bobergsrecensioner

Så. Då var den äntligen här. Sedan i februari har jag gått runt och funderat. Och tänkt. Vankat. Av och an. Funderat. Och tänkt. Till slut har jag mer eller mindre slutat bråka med mig själv och faktiskt kommit fram till något som faktiskt kan likna en årsbästalista.
Det har vart mycket bra musik år 2009. Väldigt mycket bra. Problemet är bara att detta är "bäst 2009". Inte "bäst av all musik jag lyssnat på under 2009". Det jag menar är att mycket av den musik jag lyssnat på är sådant som exempelvis släppts sent 2008 men jag inte börjat lyssna på förän tidigt 2009. Sånt som lätt hade hamnat top 10. Som till exempel Burst - Origo, Gojira - The Way Of All Flesh, Meshuggah - ObZen, eller Bloodbath - The Fathomless Mastery. Vissa kanske till och med top 3. Top 3 är precis vad jag kommer ranka här, i alla fall bästa skiva och bästa låt. Resten av de fantastiska skivorna som släppts under årets föräras titeln bubblare och kommer för enkelhetens skull sorteras utan inbördes ordning. Hur många det är i varje kategori beror på hur många bra/dåliga skivor/låtar som släppts under året.

Rent allmänt kan jag väl även säga att även om det är tre trotjänare på de tre första platserna gällande årets bästa skiva, har jag hittat väldigt mycket ny skitbra musik. Jag har i min iver att upptäcka nya genrer och artister blivit rikligt belönad. Klart att bottennappen vart många, men vad spelar det för roll när man lyckats hitta ett guldkorn? Många positiva överraskningar i år, även om det kanske är besvikelserna - trots att de är få till antalet -  som smärtar hårdast.

Kategorierna kommer vara Årets bästa album, Årets sämsta album, Årets svenska album, Årets debut, Årets överraskning, Årets besvikelse och Årets bästa låt.
Så. Låt oss nu börja. Dethär är Kim Bobergs musik-2009. Håll tillgodo.



Årets bästa album 2009 - 3: Lamb of God - Wrath
Den absolut svåraste platsen att utse. Eftersom de första två känns givna finns det ungefär tio skivor som lätt skulle kunna föräras tredjeplatsen.
Varför det blir just Lamb Of God är för att det just är Lamb of God. För att det inte finns något annat band i världen som kan kräkas ut agressiv, proggad bluesinspirerad New Wave Of American Heavy Metal som Richmondkillarna gör.
Visst, att lyssna på Wrath kanske till en början kändes som en besvikelse, men å andra sidan, vilken skiva hade inte gjort det i skuggan av mästerverket Sacrament? Klart man hade enorma förväntningar på Wrath av den anledningen, vilket i efterhand kan kännas orättvist. För när jag i skrivande stund sätter på skivan finns det inget band som hotar tredjeplatsen. Alls. Det är agressiv benknäckardöds från början till slut. Och på den fronten har ingen vart bättre 2009. Inte på långa vägar. Wrath är en förbannat bra skiva från början till slut, med en av årets bästa låtar som inledare.


Årets bästa album 2009 - 2: Dream Theater - Black Clouds And Silver Linings.
Det är mycket progressivt på årsbästalistan i år. Även om Iron Maiden och Opeth inte släppt några alster i år finns det fortfarande de som kan hålla fanan högt. Ett band som jag aldrig trodde skulle göra det i år är Dream Theater. Att de är bäst på vad de gör gör inte bandet bra. Det som gör att Dream Theater höjer sig över de allra flesta är att de har vart bäst på det de gjort så länge att de börjar bryta sig genom sin egen mall, talla på andra referenser och sedan implementera detta i sina egna verk. Och med Black Clouds And Silver Linings har de lyckats bättre än någonsin och serverar sitt bästa album sedan 2003 års Train Of Thought.

Jag minns att jag var rädd första gången jag skulle lyssna på skivan. Ville inte. Vågade inte. Tänk om det var dåligt, jag skulle inte klara av det. Så med oändligt stora förväntningar krängde jag på den, och jag blev träffad med ens. Att kunna göra så svåra melodier så lättillgängliga borde vara snudd på omöjligt. Och med 25-minutersmastodonter som The Count of Tuscany var ju risken för ett Octavarium-debacel överhängande, något bandet otroligt snyggt övervägde.

