Sabaton - Coat of Arms (2010)
Sveriges mest populära dalkarlar är tillbaks med en ny krigsskiva. Mellersta Sverige jublar. Jag själv tycker det är intressant hur man kan komma undan med att låta precis likadant fem skivor på raken.Om det är något jag kan reta mig på (och samtidigt råka i luven på hos mina godaste vänner när vi diskuterar musik) så är det band som gör sig mer tillgängliga för den stora massan av fel anledningar. Som verkligen skulle vilja spela sin avantgarde dödsjazz med melodiska klezmerinslag men till exempel har ett skivbolag som är av en annan åsikt eller helt enkelt själva vill tjäna mer pengar och således överger sin egen musikaliska tro för något mer lättuggat. I min värld är det oförlåtligt och ska inte ses med blida ögon. Det allra mest klassiska beviset är givetvis Metallica, men nutida versioner finns med, som till exempel Scar Symmetry, Trivium, Bullet For my Valentine och givetvis In Flames
Sabaton tillhör inte denhär gruppen. Men det behöver absolut inte vara av godo det heller.
Det smattras med dubbelkaggar, leks med ridecymbaler, riffas(tror jag), rrrrrullas på R(jag vill stänga av!), misshandlas synthar, skriks och gapas om Bastogne, Warszawa, Telemarken, Kung Leonidas och andra ur historieperspektiv intressanta skådeplatser och personer. Allt är precis som vanligt. Sabaton låter precis som de gjorde på Primo Victoria. Och Attero Dominatus. Och Metalizer. Och The Art of War.
Sabaton har fått lite cred för att de på Coat of Arms håller sig mycket jämnare än tidigare. Visst är det så. I mina öron innebär det dock att vi inte får ta del av helt okej låtar som Panzerkampf, The Price of A Mile och Rise of Evil, som man fick på de äldre skivorna. Dedär låtarna man alltid spelade fram till då alla andra låtar var helt anonyma. Nu får vi en okej och nio helt anonyma låtar istället. Men visst, Sabaton är ju jämnare nu. Kanonkul.
Det känns lite paradoxalt det hela. Jag kan inte klaga på att Sabaton är sämre än de var tidigare. För det är de inte. Men jag kan inte heller hylla dom för att de är bättre än de var förr, för det är de inte heller. Bandet har aldrig haft någon stagnationspunkt då de helt enkelt aldrig haft några toppar. Det hela är för menlöst för att ens såga ordentligt.
Betyg: 5
Bästa spår: Metal Ripper
Woe of Tyrants - Threnody
Förra årets Kingdom of Might imponerade på mig med sitt svintunga dödsrens och extremmelodiska solopartier vilket fick Woe of Tyrants att låta som världens hårdaste Power Metal-band. Ett år senare släpper LA-kvintetten nytt, och kanske skulle de väntat lite lite till.
Inte mycket hinner ske produktionsmässigt på ett år. Det låter väldigt väldigt likt Kingdom of Might rent ljudmässigt. Inget fel i det å andra sidan, Woe of Tyrants låter precis som vad man kan förvänta sig av ett dödscoreband av den nya skolan. Det blandas blastbeats och gurgel med extremt tekniska bitar och ibland vissa melodiska partier för att öka antalet nyanser. Klanderfritt utförande, ibland lite tråkigare att lyssna på dock. På Threnody misslyckas Woe of Tyrants med det som gjort Kingdom of Might så bra - melodier. I slutändan handlar det alltid om att få lyssnaren att fastna, att bli intresserad. Det går inte riktigt hela vägen på Threnody alla gånger. Det spelar ingen roll hur många tekniska volter du kan mäkta med om man ändå känner för att vända ryggen till då man inte blir imponerad.
Meckigheterna klarar Woe Of Tyrants alldeles utmärkt, det vet vi redan. Det var de mer melodiska partierna som verkligen fick mig att fastna för föregående alster. Att kunna rensa på till kingdom come för att sedan kunna brista ut i något som närmast låter som ett Power Metal-solo. Det luktar tabu, men som vi vet är ju allt förbjudet intressant. På Threnody bjuds vi inte på någon Soli Deo Gloria, Kingdom of Might eller The Seven Braids of Samson. Det är inte förän i näst sista Singing Surrender vi får ana lite nyanser, och risken finns att många redan tappat intresset tills dess.
Kompetent och på sina ställen riktigt bra, men lite förhastat. Synd.
Betyg: 5
Bästa spår: Threnody
The Dillinger Escape Plan - Option Paralysis (2010)
Dillinger Escape Plan uppfann mer eller mindre hjulet när de i Ire Works började implementera refränger i sin kaotiska hardcore-ljudbild. Uppföljaren går i samma anda även om förändringar givetvis gjorts. Det är ju trots allt Dillinger Escape Plan vi talar om.
