bobergsrecensioner

Tiden går fort när man har roligt! Och vilket år det varit, på alla möjliga sätt. Men i denna krönika är det inte jobb, kärlek eller tåbiran jag fick i april vi koncentrerar oss på, utan musik, och bara musik. Ni har redan läst om de enligt mig nio bästa skivorna dethär året, och i årets krönika kommer jag således givetvis avslöja vilket album jag, ärade musikskribent Kim Boberg anser vara årets allraste bästaste, men även lägga en del vikt vid andra katergorier, exempelvis vem jag tyckte var bäst live i år eller vilket band som varit bäst i Sverige under 2010.

Förra året visste jag i mars vilken skiva som var årets bästa. I år har det inte riktigt varit lika lätt. I nomvember någon gång växte det dock fram en känsla av sig själv, som på något sätt sade mig att "Jo. Fan, jo". Så jag slutade bråka och fann mig mest bara i det.
Så. Without further ado. Njut en stund av Bobergs musikkrönika 2010; En oddyssé i en del.

Årets bästa skiva 2010: Kellermensch - Kellermensch
Var jag än tittat, hur mycket jag än letat, har jag knappt hört ett ord om danska Kellermensch. En liten recension i Göteborgsposten läste jag en onsdagmorgon när jag var på besök i staden, och det har varit det hela. Inte på någon recensents årsbästalista, inga honorable mentions, ingenting.

Kanske har det lite att göra med att Kellermensc släppte skivan i gränslandet mellan 2009 och 2010. Kanske har det att göra med att de inte marknadsfört sig på rätt sätt. Kanske har det att göra med att ingen tycker skivan är bra. Well, motiven till bandets timida approach och de mer än till antalet sparsamma utvik i diverse media är oklara, jag tycker väl bara det är synd att så många människor går miste om en så ofantligt bra skiva.

Jag kunde inte sätta en musikalisk stämpel på Kellermensch när jag recenserade dom i februari och det kan jag fortfarande inte. Det är så långt ifrån "vanlig" musik man kan komma. Det är som om Tom Waits gått och blivit dödsmetall. Som om Neil Young börjat lyssna på Neurosis. Det är folkligt med growl. Så mjukt och så stilla och så vackert men ändå så smutsigt. Ståbas, storband, fiol och dragspel och gudabenånad klagosång. Nej, det är svårt att sätta Kellermensch i ett fack. Så varför ens försöka? Varför inte bara låta sig uppslukas av den lilla tegelsten till skiva som är Kellermensch.

Det som till slut gjorde att danskarnas debut fick föräras denna tunga titel var, som jag nämnde i omdömet om årets näst bästa skiva, Dark Tranquillitys We Are The Void, jämnheten. Kellermensch är den enda skiva i år där jag tycker att varje enstaka låt är bra. Den enda skiva där det inte ska kapas det minsta. Inte klippas, inte huggas, inte bytas. Där låtarna dessutom ligger i perfekt ordning, med grymma singeln Moribound Town först, stenhårda Dirt in The Ground och otroligt vackra The Day You Walked i mitten och skivans bästa spår, fullkomligt makalösa All Time Low som åttonde och tredje sista låt. Nej, det står helt klart att Kellermensch äger många starka sidor. Det är prettodöds på ett sätt att Mikael Åkerfeldt själv hade blivit stolt. Och Sebastian Wolffs klagosång är inget annat än magisk.

Jag vill verkligen be er människor där ute med någon form av tycke för musik att ge Kellermensch en chans. Är det så att ni hatar skiten, fine. Mer än okej. Då har ni testat i alla fall. Men lyckas jag få en person att faktiskt tycka det är bra är det en stor, fin vinst. Jag har redan lyckats med min far och med Johannes, men jag vill ha fler. Inte för min skull, utan för Kellermensch skull.
De förtjänar det.
Årets mest välbevarade hemlighet och den klarast lysande stjärnan på skivhimlen under det nya decenniet.

Tidigare betyg: 8
Lyssna på: All Time Low





Årets sämsta Album 2010: Disturbed - Asylum
Jag måste fan sluta bry mig. För jag blir ju lika förbannad varenda gång. "Vi har helt lämnat Nu Metal-stadiet och fokuserar på att göra musiken vi själva alltid velat". Visst. Synd bara det är så jävla dåligt. Mer intetsägande musik får man leta efter i år. Livespelningen på Hovet i Stockholm i november ska dessutom varit katastrofal. Jag är inte förvånad.