Black Clouds And Silver Linings är antagligen den skiva jag lyssnat mest på detta året, och som dessutom inte slutat imponera. Jag vill inte säga att det är otroligt, för jag borde egentligen inte vara förvånad. Detta är det perfekta giftemålet av för mesiga Ocatavarium och för hårda och nyanslösa Systematic Chaos. Perfekt balanserade låtar trots sin långa speltid, med allt från stenhårda riff, old school progreferenser, smäktande powerballader, superknepiga passager, töntig lyrik, gitarronani, smörpoprefränger, en för en gångs skull lysande James LaBrie och i allmänhet en mycket jämnare upplevelse än tidigare alster. Ojämnheten är tyvärr fortfarande lite för påträngande vid vissa tillfällen och även om det inte är något som numer stör mig, och som sagt inte är hälften eller ens en bråkdel så frustrerande som på tidigare skivor, är det fortfarande det som gör att Black Clouds And Silver Linings hamnar på en andraplats i år och inte en förstaplats.
Å andras sidan skulle jag inte vart missnöjd. Jag är inte det. Jag är otroligt positivt överraskad, och jag verkligen älskar Black Clouds And Silver Linings.

Årets bästa album 2009 - 1: Mastodon - Crack The Skye
Det var väl aldrig någon tvekan egentligen. Sedan i mars har jag redan bestämt mig. Jag skulle inte få lyssna på en bättre skiva än Crack The Skye i år. Två raka lyssningar - och ett argt sms från grannen - tog det, sedan var det bestämt. Och jag hade rätt.
Det är en fullkomligt episk konceptskiva Atlantakonstellationen mäktat med. Jag har svårt att se hur någon ska kunna toppa detta i just denhär genren - vad den nu än kallas.

Från det inledande riffet och modern tids näst främsta trumslagare Brann Dailors sång i Oblivion till det avslutande, lugna lugna riffet och långsamt fejdande synthen efter crescendot i sista spåret The Last Baron är jag helt fast, nästan som i trans. Jag hittar egentligen inte en enda del som jag önskar skulle vara annorlunda. Inte ett riff, inte ett taktbyte. Inte produktionen, inte mixningen. Inte sången, inte skriken. Inget. Det är från första sekund en underbar resa i i tid, men inte minst rum. En fantastisk berättelse om den förlamade pojken som lär sig färdas i sin astralkropp och blir bundis med Rasputin, och sedan deras förehavanden. Allting från Brent Hinds hjärnskadade och marijuanapåverkade sinne.

Det som gör Crack The Skye till årets bästa skiva 2009 - bortsett från de redan uppenbara anledningarna, som sju musikaliskt fulländade låtar med fler bottnar än ett regalskepp, en episk historia och individuella insatser som får allt annat att blekna i år -  är att killarna verkligen verkar gilla detta. De tycker det är förbannat kul att spela sån här musik, de är där de vill vara. Det började ta form i Leviathan, spanns vidare och blev riktigt galet i underbara Blood Mountain och hittade hem i Crack The Skye. En progressiv melodifest med knarkade riff, galna referenser till gamla band, bedårande lyrik och en sorts sibirisk kyla och mystik över det hela som egentligen helt saknar motstycke. Du har så mycket känslor igång och så många sinnen på helspänn att du är helt matt när tamburinen drar sin sista suck tretton minuter in i The Last Baron.

Brann Dailors hyllning till sin döda lillasyster Skye visade sig bli ett mästerverk. Tvåtusennio års bästa skiva. Och ska jag vara ärlig ser jag redan nu hur jag gammal och skrumpen sitter där och gnäller för mina barnbarn över att musik var bättre förr i tiden, knatar bort till den uråldriga CD-spelaren och sätter på Mastodon's Crack The Skye.

Bubblare:
Katatonia - Night Is The New Day
Behemoth - Evangelion
Bleeding Through - Declaration
Raised Fist - Veil Of Ignorance
Antony And The Johnsons - The Crying Light



Årets sämsta album 2009: Emmure - Felony
Jag blir nästan arg på mig själv för att jag har med en sånhär kategori. Det innebär ju att jag måste gräva upp dendär jävla skitskivan jag begravde ute på innergården.
Jag tänkte i min naivitet att jag kanske bara överdrivit i mina tankar om hur dålig Felony var. Tills jag efter fem minuter med skivan bara ville slita loss öronen med en tång och mata dom till pingviner. Fy satan vad dåligt! Ickemusik för ickemänniskor. Blir bara förbannad.




