bobergsrecensioner

Witchery spelade på Metaltown "tidigt" andra dagen. Då låg Boberg och sov ruset av sig. Från Rammsteins totala hjärnsläpp till mastodontshow mer än från alkoholen. Jag avfärdade snabbt bandet som något plojigt skämtband och la inte mycket mer tanke vid det sen. Såhär någon månad senare, när Witchkrieg spunnit både två och trehundra varv i spelaren hatar jag mig själv litegrann.

Efter att ha blivit totalt annihilerad av Exodus Exhibit B: The Human Condition gick jag länge med känslan av att ingenting i thrashväg kommer slå detta på länge länge länge. Uj vad jag var nära på att få äta upp de orden, och snabbt dessutom. Så fort jag klämde på Witchkrieg och titelspåret började skräna vart jag kär. Direkt. Med ens. Stenhårt, sylvass dödsthrash med grisgurgel snarare än sång, snabba gitarrleveranser med skoningslös kraft och en glatt tvåtaktande Martin Axenrot på trumpallen.

Jag borde egentligen förstått att detta var helt skitbra. Kolla bara vilka som faktiskt musciserar i bandet - Jensen från The haunted, tidigare nämnda Opeth- och Bloodbath-trummis, Sharlee D'Angelo från Arch Enemy på bas och Legion från Marduk på gurgel. Medlemmarna gör ju dock inte ett band bra, det gör låtarna, men nog fan är det en fördel med sådana jättenamn i en och samma konstellation. Sen blir ju saken inte direkt värre när de låter Kerry King från Slayer provspela lite på Inledande titellåten(vilket hörs direkt - jag tänker med en gång att "Dethär har jag hört innan!" och sedan skriker "SLAAAYYYEEER!" som dendär skitroliga nörden i youtubeklippet.(http://www.youtube.com/watch?v=xXFuv7B-4lY)) och självaste Gary Holt och Lee Altus från Exodus themselves river i The Reaver(fattar du?) igång ett riff som inte bara får huden att stå på mig.

Lite ojämnt på sina håll är det kanske, det vill säga att riffen när tempot dras ner kan kännas lite urvattnade, men för det mesta är detta alldeles fantastiskt bra. Produktionen klockren - Det hörst att det är Jensen som spelar, Hauntedreferenser finns det gott om -, instrumentkunskaperna oklanderliga, låtmaterialet förvånansvärt starkt och gästlistan top notch. En smutsigt svart fullträff från absolut ingenstans. Det kommer fylleskrålas mycket till Witchkrieg i sommar.


Betyg: 7

Bästa spår: Witchkrieg och The Reaver

Mina tidigare erfarenheter av Nevermore har begränsats till de fyra första låtarna på Dead Heart In A Dead World från 2000. Anledningen till att det är just fyra är av den anledningen att anslutningen bröts med användaren på DC++ jag laddade ner skivan av. Detta var minst fem år sedan. Jag minns dock de knixiga, progressiva partierna, en ständigt närvarande mörk känsla i det thrasiga heavy metalsoundet och Warrel Danes väldigt speciella sång. Väldigt spännande men i mina fem år yngre öron ganska mörk musik. Såhär ett halvt decennie senare är det mer eller mindre samma musik men en Boberg med ett par nya öron.

I mina ögon(Eller öron snarare) är det riktigt imponerande att hålla en såpass meckig approach men ändå få det att kännas lättillgängligt. Det är aldrig från punkt A till punkt B, utan ska trixas halvt till förbannelse innan målet är nått. Något jag å andra sidan alltid älskar, men jag är inte van vid den relativt sparsmakade speltiden. När meckiga band som Meshuggah, Dream Theater Opeth och inte minst Barren Earth(Även om inga av dessa ligger i samma genredivision vare sig med varandra eller med Nevermore) är det sällan förvånande om varvtiden klockar in på en rätt saftig bit över en timma landar The Obsidian Conspiracy på lagoma 45 minuter. trots detta hinns det med fler infall, taktbyten och andra stojigheter än många mindre begåvade band hinner med under en karriär eller två. Imponerande, om än ovant.

Genremässigt landar Nevermore i någon form av ingenmansland, ett slags limbo där få delar av Slipknot, diverse Power metalakter och en del gammal thrash lyckats leta fram till gamla Iron Maiden. Det låter inte bara komplicerat och icke applicerbart när man försöker sig på en förklaring, det låter till och med dåligt. Men tänk om. Och lyssna en gång till. Warrel Dane innehåller en väldigt intressant stämma, Jeff Loomis är en fantastisk gitarrist och låtbygget är som tidigare proklamerat lika hållbart som ädelstenen i skivans titel. Melodikrokarna avlöser varandra och ibland har jag svårt att veta vilket bete jag ska nappa på. Introlåten sätter igång direkt och känns lagomt thrasig, Moonrise känns stenhård och andas väldigt mycket Slipknot i sitt inledande riff. And The Maiden Spoke tar vara på refrängen först och främst likt NWOBHM-skolan, precis som skivans förmodligen bästa spår, Emptiness Unobstructed. En söt liten powerballad letar sig i även fram i The Blue Marble And The New Soul och ställer det mesta på sin kant - inte minst med det undersköna solot en bit in.