Årets svenska album 2010: Dark Tranquillity - We Are The Void
Det har som vanligt vart ett riktigt bra svenskt år på musikfronten. Eller, i alla fall gällande den musik jag lyssnar på. Gällande de kommersiella är det som vanligt. EMD gör covers på Gansta's Paradise och Idolvinnare jämförs rent inlevelsemässigt sett med baltiska lysrör.
Tur då att vår svenska stolthet Dark Tranquillity står där på stadiga ben och lite sådär för enkelt levererar en förkrossande bra melodödsplatta. Boberg kissar lite av glädje, och myser av bara tanken på Metaltownspelningen tidigare i år. Jag älskar er, grappar. På redigt.

Bubblare:
Soilwork - The Panic Broadcast
Grand Magus - Hammer of The North
Witchery - Witchkrieg




Årets Debut 2010: Kellermensch - Kellermensch
Svårt att välja något annat här. Inte mycket att orda om heller. En monumental debut. Förmodligen inte heller en som kan göras om tyvärr, men vad bryr jag mig när Kellermensch räcker för evigt. Monumentalt.

Bubblare: Jónsi - Go




Årets överraskning 2010: Bring Me The Horizon - There Is A Hell, Believe Me I've Seen it, There Is A Heaven, Let's Keep It A Secret
Och vilken övveraskning sen. Det sista jag tänkte när Navel ville jag skulle recensera skivan - som jag redan på förväg kommit på fraser för att i skrift på snyggast och påhittigast sätt kunna såga den vid fotknölarna - var saker som att "Denna skiva kommer förändra modern metal å det grövsta och på många sätt definera unga musikers bångstyrighet och vilja att tänja på gränserna hos det som anses vara en norm". Men så vart det. Och mina egna fördomar ligger på marken och gnyr efter den smärtamma golvning som under årets sista kvartal ägt rum. Rätt åt mig skrockar jag såhär några månader senare, då skivan utan tvekan är den mest lyssnade på under sista kvartalet i år. Fortsätter småglinen i samma riktning och dessutom lycknas mogna lyrikmässigt har vi antagligen sett starten på ett av de viktigare metalbanden i vår tid.

Bubblare:
Grand Magus - Hammer of The North
Nevermore - The Obsidian Conspiracy
Witchery - Witchkrieg
As I Lay Dying - The Powerless Rise
Baroness - Blue Record
Gorillaz - Plastic Beach


Årets besvikelse 2010: Avantasia - Angel Of Babylon/The Wicked Symphony
Det går inte att emotta ett Avantasia-album utan förväntningar. Befogade sådana, då sirenen Tobias Sammet fixat fram power- och Heavy Metals fetaste röster och samlat dem alla i två konceptskivor. Och visst, i vissa låtar låter det precis exakt så bra man kan förvänta sig. Men för det mesta låter det faktiskt skräp. Det är sjukt tråkigt att behöva säga, men så enkelt är det. Jag hinner bli både arg, sur och förbannad innan jag är klar med båda alster. Från att göra något så vansinnigt bra som andraspåret på första skivan, Wastelands, till att direkt gå till något så otroligt uselt som Scales of Justice. Får många ballader och för många nonsenslåtar. Utfyllnad enbart avsedd för att kunna exploatera varunamnet så mycket som bara fysiskt möjligt. Jag kräks på sådant beteende, inte minst när man ser att en mer omsorgsfull sållning av låtar hade kunnat bli en riktigt riktigt sjysst platta. Skam på torra land.