Årets svenska album 2009: Katatonia - Night Is The New Day
Varje ord är en smekning. varje plock på gitarren är som en kall bris som rör sig längs ryggraden på mig. varje slag på virveltrumman en väckarklocka. Ett alarm. Ett tecken. På att Katatonia gjort det igen. Det hade jag aldrig trott.
Jag upptäcker att jag överväldigas över att skivan bara blir bättre och bättre för varje lyssning. Att jag accepterar att skivan är lugnare än The Great Cold Distance. Jag börjar till och med gilla det mer.
Katatonia har gjort det så många svenska band misslyckats med. Att skapa ett kompetent album som korsar genrer. Som bjuder på lika mycket matiga riff som får headbangarnacken att trivsamt guppa fram och tillbaks, som silkeslena partier där du nästan blir religiös. Att klara referenser finns att hämta hos Opeth är inte alls något som förringar Katatonias insats. Tvärtom. Jag trodde bara det fanns ett band som klarade av att göra denhär typen av musik.
Tydligen hade jag fel. Årets allra vackraste alster.

Bubblare:
Avatar - Avatar
Raised Fist - Veil of Ignorance
Dark Funeral - Angelus Exuro Pro Eternus





Årets Debut 2009: Tribulation - The Horror
Dra mig baklänges på en skördetröska och kalla mig snoddas! Inte hade jag en aning om att jag när jag klämde på The Horror för första gången, hade att göra med ett gäng nybörjare från Värmland. Min konkreta tanke när jag lyssnade på skivan var att här har vi ett gäng killar som äntligen hittat sitt sound och äntligen lyckats göra sin bästa skiva hittills. Föga anade jag att detta var Tribulations debutskiva. Vilket ju bara är positivt. Bara bara.
Att på första försöket lyckas skapa en sånhär benhård och livsfarlig old school punkdödsskiva känns nästan hånfullt mot alla andra band som harvar där ute. Grabbarna lirar med sån pondus och självklarhet att jag blir påtagligt imponerad och hoppas att fler personer med en fäbless för denhär typen av musik känner samma sak. Killarna förtjänar all framgång de kan få. Roligt!

Bubblare:
Dead By April - Dead By April




Årets överraskning 2009: Avatar - Avatar
Jag kan ärligt säga att jag faktiskt inte hade några förväntningar alls när jag slöt öronen runt Avatars tredje fullängdare. Schlacht var helt enkelt inte en skiva i min smak och jag var märkbart besviken efter att ha spenderat lite tid med den. Så att deras självbetitlade skiva skulle vara en orgie i gammaldags heavy metal osmakligt ihopbroderad med modern dödsmetall - och till råga på allt låta riktigt jävla bra - kom som en otroligt positiv käftsmäll för mig. Jag tror inget band hade lyckats med detta så bra som Avatar och jag skäms över att jag tvivlade. Men jag hade ju mina själ, och detta hade kunnat låta förbannat illa om det inte vore för att Avatar inte skyr några medel när det kommer till att brutalt stjäla sina förebilders referenser och göra något eget av det hela. Och i grund och botten görs det med en enorm skopa kärlek, vilket genomsyrar hela skivan. Fan vad kul grabbarna verkat haft. Och har man kul kan man tydligen producera ett par av årets bästa låtar. Roadkill får mig att vilja dansa och Pigfucker säger åt mig att välta allting i rummet jag befinner mig i. Knäckande bra!

Bubblare:
Katatonia - Night Is The New Day
Dream Theater - Black Clouds And Silver Linings
Behemoth - Evangelion
Paramore - Brand New Eyes
Tribulation - The Horror




Årets besvikelse 2009: Scar Symmetry - Dark Matter Dimensions
Som jag väntat. Som jag längtat. Vilka episka förväntningar jag fått.
Vilket jävla debacel det blev.
Ett Scar Symmetry utan Christian Älvestam är tydligen abra ett dussinband. Dark Matter Dimensions saknar allt föregångarna hade - spänning, mystik, dynamik, knepiga melodiska passager och görbrutala dödsrosslingar blandat med gudabenånat vacker rensång.
Allt dethär försvann - eller miste i ala fall helt sin charm - när Älvestam valde att lämna skutan. Och det är så sorgligt.
Dark Matter Dimensions är med sin taffliga produktion, usla rensång, sina banala riff och sin lama presentation helt ointressant. Rentav dålig. Och detta faktum gör riktigt ont i mig.