Nevermore gör väldigt mycket rätt med The Obsidian Conspiracy. Det finns jättemycket att hämta, nya intresseväckare för varje lyssning och lägstanivån är förvånansvärt skithög. En väldig överraskning. En glad sådan dessutom. Fan inte illa.


Betyg: 7

Bästa spår: Emptiness Unobstructed och The Blue Marble And The New Soul

Ända sedan jag 2007 hörde första delen i Exodus kompetensbelägg har jag trånat efter en uppföljare. Inget alster kan ju innehålla bokstaven Alfa i versal utan att släppa en andra del. I mitten på Maj besvarades mina böner och resultatet är en ytterst komplex thrashmetalskiva som sluter cirkeln kring Rob Duke och grabbarnas förakt mot människan.

I ungefär 20 sekunder är det lugnt. Förstaspåret The Ballad Of Leonard And Charles(Som handlar om två av de värsta seriemördarna i USA's historia) börjar med akustiska plock, något som förvånar. Efter en kort kort stund knyter bandet sedan ihop trådarna till föregående skiva, The Atrocity Exhibition - Exhibit A medelst det sista riffet på sistaspåret Bedlam 1, 2, 3 som i sin tur får agera första riff på senaste skivan. Redan här börjar skinnet knottra sig och håret på armarna ställa sig. En otroligt effektfull början. Sedan är det full jävla speta i sjuttiofyra(!) minutrar. Det smattras på kaggar, tappas på gitarrhalsar och skriks om orättvisor och så som på något snedsteg är det ytterst kompetent levererat. Gitarrister Gary Holt och Lee Altus bänder strängar så fingrarna blöder och det är old school Bay Area-thrash i ny kostym för hela slanten. Komplext, sylvasst och skitsnabbt. Och förbannat bra ska även sägas. Denhär typen av musik är gjord för att spelas på skithög volym när du är riktigt arg. Och det är jag ju nästan jämt, så dethär passar mig som handen i handsken.

Sedan i början på Juni har jag haft Exodus i lurarna överallt. På bussen, på gymet, i sängen, framför datorn, när jag... Gosat med människor. The Human Condition finner sig tillrätta oavsett företeelse. skivan är på grund av sin längd väldigt nyansberikad och du finner hela tiden nya saker du inte hittat innan. Risken för paltkoma är dock överhängande och jag hade inte gnällt om Nanking och Democide försvunnit ur setlisten och således behållt tempot och relevansen ända in i mål. Det skiter ju såklart Exodus som förutom att rocka sockorna av mig faktiskt vill säga något. Om världen. Denna värld som enligt skrikare Rob Dukes håller på att gå helt åt helvete. Under våra sjuttiofyra minuter hinner bandet avverka ämnen som sodomi, massmord och tortyr,(Ballad Of Leonard And Charles)hedersmord, skolskjutningar(Class Dismissed), högt uppsata högerextrema direktörer(March of The Sycophants), folk som lyckas bli kända för absolut ingenting(Burn, Hollywood, Burn) och världens förfall i största allmänhet(Good Riddance). Just Burn Hollywood, Burn är skivans bästa spår och sällar sig till en av årets allra bästa låtar - troligtvis den bästa thrashlåten jag hört på ungefär tjugio år. En fyra minuter och sex sekunder lång spottloska mot Paris Hilton och skönhetsidealen LA-kvarteret är infekterat av. Rob Dukes själv har sagt "Som dendär jävla paris Hilton. Vad fan är hon känd för? Vad har hon gjort som fått henne att bli så populär bortsett från att ha knullat nåt svin som sedan gjort en film av det?". Låten i sig knatar runt i sexhundra bpms och känns som att bli sparkad i fejset av en gammal Doc Marten. Nygamla trummisen Tom Hunting(Som för övrigt är helt sjukt bra) får sitta och piska för allt vad tyglarna håller samtidigt som Holt och Altus drar igång ett av de mest inspirerande och smittande riffen jag hört på väldigt länge. Rob Dukes får spy galla över världen och det hela blir så svängigt skitargt att jag inte kan värja mig för attacken. Jag kreverar under tyngden.

Det som gör att Exhibit B: The Human Condition går från en stark sjua till en svag åtta är helheten. Jag ser inte bara till skivan i sig utan även till föregångaren, kompetensen inom sitt respektive instrument, att de lyckas förena fart, tyng och komplexitet med enkelhet och självklarhet, de olika berörelsepunkterna och bevarandet av äkta Thrash Metal av den gamla skolan.

Exhibit B: The Human Condition den bästa Thrashskivan jag hört sedan Metallica red på blixten 1984 och en av de allra bästa skivorna jag hört i år. En triumf.


