Sammets kompositioner.

 

Men det är inte där den stora skillnaden från dubbelskivorna från 2010 ligger. På The Mystery of Time låter allting... Tajtare. Smartare. Mer lekfullt. Och viktigast av allt, så mycket bättre.

Det kändes väl direkt att The Wicked Symphony och Angel of Babylon inte skulle släppts samtidigt och inte heller som två olika skivor, utan borde - för musikens skull - klippts ner och koncentrerats till ett enskilt alster. Skivorna var alldeles för spretiga, långa och besatt alldeles för mycket utfyllnadsmaterial, något som inte alls är vanligt när vi pratar Avantasia.

På The Mystery of time känns det som att Tobias Sammet gjort PRECIS just detta. Funderat ett varv till. Skippat det han inte tyckte höll allra högsta klass, filat på både refränger och arrangemang en extra gång. Mycket känns som sagt igen från förr, men här får jag känslan av ett mycket gott hantverk istället för en halvdan platta som pressas ut för sakens skull.

Det gör mig riktigt glad.

 

Skivans klarast lysande stjärna är - som vanligt - Sammet och förre Helloweenlegenden Michael Kiskes samarbete i Where the Clock Hands Freeze. Precis som The Wicked Symphony's enda(!) bra låt, mästerliga Wastelands, handlar det om en klassisk powermetaldänga utan dess like. Det är dubbeltramp, det är tjugga-riff, det är oklanderliga sånginsatser och det är en sådan där refräng som får dig att bli fullständigt knäsvag och ditt nackhår ställa sig på givakt.

Jag ser mig själv stå på toppen av ett snötäckt berg medan solen rödglödgad går ner bakom min rygg, eld sprutar ur små sprickor i marken, jag håller en fana i ena näven och en örn landar på min andra arm samtidigt som en drake flyger över huvudet på mig och allt exploderar i en metallegerad orgasm när Kiske smäller på refrängen, och vi omfamnas allihopa till slut av en enorm örns vingar innan vi sakta svävar ner mot marken igen.

Ungefär så.

 

The Watchmakers Dream imponerar mer under vers - och ett fantastiskt synthsolo - än under refräng och Sleepwalking funkar absolut som svulstig, slemmig powerballad med Cloudy Yang som stämma. Savior in the Clockwork är åtminstone fyra minuter för lång, What's Left of Me är så mycket mer än en pliktskyldig Eric Martin-ballad, utan blandar tillsammans med den helt fantastiska avslutaren The Great Mystery - med stor hjälp från tidigare nämnda symfoniorkester - Avantasia med Meat Loaf och lyckas - med stor hjälp av tidigare nämnda fingertoppskänsla - undvika att bli supersliskig utan istället slår an på en känsla av makt och känsla, precis som sådan här musik ska göra.

 

Så när The Great Mystery klingat ut är det en lika förvånad som lycklig Boberg som kort kan konstatera att Avantasia troligen gjort sitt bästa album sedan klassiska Metal Opera-dubletten för över tio år sedan. Jag trodde verkligen inte detta, och därför är det med stor glädje jag sätter ett högt betyg, ett betyg som blivit en pinne högre om saknaden av Jorn Lande inte varit så stor. Oavsett vad är det en storstilad comeback.

Allt är förlåtet.

 

 

Betyg: 7

Bästa spår: Where The Clock Hands Freeze och The Great Mystery

 

Jag tror jag måste börja med att säga att titelspåret har ett fett intro, riffen ligger rätt och refrängen är riktigt hittig, på ett Dead By April-sätt. Growl av man, rensång av man, rensång av kvinna. Repeat. Det funkar även bra på Transhuman - vars första riff är en ren DbA-stöld - och avslutaren Inifinity. Småhårt, äckligt mycket synth, ett hoppigt beat och en fin refräng. 

Och anledningen till att jag börjar med detta är för att om jag börjat med att lista det som är undermåligt med Amaranthe i allmänhet och The Nexus i synnerhet hade jag inte velat försöka hitta något postitivt efteråt.

 

Det enda jag kan rekommendera er att göra är att sätta på Razorblade eller Electroheart, så förstår ni vad jag menar. Jag behöver egentligen inte fortsätta, men det skulle väl inte bli mycket till recension då antar jag.

 

För det är Aqua. AQUA säger jag. Det är hoppig, floppig sliskpop från ett band som låtsas vara svåra metalmänniskor men inte finner något annat intresse än att dra in så mycket stålar som fysiskt bara möjligt genom att mjölka fjortonåriga ambivalenta småpâjkar som vill ha något som är lite hårdare än Avenged Sevenfold. 

Formeln för en låt som Electroheart är precis likadan som valfri Aqualåt - du har synthen, du har trummaskinen, du har kvinnan på sång och istället för René som hojtar "Come on Barbie, Let's go party" har du en kille som "growlar" fram "With my electroheart" lite då och då. 

Det är så cyniskt att man fan baxnar, och en dödsdom i en genre som främjar autencitet framför något annat.

 

Jag vet inte vems fel det är. Om Amaranthe VILL spela ordentlig popmetal - en genre som ändå kan vara riktigt skojig - som de till exempel lyckas med ypperligt i suggestiva Mechanical Illussion och de blir tvingade till att sondera terrängen med avföring för att dess skivbolag säger så, eller om de faktiskt är nöjda med detta debacel till skiva.

 

Jag vet inte. 

Det enda jag vet är att detta till slut blir provocerande.