Bubblare:
Killswitch Engage - Killswitch Engage
Metallica - Death Magnetic




Årets bästa låt 2009 - 3: Mastodon - Oblivion
Det känns ju nästan barnsligt att försöka sitta och ranka enskilda låtar. Det är ju egentligen helt omöjligt. Men jag ska försöka mig på ett försök.
Det tog nästan en kvart för mig att välja en låt från Crack The Skye, och anledningen till att jag valde Oblivion är väl egentligen för att den börjar resan genom hela denna långa episka historia som är Crack The Skye. Det är den ultimata öppnaren för denna typ av musik, denna typ av alster. Den sätter standarden för hur resten av skivan ska låta på ett särdeles intrikat vis. Så medans The Czar alltid vart det självklara valet tidigare, Divinations är en singel av oändligt kvalikativa mått, titelspåret känns som det mest känslosamma och The Last Baron är den absolut avslutningen på en av tidernas bästa skiva, är det Oblivion som i ryggraden känns mest värdig epitetet årets tredje bästa låt. Lyssna på den så förstår ni vad jag menar.


Årets bästa låt 2009 - 2: Lamb Of God - In Your Words.
Det Lamb of God gör med In Your Words är helt enkelt befäster sin plats som en av världens bästa låtbyggare. Bandets inledare har sedan debuten New American Gospel tillhört genrens allra bäst spår och personliga favoriter allihopa. In Your Words är minst lika bra som numer klassiska Laid To Rest - en megamaffig NWOAHV-blaffa med riff som får dig att trilla av stolen och sedan tvingar dig att sakta resa dig upp och hejdlöst sätta igång någon form av indiandans medans det regnar ner saker från din bokhylla. Produktionen är kristallklar och Randy Blythe visar upp sitt ändlöst breda register när han nästan falsettgapar fram de första orden på skivan. Men givetvis är det ju svänget i musiken som avgör det - samspelet mellan världens bästa speedmetaltrumslagare Chris Adler, hans gitarrbroder Willie och såklart kungen själv - gitarrguden Mark Morton. Hans fascination av att implementera blueselement i musiken är det som gör att Lamb Of God är där de är idag - är helt makalöst. In Your Words sitter där med en enda gång och har inte släppt taget för en sekund detahär året.


Årets bästa låt 2009 - 1: Dream Theater - The Count of Tuscany
Lika självklart som det var att Crack The Skye skulle hamna överst på min årsbästalista över albumen, lika självklart var det att The Count of Tuscany skulle segla låångt ovanför resterande låter detta år. Det var aldrig någonsin något snack. Alls.
Visst. Du kan gnälla på lyriken. Den är i början inte direkt megahäftig. Den känns ibland till och med cheesy. Okej. Du kan störa dig på det flera minuter långa mellanspel som äger rum efter lite mer än halva den nitton minuter långa låten. Det känns ibland otroligt vacker och ibland olidligt irriterande.
Det är vad som utspelar sig däremellan som spelar roll. Inledningen av The Count of Tuscany får mina knän att darra och mina öron att dansa. Det musikaliska i denhär låten vill jag jämföra med vilka kända kompositörer som helt. Alla jag kan komma på. Jag svär i kyrkan när jag namedroppar Dream Theater i samma andetag som Bach, Beethoven, Enrico Morricione och grabbarna, men det skiter jag fan i.

Efter ungefär fjorton minuter och tjugiotre sekunder börjar vad som för alltid kommer vara fem av de vackraste minuterna jag någonsin kommer kommer uppleva i musikväg. De sista skälvande fem minuterna av fantastiska Black Clouds And Silver Linings är obeskrivliga. Det enda jag kan säga är att när jag i skrivande sekund satte på låten och nådde just detta parti, ställde jag mig upp och sjöng passionerat med i varenda av James LaBries makalöst vackert tonsatta ord. Den musikfusion som tar form här kommer jag för alltid använda som standardmall för all musik framöver. Det finns egentligen inga ord som förklarar dessa fem minuter. Upplevas är vad det ska.