Titeln, Option Paralysis syftar på att människan idag har så många val i livet att de inte mäktar med att välja ens ett enda utan bara blir sittandes. En modern livspaltkoma på grund av för många val. Ett begrepp jag förstår och finner intressant, då jag kan relatera till det. Det DEP alltså gör är att förespråka en rakare livsstil med mer invanda mönster. Något jag kanske tycker känns lite trökigt, men det får väl stå för dom.
Musikmässigt är vi ute i hardcoreland och vandrar. Det slängs och det dängs, det skriks och det gapas. Det är tvära kast vad det gäller takter och riff, med de lugnare partierna, rensången och det vackra(allt är relativt...) som extrem brytpunkt och vattendelare mellan sig själva och andra band inom samma gebit. Inledande Farewell Mona Lisa är en ganska perfekt uppvisning i vad Dillinger Escape Plan mäktar med. Totalt jävla tokrens i ett par minuter där du fan knappt ser vad som är upp eller ner varvas med ett lugnt parti där det sakta plockas på gitarrer och sjungs med ångestladdad stämma för att efter en omväg i form av en uppbyggande brygga återgå till och avslutas i kaos.
Detta är det som gör att jag klarar av att fortsätta lyssna på DEP. jag är själv inte mycket för hardcore, det känns som att det bara ska skrikas så mycket som möjligt och att låtarna helt saknar substans. Man märker dock tidigt att DEP är sanslöst musikaliska vilket förmildrar omständigheterna avsevärt. Att den nye trummisen dessutom tidigare bara lirat med akter som till exempel Kelly Clarkson och Jonas Brothers ger det hela en extra angenäm "Va, ofta!?"-känsla, då han är vansinnigt duktig.
Jag själv finner mina största lystmäten i de snyggt avvägda låtarna. Gold Teeth on a Bum, I Wouldn't If You Didn't, tidigare nämna inledande spår och givetvis, alldeles magnifika The Widower. En låt som efter sitt helt otroliga, nästan ironiska jazzloungeintro sedan tar fart och som helhet till slut kandiderar på årets låt. Känslan är helt enorm, vilket är så otroligt förvånande. Det är ju hardcore vi snackar!
Givetvis köttas det som sagt på i flertalet låtar. Inte planlöst, det hela görs helt klart riktigt snyggt, men det har aldrit vart något jag gått igång på. Men det är ju inte mycket att orda om, detta är hardcore med melodiska inslag, inte tvärtom.
På det stora hela en otroligt vågad skiva. Nyhetens behag från Ire Works har väl kanske lagt sig, men Option Paralysis är konstant intressant, ofta väldigt väldigt irriterande, för det mesta sketabra.
Betyg: 7
Bästa spår: The Widower
Barren Earth - Curse of the Red River (2010)
Att Opeth plöjt en helt egen fåra i musikhistorien har väl inte gått många förbi. De sitter fortfarande ohotade på tronen av melodisk folklig dödsmetal med alla sina progressiva och 70-talsminnande inslag. Givetvis är de inte ensamma i subgenren längre(konstigt vore väl annat) och finska "supergruppen" Barren Earth är det bästa Opeth-minannde band jag hört hittills.Ta ett en del Swallow The Sun(Mikko Kotamäki) framför micken, två skopor Amorphis(Kasper Mårtensson, Olli-Pekka Laine), sätt dom endera med en bas, endera framför keyboarden, komplettera med Moonsorrow(Janne perrtillä) och Kreator(Sami Yli-Simiö) som gitarrister och du har Barren Earth. En finsk "supergrupp", om man nu får ta ett så fult och klyschigt ord i mun. Tillsammans skapar de långsamt brutal, vrålande dödsmetall i ena sekunden för att i andra snyggt, smidigt och vackert byta till lena gitarrer, vackra synthstråkar och rensång.
Det mesta luktar faktiskt väldigt mycket Amorphis, en del riff känns igen från nyss nämna grupp, för att inte snacka om synth-delarna. Av förklarliga skäl. Låtskrivandet är snyggt ihopsnickrat, det känns aldrig påtvingat, att det måste vara nyanser för nyansernas skull. De olika tempo- och genrebytena gynnar för det mesta låtarna på ett bra sätt.
Tyvärr sitter inte rensången där jag önskar den skulle göra, Mikko Kotamäki imponerar inte i de rena partierna. Det gör han dock när det kommer till growlen. Ingen kan vara Mikael Åkerfeldt, men Kotamäki gör ett pra jopp(Fattar ni?) bakom micken när det ska vrålas.
För det mesta riktigt njutbart även om viss paltkoma kan förekomma efter ett tag, skivan är riktigt lång. Vissa rent briljanta partier blandas med en del tradigheter. Det hela räddas dock till högre betyg av knepigt men smart låtsnickeri och, givetvis, det faktum att jag är en sucker för denna typ av musik. Sista minuten av avslutande Deserted Morrows är dessutom magisk. Ett finskt Opeth. På gott och ont.
Betyg: 7
Bästa spår: Curse of the Red River