Betyg: 8
bästa spår: Burn, Hollywood, Burn och Good Riddance.

På sajten http://ff7.ocremix.org/ kan du för en billig penning - ganska precis noll kronor - hämta hem en fyra skivor stor fil med remixad, omgjord och bearbetad musik från Squares episka RPG-klassiker Final Fantasy VII. Remixer och egna versioner på Nobuo Uematsus musikaliska mästerverk har vi hört förr - men aldrig någonsin i denhär skalan och med denna typ av proffsighet.

Att jag är ett fan av spelmusik är knappast en hemlighet. Jag har älskat musik så länge jag kan minnas och har spelat TVspel sedan jag var fyra. Min första riktiga musikupplevelse hade jag väl egentligen till det första Resident Evil-spelet där jag upptäckte hur effektfullt ljud kunde vara när det kom till att frammana känslor. Den största avgörande punkten för mig när det kom till spelmusik var dock när jag 1996 testade Final Fantasy VII för första gången. Karaktärerna i spelet sa ingenting utan det var musiken som helt och hållet satte tonaten för varje sekvens i spelet. Nobuo Uematsu, kompositör av soundtracket till bland annat Final Fantasy VII är en stor anledning till att jag sitter här idag och skriver om musik. Så det minst jag skulle kunna göra är väl att skriva lite om hans musik, om så i omgjord form.

Voices of The Lifestream är fyrtiofem låtar från Final Fantasy VII som fans världen över - under samlingsnamnet OverClocked ReMix - låtit tolka på sina speciella sätt. Vi snackar alltså orkestrala bitar, rock, drum n' bass, loungejazz, powerballader, abienta stycken, upphottade originalstycken och mer klassika, avskalade pianoversioner. Allting gjort med en överumplande hög kvalitet - sjuka mängder bidrag har skickats in och dessa 45 är de bästa. Jag kommer på mig själv med att sitta och dra igenom varenda låt och inte finna någon direkt usel - Ett otroligt kvitto på en förbaskat hög lägstanivå. Givetvis hinner man skaffa sig flertalet favoriter, och mina främsta stavas en galen Drum 'n Bass-versionen av Crazy Motorcycle(Motor Crazycycle), en sexig loungejazzvariant av Tifa's Theme(Short Skirts), en vals inneållandes bedårande vackra Aerith's Theme(Valse Aeris), den magiskt avskalade Desert Wasteland(A Life Without Parole) spelad på ett enkelt piano och givetvis den vansinnigt häftiga Jenova's Theme(Jenova Returns) som börjar rent orkestral och sedan lyfter till skyarna med körer, stråkar och en hel del hjälp från en och annan synthesizer. Jag finner under tiden mängder med fler favoriter, vilket gör det hela till en våt dröm för mig.

Givetvis är det väl svårt att hålla en jämn nivå eller ens intresset uppe 45 låtar på ett bräde och vissa bitar känns kanske lite väl anonyma för att få plats, men det man ska hålla i åtanke är att detta inte kostat dig en enda krona - detta är inget annat än en kärleksförklaring till ett av tidernas viktigaste TV-spel. Jag själv har ungefär fem gigabyte med musik från Final Fantasy's spelserie, men har aldrig någonsin stött på ett mer genomarbetat eller kärleksfullt musikark, originalsoundtracken undantagna. Jag kommer på mig själv med att sitta och känna "Åh, denhär, den är så bra!" för att under nästa låt tänka "Åh, DENHÄR!". Och när jag kommer till Jovette Riveras technorockiga version av Cid's Theme - med sång! - och känner hur håret på armarna reser sig under tonartshöjningen mot slutet vet jag att det inte blir mycket bättre än såhär när det kommer till spelmusik.

Säkerligen alldeles för spretigt och ovant för gemene man, men för oss som spelat Final Fantasy VII och således växt upp med musiken, lärt oss älska och skapa egna minnen till den är detta inget annat än en för mediet extrem verdergällning.

Betyg: 8
Bästa spår: Jovette Rivera - The Crossroads (Cid's Theme)

Efter ungefär tretton sekunder förstår du att det är As I Lay Dying du lyssnar på. Bandet har egentligen inte sedan debuten för sju år sedan ändrat nämnvärt på sin formula mer än på det produktionsmässiga planet. Bandet flyttar inga bergsmassiv med sin rätt typiska, malande metalcore, men får jobbet gjort. På nya skivan mer än någonsin faktiskt, vilket i fröken Bobergs bok är rätt förvånande. Där vissa låtar på föregående alster kändes som att äta fransbröd - bara luft - känns det som att The Powerless Rise fått gräddas lite längre och andraspåret Anodyne Sea fångar kvickt min uppmärksamhet med en fin melodikrok, trycker till lite hårdare med en fin rensjungen refräng och vevar in mig helt efter knappa tre minuter med ett riktigt stenhårt breakdown som får gamnacken att gunga betänkligt.