Stairway to Heaven, Thunderstruck, Another Brick In The Wall, Life On Mars... Alla klassiska rocklåtar ni bara kan tänka er. Och så The Count Of Tuscany.
Dream Theater har vart där och sniffat länge och ofta, med blandade resultat.
2009 var året de lyckades.


Bubblare:
Avatar - Roadkill
Deadmau5 - FML
Behemoth - Daimonos
Katatonia - Forsaker
Dream Theater - Wither
Killswitch Engage - Starting Over
Mastodon - The Last Baron
Paramore - Brick By Boring Brick
Antony And The Johnsons - Another World
Dead By April - Stronger
Raiesd Fist - My last Day





Nå! Detta var alltså musikåret sammanfattat av mig. Jag hoppas ni haft lika kul att läsa detta som jag haft att skriva.
jag önskar alla mina(två) läsare ett Gott Nytt År och att musikåret 2010 blir minst lika bra som detta!

TACK FÖR MIG!!


Kim Boberg

Det har de senaste månaderna släpps en hel del fina alster från svenska metalband, något undertecknad finner ytterst underhållande. Som om Katatonias Night Is The New Day eller Raised Fists hardcoredänga Veil of Ignorance vore nog har jag lyckats gräva loss tre små dödsmetallklimpar som trots att de ligger inom samma subgenre låter väldigt olika. Jag ska alltså i detta inlägg inte bara recensera tre skivor, utan även peka på likheter och skillnader banden emellan. Och först ut är...

Vomitory - Carnage Euphoria
Någonstans, djupt inne i Wermlands skogar finns en liten liten håla som heter Forshaga. Det viktigaste med denna lilla lilla håla är att Redibo är därifrån. Det näst viktigaste att Vomitory 1989 skapades här. Bandet har sedan dess vart en av Sveriges pålitligaste producent av kvalitativ megahård dödsmetall. Men samtidigt ett av landets mest förbisedda. Tråkigt tycker jag efter somföregående alster, Terrorize, Brutalize, Sodomize visade prov på utomordentlig känsla för mediet i fråga. En skiva som andas mängder med Sodom, Napalm Death och Cannibal Corpse, men som på de flesta plan faktiskt överglänser sina förebilder.

Så hur är Carnage Euphoria då? Well, det som gör Vomitory så speciella är två saker. Den ena är att bandet inte sänker sina instrument ett par tonarter, utan de behåller de vanliga. Det skapar i mina öron mängder med nyanser jag kan ta åt mig, mitt i allt brötande, vilket gör det hela till en väldigt angenäm upplevelse. Den andra är helt enkelt skinnpiskare Tobias Gustavsson. Jag vet, det är mycket trummissnack när jag recenserar skivor, men för faen - lyssna på karln. Herreminje, killen måste haft en miljard erbjudanden från större band, för det han gör på Carnage Euphoria är väldigt sällan man hör någon annanstans. Killen kan utan att skämmas det minsta nämnas i samma andetag som Derek Roddy och George Kollias. Bara en sån grej. Världsmästare i D-takt?

Ljud- och produktionsmässigt ligger Vomitory som sagt - även om bandet inte säger sig ha några större referenser, vilket förvisso kan stämma bra - i det tekniska thrash-aktiga dödsmetallfacket. Stenhårt kristallklart ljud, en del solon, ett frenetiskt riffande, mörkare growl och en snortajt samling musiker. Det viks inte en tum från metronomen vilket bara i sig är en bedrift sett till vilket tempo killarna håller.

Allt som allt är Carnage Euphoria en diamanthårt dödsmetallblaffa. Det är inte lugnt en sekund och när de flesta bara hör oljud finner jag en hel del att hämta i den fina produktionen och i en hel del kalasbra dängor. Sen är det alltid lite roligt med låtnamn som Ripe Cadavers. Grannens värsta fiende just nu.