Bubblare:
Avenged Sevenfold - Nightmare
Danko Jones - Below The Belt
Dimmu Borgir - Abrahadabra



Årets Liveakt 2010: Rammstein, Metaltown
Iron Maiden live är inte jämförbart med något annat, så enkelt är det. Det finns helt enkelt ingenting som har slagit eller kommer slå järnjunfrun på en scen nära dig, någonsin. Rammstein var på Metaltown 2010 allra närmst någonsin.
En uppvisning i hur en äkta morbidkabaré ska utföras. Rosa skumsprutarkukar, svarta vingar, motorsågar, blixtrar och dunder, musköter, löparband och en och annan låt med. Faktum är att Rammstein skulle klara sig väldigt bra med sin för liveframträdanden perfekta müskelmetal, men väljer helt enkelt att göra varje låt till en show som skulle få Christer "Mr. Eurovision" Björkman att gråta blod av avund. Aldrig förr har jag stått och ömsom godsmacked stå och gapa, ömsom headbanga loss till världens bästa lädertyskar. Bortsett från Maidens alla spelningar är detta helt klart det bästa jag någonsin sett live i hela mitt liv. Ett stycke industrimetalpropaganda jag väldigt väldigt sent kommer - och aldrig någonsin vill - glömma.

Bubblare:
Dark Tranquillity, Metaltown
Bleeding Through Metaltown




Årets låt 2010: Bring Me The Horizon - Crucify Me
Först hade jag tänkt skriva att jag inte kunde avgöra vilken som varit årets låt. Att jag lyssnat på SÅ mycket bra genom året att jag omöjligt kan höja ett enskilt spår över alla andra. Tills jag kommit en bit på min "bra låtar"-lista och mindes Crucify Me. Sedan var det bara att köra.
Det var inte självklart, absolut inte. Men helt klart är att Crucify Me har varit den mest betydande. Jag har så länge nu tjötat om hur BMTH har förändrat hur vi idag ser på metal, och musik i stort med sin nya skiva. Och den låt som enskilt beskriver denna vansinniga metamorfos bäst är Crucify me. Det är SÅ mycket som får plats på dessa sex minuter och 20 sekunder. Det är stråkar, growl, Meshuggahmörkt riffande, autotunad popsång, desperata pojkskrik, akustiska gitarrer och breakdowns. Och allt har lyckats göras så prickfritt, självklart sammansatt och bra att man mest i början bara sitter och gapar. Så även om det inte var självklart i början, känns det rätt nu. Det allra bäst applicerade adjektiv på Crucify Me är viktig.

Bubblare:
Kellermensch - All Time Low
Dark Tranquillity - The Fatalist
Dark Tranquillity - In My Abscence
Soilwork - Let This River Flow
Avantasia - Wastelands
Baroness - The Sweetest Curse
Job For A Cowboy - Constitutinal Masturbation
Exodus - Burn, Hollywood, Burn
Exodus - Good Riddance
Bring Me The Horizon - It Never Ends
Dillinger Escape Plan - The Widower
Iron Maiden - When The Wild Wind Blows
Gorillaz - Upon Melancholy Hill


Årets Metal 2010: Grand Magus - Hammer of The North
Årets Death Metal 2010: Job For A Cowboy - Ruination
Årets Black Metal 2010: Deathspell Omega - Paracletus
Årets Deathcore 2010: Whitechapel - A New Era Of Corruption
Årets Pop: 2010: Jónsi - Go
Årets Rn'B 2010: Gorillaz - Plastic Beach
Årets mest hypade 2010: Ghost - Opus Eponymous
Årets mest överskattade 2010: Watain - Lawless Darkness
Årets mest underskattade 2010: Kellermensch - Kellermensch
Årets Mastodon: Kylesa - Spiral Shadow




Och med dessa rader lämnar jag musikåret 2010. Jag har säkerligen glömt något - eller, en hel del -, jag får helt enkelt reservera mig för vissa missar, men detta var vad jag kunde komma på i skrivande stund.
Jag vill tacka ALLA som tagit sig tid att någon gång kika in på sidan för att läsa en recension eller två. "Det är för er jag gör det" var jag nära på att skriva, men det stämmer inte, jag gör det till största del för min egen skull. Men jag blir verkligen jätteglad och väldigt rörd över att ni läser, tycker, tänker och kommenterar. Fortsätt hålla diskussionen vid liv, rekommendera mig skivor jag kan recensera, kom med förslag och håll lågan brinnande! Nu väntar ett spännande nytt år med släpp från band som Gojira, The Haunted och kanske kanske kanske får vi hoppas på lite Opeth...?

Tack så mycket för i år!