Betyg: 6
Bästa spår: The Carnage Rages On och Great Deciever



Tribulation - The Horror
Vi beger oss endast åtta mil söderut, från Forshaga till Arvika, där nästa band, Tribulation, härstammar. Jag har inte lyssnat på killarna tidigare så jag har ingen större koll, men har gjort lite research. Tydligt är att bandet inspirerats av gamla skräckisrullar och hela mystiken bakom ritualmord, vampyrer, läskiga spindlar, tomtar på loftet och Bert Karlsson. Det som gör att Tribulation utmärker sig från massan är att de implementerar detta i sin musik. En del texter är hämtade från gamla skräckfilmer, det samplas repliker från diton och i slutet av Beyond The Horror letar sig en klassisk Psycho-stråke fram som gör att huden knottras. Av välbehag.

Till skillnad från sina bröder från öst kör Tribulation mer i den punk-inspirerade dödsmetall-fåran. Det är nästan konstant tvåtakt - och sjukt snabb sådan -, inte mycket dubbeltramp, lågt stämda gitarrer, ljusare skriksång och dendär klassiska charmen i produktionen. Dels att den är rätt nyansfattig, dels att det inte spelar så jävla stor roll om det inte är exakt i takt precis hela tiden. Jag gillade inte sådant tidigare - dendär Entombed- och Dismembernojan att bara låta brötigt och nästan helt nyanstom - men Tribulation skapar med sina stämningshöjande skräckelement i var och varannan låt samt de rätt ljusa men ändå dödliga riffen en tydligare bild i lyssnarens huvud. Jag gillar det, riktigt ordentligt. Jag är ständigt underhållen när jag lyssnar på The Horror, har aldrig nånsins tråkigt. Det är hundra kilometer i timmen från start till mål, och skivans ringa speltid är perfekt, du hinner inte tröttna och känner dig lagom utpumpad i skallen efteråt.

Tribulation slår Vomitory på fingrarna på grund av klarare melodier - trots de tidigare nämnda subgenrerna, eller snarare på grund av detta -, en del finurligare riff och för de riktigt riktigt skojsiga skräckreferenserna. Till och med i låtnamnsfighten vinner de - titeln Seduced By The Smell Of Rotting Flesh är riktigt fnissig. Man mår lite dåligt när man lyssnar på The Horror - precis det som är tanken. En pärla!

Betyg: 7
Bästa spår: Beyond The Horror och The Vampyre




Avatar - Avatar
Nu ska vi styra skutan söderut, mot städernas stad, Göteborg, den melodiska dödsmetallens högborg, hem till några av världens bästa band. Från Mölndal kommer ynglingarna Avatar. Då, under sin början, runt 2004, ensama tempelriddare och försvarare av den klassiska At The Gates-melodiska dödsmetallen. Ett gladare In Flames brukade de kallas. I mina ögon är Thoughts of No Tomorrow det bästa debutalmbumet i historien, en helt skoningslös orgie i melodisk dödspropaganda. Att de då dessutom var 20-21 år gamla var nästan ett hån mot alla andra band. Att man har ett visst personligt band till medlemmarna gör ju dessutom saken inte så mycket sämre.

Efter tråkiga uppföljaren Schlacht vände Avatar skutan tillbaks till 80-talet, lyssnade ihjäl sig på Iron Maiden, Wasp och Judas Priest, slängde på rensång och ett par knixiga riff- och harmonislingor och spottade sedan ut ett självbetitlat album. Jag blev riktigt nervös när jag hörde detta. Visst, Maiden är mitt favoritband alla kategorier och mash-ups kan vara intressanta men inte mitt fina Avatar! Och att ge sig på sådana ikoniska band känns nästan hädande. Jag vågade inte lyssna på skivan.

Tills för ett par dagar sedan. Jag fick nog, orkade inte fega mer utan satte på skivan. Och som jag skämdes. Från inledande Queen of Blades till avslutaren Lullaby är jag konstant underhållen. Johannes Eckerström har ett otroligt mycket bredare register både i fråga om sång, skrik och growl, riktigt intrikata och nyanserade solon har jag alltid vart svag för, och när det dessutom blandas med den riktigt hårda metallen med smattrande kaggar och dånande riff smälter jag helt och hållet. Som i Out Of Our Minds. Herregud.

De kritiker som säger att låtarna inte fastnar förstår jag mig inte på. Det tog en och en halv lyssning för mig innan skivan satt. Och jag spenderade första dagen med att lyssna på skivan tre gånger. Något som inte händer i min värld. Jag kom dessutom på mig själv med att på jobbet längta hem, för att jag ville lyssna på skivan. Helt otroligt.