Boberg

Plats 2: Dark Tranquillity - We Are The Void
Jag minns första veckan jag fick tag på Dark Tranquillitys nya. I en hel vecka lyssnade jag knappt på något annat över huvud taget. Jag var helt såld. Det var så jävla bra. Shadow In Our Blood, In My Absence, The Grandest Accusation, Arkanghelsk, Iridium och inte minst The Fatalist. Underbara underbara The Fatalist. Jag överröste skivan med superlativ under min recension och smällde på årets enda nia. Något jag ångrar idag. Inte för att skivan inte är bra, utan för att en nia i min bok är ett otroligt högt betyg. Det är kanske svårt att veta just då, men We Are The Void hade dessutom inte den livslängd jag trodde den skulle ha. Den har en extremt, EXTREMT hög högstanivå, men är tyvärr inte tillräckligt jämn för att föräras den oh så åtråvärda förstaplatsen, då det album jag kommer avslöja som bäst i år vinner på just detta - jämnheten.

Lyssna på mig, nu låter jag bara gnällig. We Are The Void är fortfarande en helt makalöst bra skiva, en stark åtta i betyg och med några av de vackraste tonsättningar i år. Det snurrar fortfarande i skallen på mig när Mikael Stanne börjar sjunga rent i The Grandest Accusation, nackhåret ställer sig i full givakt när Iridium tonar ut och jag vill fortfarande sparka skalle när Shadow In Our Blood kickar igång. En uppvisning i isande Göteborgsdöds.
Dark Tranquillity är dessutom - med möjligt undantag i Rammstein -  det band som i år gjort mest för mig. En makalöst bra skiva toppat med den näst bästa konserten jag sett i år. Något jag å det mest ödjmuka tackar för. Dark Tranquillity, en värdig andrapristagare.
Så vilken skiva blir nu årets allra bästa...?

Tidigare betyg: 9
Lyssna på: The Fatalist

Plats 3: Exodus - Exhibit B: The Human Condition
Såhär dan före dan före dopparedan har vi slutligen nått de ärofyllda medaljplatserna. Och hugger bronset, om än knappt, gör de gamla Bay Area-thrasharna Exodus, som med sina båda ådagalägganden (Exhibit A: The Atrocity Exhibition släpptes 2007) lyckats frammana de enskilt bästa thrashexcerciserna sedan slutet på 80-talet. Det är blixtsnabbt, stenhårt, kristallklart - och så jävla bra.
Exhibit B tar oss på en resa genom mass-, folk- och seriemord, skolskjutningar, vår jords förfall och Hollywoods vidriga ideal. Och det görs genom fullständigt maniska gitarråtaganden, där Gary Holt och Lee Atlus står för årets fetaste gitarrprestationer. Herregud så fort det går. Herregud så snyggt det görs. Det är precis sådana här album som gör att jag älskar Thrash Metal.

När verkligen allt stämmer, som i Burn, Hollywood, Burn eller Good Riddance, där gitarrer, sång(Rob Dukes sjunger bättre än någonsin) och trumspel(Tom Hunting är ett tvåtaktande monster) ligger i perfekt harmoni är det förkrossande bra. Sådär att du inte riktigt vet varken in eller ut, adrenalinet börjar fyllas till sin bristningsgräns och sjuder ur öronen på dig och du bara vill krossa något med dina bara händer. Perfekt att gyma till med andra ord.

Vissa säger att skivan är för lång. Jag säger att du får mer Exodus för pengarna. Med det sagt hade nog dock Exhibit B: The Human Condition med lite tur klättrat ytterligare ett snäpp upp på årsbästalistan om Downfall, Nanking och Democide slopats till förmån för ett högre tempo. Men inte gnäller väl jag när jag får dansa benknäckardans och sparka ut tänder till världens bästa Thrash. Referensmaterial. "Adios planet Earth, now DIE!".

Tidigare betyg: 8
Lyssna på: Good Riddance

Plats 4: Soilwork - The Panic Broadcast
Så fort hemvändaren Peter Wichers börjar bända strängarna i Late For The Kill, Early For The Slaughter, Dirk Verbueren börjar piska skinn som bara han kan och Björn "Speed" Strid slutligen sätter starten för årets bästa sånginsats på skiva vet jag att mitt Soilwork är tillbaka. Leklustan är där igen, den fullkomligt makalösa mixningen likaså - The Panic Broadcast låter som en ren dröm - och när en av årets allra allra bästa låtar, Let This River Flow, som under året växt sig fullkomligt monumental, inser jag att bandet dessutom hittat nya sidor hos sig själva.