Numer tror jag dock inte man kan kalla Avatar för Melodisk döds, det ligger med sina solopartier, ljusare heavy metal-riff á la AC/DC(Deeper Down) och sin rensång längre vanlig hårdrock eller Heavy Metal men med growl. Jag kan kaaanske förstå mig på dom som tycker det låter lite väl metalcore, men då har du bara skrapat litegranna på ytan. Lyssnar du mer noga finner du väldigt mycket eget. Inte minst det helt makalösa svänget i många låtar. Eckerström sa i en intervju att de ville skapa dödsmetall man kan dansa till. Och ja, nog har de lyckats alltid. Det är medryckande till tusen och jag blir aldrig trött på det. Eftersom Avatar är så unika i det de gör klarar jag av det de gör, de ligger trots allt långt borta från mainstreamträsket. Visst, det är väldigt ljust, men fan vad det svänger. Jag fastnar skoningslöst i varenda melodikrok. Jag älskar det faktiskt.

Personligen är jag väldigt förvånad över att jag gillar Avatars nya skiva. En löjligt glad överraskning förvisso, helt klart. Bandet besitter en helt galen förmåga att skapa melodier som stannar kvar och att blanda modern metal med den gamla skola låter i mina öron - i alla fall denhär gången - fantastiskt. Årets positiva överraskning och millimeter från ett högre betyg. I år dansar jag runt julgranen till Roadkill.

Betyg: 7
Bästa spår: Roadkill och Out Of Our Minds

Nergal, Orion och Inferno. Polens mest kontroversiella personer. Behemoth har sedan 1991 spridit skräck i det Polska etablissemanget med sina extrema texter, sina extrema utsryrslar och sin extremt tunga musik.
Inför 2009 års giv, Evangelion, väljer Gdanskbandet att vidareutveckla sin nya inriktning, det vill säga Blackened Death Metal. Och gör sin bästa skiva hittills.

Blackened Death alltså. En fusion av svart- och dödsmetall helt enkelt. Med den extrema dynamiken, blastbeatsen och dubbelkaggarna från dödsrenset och de gravt nedstämda gitarrerna samt den mystiska, ockulta och såklart direkt kristet fientliga inramningen. "Finns inte en chans att detta går hem i hemlandet" tänker du. "Överlägset flest sålda skivor av alla inhemska band" säger jag då. Vilket i mina ögon säger en hel del om tillståndet i landet i fråga.

Jag själv som kristen kör som vanligt på det spåret att de får tycka som de vill - man hör ju ändå inte vad som "sjungs" - så länge jag kan skaka på huvudet till det. Och redan i inledande Daimonos blir jag helt fast. herregud vilket superbt rens! Dynamiken och den kristallklara produceringen gör sig alldeles utmärkt till denna typ av musik. Och visst, jag är trummis. Men för sjutton hakar och nitton kastanjer - lyssna bara på Inferno! Killen är ju omänsklig. Att kunna skapa ett sådant gung i extrem dödsmetall är inget många kan stoltsera med. Helt klart är i alla fall att Inferno tillsammans med Vomitorys Tobias Gustavsson(Recension på nya Carnage Euphoria kommer i veckan) gör årets bästa trumslagarinsats. Lyssna på inledaren samt tredje spåret tillika singeln Ov Fire And The Void så fattar du precis vad jag menar. Fullkomligt makaslöst bra.

Annars då? Jodå. Det manglas på rätt så stenhårt för det mesta. Majoriteten av riffen är riktigt fyndiga och man kommer på sig själv med att stampa i takt och nicka på huvudet i tid och otid. Kanske lite väl mycket blastbeats för mig - jag är av åsikten att det snarare saktar ner än låt med blastbeats än gör den snabbare. Hederlig gammal tvåtakt fungerar så mycket bättre - men jag får dock mitt lystmäte i sylvassa gitarriff till smattrande kaggar. Och när det görs med dödsmetallskallars finess och kliniska precision blandat med vansinnet och mystiken från svartrockarna kan jag inte annat än erkänna att mitt hjärta smälter litegranna.

Åtta ursinniga låtar och en lugnare, bläcksvart avslutare räcker gott för att stilla ens hunger. Glöm det gamla skräpet - Det nya Behemoth är här för att stanna. Med gamnackeframkallande spår som Daimonos, Ov Fire And The Void och oh så suggestivt underbara Alas, The Lord Is Upon Me, kan man inget annat än att hålla Evangelion riktigt kär. Känner du för att hata världen i dryga 40 minuter är Evangelion din vän. En liten pärla.