När jag först lyssnade på The Panic Broadcast i början på mars hade jag inte den blekaste tanke på att skivan skulle hamna på en vansinnigt imponerande fjärdeplats när det väl var dags att summera året. Detta har varit något som på ett imponerande, och faktiskt väldigt förvånande sätt växt fram under året. Insikten att "Fan, skivan slutar ju aldrig vara bra hur många gånger jag än lyssnar på den" och det faktum att de från början lite svagare låtarna växt något otroligt under lyssningarna vilket skänker en vansinnigt hög lägstanivå gör att Soilwork hamnar precis utanför medaljplats. Men vad de ska hedras för detta. Bandets jämnaste platta hittills. Efter regn kommer solsken Speed, det vet du nu.

Tidigare betyg: 7
Lyssna på: Let This River Flow

Plats 5: Bring Me The Horizon - There Is A Hell, Believe Me I've Seen It, There Is A Heaven, Let's Keep It A Secret
Det trodde jag minsann inte. Att världens sämsta Bring Me The Horizon skulle göra en av årets bästa skivor. Suicide Season är fortfarande helt olyssningsbar, så om det var tur eller mognad som gjorde skivan med världens längsta albumtitel så otroligt bra vet jag inte. Och ärligt talat, jag bryr mig inte. Det jag däremot vet är att ett gäng snorungar från Skottland, ledda av en pinnsmal, söndertatuerad modell som skriker och gapar om hierta och smerta skapat årets mest moderna album på mer än ett sätt. Det är bara att lyssna på inledande Crucify Me så förstår ni vad jag menar. Det är Meshuggahtunga gitarriff, en fullständigt rabiat Olli Sykes på "sång", en autotunad popröst i Light och en lång akustisk avslutning. Vi snackar sex minuter och tjugo sekunder evolution, inget annat. Hur mycket eller lite ni än vill det är detta framtiden. Min sexa i betyg från i mitten på oktober är såhär inför det nalkande årsskiftet bytt mot en lysande stark åtta, mycket på grund av att Olli Sykes nu helt plötsligt känns nyanserad i sina olika röstlägen.

Om till och med Elin kan tycka detta är jättebra förstår man att Bring Me The Horizon gjort något alldeles extraordinärt. Tack grabbar, för att ni sparkade mina fördomar rätt i ansiktet.

Tidigare betyg: 6
Lyssna på: It Never Ends

Plats 9: Dillinger Escape Plan - Option Paralysis
 Bakom allt oljud finns det faktiskt lite musik. Riktigt riktigt bra sådan med. När Ben Weinman låter sin kreation få släppa lös tyglarna känns det som att bli slagen i ansiktet av ren dissonans. Oävna takter möter vad som känns som slumpmässigt spelade noter och gapskrik. Givetvis är detta långt från sanningen, då Dillinger Escape Plan är ett av de smartare banden där ute, och deras dissonansrens är så minutiöst uttänkt att det nästan är läskigt. Bandets förmåga att bryta denna nästan outhärdliga fusionjazzhardcoreextravaganza till förmån för rena, förlösande refränger och partier är däremot vad som får DEP att i Bobergs ögon vara årets nionde bästa skiva.
Blandat orenheter med skönhet, growl med rensång, har givetvis mängder med band gjorts förr. Men aldrig tidigare har jag känt att hardcore med mathcore och fusionjazz varit värt att lyssna på. Och när makalöst opassande - och så fruktansvärt bra - loungejazzbiten The Widower tar plats någonstans i mitten av skivan förstår jag ingenting alls längre, mer än att ingenting med Dillinger Escape Plan är hugget i sten. Absolut ingenting. Att DEP med Option Paralysis inte bara karvar ut en egen fåra i genreträsket utan får miljontals människor att lyssna på oljud och tycka det är bra är rätt fantastiskt. En stilla bön om att "Världens farligaste liveband" når Sverige och Metaltown har mången gång nått vår Herre.

Tidigare betyg: 7
Lyssna på: I Wouldn't If You Didn't