Betyg: 7
Bästa spår: Daimonos

2006 års The Great Cold Distance var 2008 års största överraskning för mig. Skivan hade legat och lurat i min musikmapp rätt länge, men eftersom namnet på bandet lät så läskigt lät jag den vara. Efter ett tag kände jag hur upptäckarlustan kröp i mig och jag gav skivan en chans. Inget jag ångrar. Alls.
Nu är uppföljaren här och jag skäms nästan över att jag tvivlade.

Bli inte skrämda av att inledande Forsaker brummar på ganska rejält med sina gravt nedstämda gitarrer och underbart fylliga bas. Även om det är skivans bästa låt blir det mycket lugnare senare. De lugnare partierna dominerar helt klart skivan, men det känns för det mesta som ett klokt beslut. Det Katatonia lyckas så otroligt bra med när det kommer till Night Is The New Day är hur stockholmskisarna lyckas få de otroligt melankoliska, nästan mörka tongångarna att låta så inbjudande och ge en en sådan sinnesro. Slängde på skivan på bussen en gång och hamnade nästan i någon form av trans. Jag ville inte kliva av, bara fortsätta tills skivan var slut. Onward Into Battle är ett perfekt bevis på Katatonias skicklighet att skapa bedårande vackra, nästan sorgliga melodier som istället för att spränga upp bröstkorgen på dig, sakta gör ett litet hål i bröstet på dig, snirklar sig igenom revbenen och försiktigt lindar sig runt ditt hjärta. Idle Blood likaså, och absolut Liberation, och The Longest Year med, och...
Det känns som Opeths lugnare partier, fast mest hela tiden. Vilket å andra sidan inte är så konstigt då Mikael Åkerfeldt haft en stor roll i bandet tidigare år. Sången är dessutom väldigt lik världens bäste Åkerfeldt, så det är inte alls konstigt att referenser väldigt enkelt kan dras till världens bästa band. Och det är bara positivt. Stråkpartiet två minuter in i Inheritance ställer dessutom mitt nackhår på ända och jag kan bara blunda och insupa känslan av total sorg. Fantastiskt.


Det som under första lyssningen kan låta väldigt likadant i 45 minuter(Då bland annat Jonas Renkses gnolar på ungefär samma sätt majoriteten av speltiden och allting dessutom spelas i moll konstant) kommer växa sig fast om man bara är ihärdig. Även om det är lättuggat från första början vinner man absolut mest på att låta skivan få presentera sig både två och tre gånger. Jag kommer på mig själv med att vilja lyssna på skivan igen, vilket är det bästa betyg en skiva kan få egentligen. Tidigare nämnade Liberation etsar sig stenhårt fast i hjärnbarken och skriker på ens uppmärksamhet. Forsaker, Inheritance, fantastiskt tralliga New Night och avslutande, bdeårande vackra Departer gör precis samma sak. Till slut känns samtliga låtar sina egna och skivan vackert välsvarvad. Dessutom med en helt klockren produktion där varenda instrument ljuder knivskarpt och varenda harmoni och cymbalslag får ta plats.

Helhetsintrycket är en väldigt mörk skiva. Ledsam. Melankolisk. Och smått fantastisk faktiskt. Jag trodde The Great Cold Distance var ett lyckokast och kände att jag hade så stora förväntningar på Night Is The New Day att den aldrig skulle kunna leva upp till dom. Fel hade jag och stockholmarna petar ner Raised Fist från  årets bästa svenska album-toppen, trots den lilla bristen på nyanser from time to time. Hade faktiskt gärna sett bandet ta i från tårna lite oftare, som i tidigare nämnda inledare och näst sista Day And Then The Shade. Det låter så otroligt bra när de får kasta sig på distpedalen och bara bränna loss. Så synd att det inte inträffar oftare.

Doom, Prog, Alt, Melo, Depressive. Svårt att finna en enda genre som passar Katatonia. Skit i det säger jag. Även om betyget är svagt är det höstens bästa skiva och kommer antagligen bli vårens mest lyssnade.

Betyg: 8
Bästa spår: Forsaker och Liberation