bobergsrecensioner

En stämpel är i musikvärlden väldigt svår att tvätta bort. Känn efter nu - hur många är det egentligen som kunnat gå från larvpotta till seriös pseudopoet? Jag hittar ingen. Ingenstans. Tom DeLonge är inte undantaget som bekräftar regeln.

Har du spelat i ett band som Blink 182, som egentligen uteslutande vunnit mark genom sin av någon anledning omåttligt populära kissochbajs-bebispunk, kommer du för alltid få stå till svars för dina tidiga synder. Om du så går över till liite seriösare skejtpunk(+46) men fortfarande inom samma gebit, eller gör nästan helt om och letar annan mark kommer du för evigt vara en del av ditt forna musikaliska beteende.

Angels And Airwaves har hittat sin grej. Absolut. Det ska vara 30 Seconds to Mars-ig arenapoprock. Du ska få känslan av att du flyger genom rymdens oändlighet, funderandes över bandets kvasifilosofiska lyrik. Och det fungerar säkert hur jäkla bra som helst om du sitter med snedlugg längst bak i bussen till skolan. jag själv kan se abitionerna - att verkligen försöka tillföra något drömskt och lite spännande. Det är mer i utförande det fallerar.
Angels And Airwaves har släppt tre skivor. Och i mina ögon låter verkligen allting likadant. Samma upplägg i låtar, samma riffuppbyggnad, synthljud, röstläge, lyrik... Det funkade bra i We Don't Need To Whisper, där man lätt såg pretentionerna men kände att detdär lilla extra saknades. Nu, två skivsläpp senare, känns det precis likadant. Minus pretentionerna. En fem år lång stagnation är sådär lagom upphetsande. Och lyrik som We are all love / And love is hard / We are hard to love får håren på armarna att resa sig. På ett dåligt sätt.

Visst, allt är inte kattpiss. Shove är den av alla likadana låtar som låter bäst, även om jag helt klart känner att jag hört detta förr.
Själva konceptet är ju dock fortfarande bra, men man MÅSTE hitta nya infallsvinklar. Rymden är ju stor. Angels And Airwaves visar oss dock bara en liten liten del av den. Och även om du kan ta instrumentalisten från bebispunken kan du tydligen igen ta bebispunken från instrumentalisten. Detta duger inte.

Betyg: 5
Bästa spår: Shove.

Metal med symfoniska inslag är en subgenre som bara växer och växer, och där finska Nightwish väl får ses som fanbärarna. Bandet som blev världsstjärnor över en kväll när Oceanborn släpptes 1998. Sedan dess har mycket hänt, pretentionerna har ökat i samma takt som skattkistan blivit större och framgången har stigit bandmedlemmar åt huvudet. för snart tre år sedan släpptes deras senaste skiva, Dark Passion Play och det är den jag tänker recensera idag.

2005. Tarja Turunen är sparkad då hennes divalater drev övriga bandmedlemmar till vasinne och in hoppar ett år senare svenska Anette Olzon. Hon får ett par månader på sig att lära sig sång och lyrik och resultate blev Dark passion Play. Låtarna är alltså inte skrivna för Anettes stämma, vilket tydligt märks. Jag själv är inte alls van vid Anettes röst - inte för att den inte skulle passa musiken i sig, utan för att den inte känns rätt... Alls. Hon har ingen exceptionell sångröst. Visst är det igen lätt roll att axla, Turunen besatt en väldigt intressant stämma och givetvis behöver du inte fortsätta på operett-spåret, men det har i mina öron alltid känts som ett felbeslut att casta Anette.

Med det sagt kan vi nu fokusera på musiken. Inledande The Poet And The Pendulum är en mastodont till låt som klockar in på nästan fjorton minuter, en låt som sätter tonaten för resterande låtar på skivan. Det är bomber och granater, en hel symfoniorkester, bakgrundssångare, töntig lyrik, dubbeltramp, nu metal-gitarrer för att passa den stora massan och taktbyten, allt i samma låt. Pretentionerna är makalösa, men vem har egentligen sagt att det är fel att vara överpretto. Visst, jag var jag inte alls imponerad av The Poet And The Pendulum först - eller ens hela skivan för den delen - men låten tycks växa när förväntningarna ligger på noll. Master Passion Greed köttar på rätt bra med blåsorkesten på elva och där basisten får vara med och gapa lite. Sahara har ett rätt coolt gung, versen till For The Heart I Once Had är precis en såndär catchig sak jag hatar att jag gillar, medans avslutande 7 Days To The Wolves - där crescendot drygt fyra minuter in där Anette faktiskt får visa sin styrka regerar - och Meadows of Heaven - som i mina ögon är en snyftare av rang - faktiskt är riktigt bra.

Nu låter det som att allt är frid och fröjd i Nightwishland så som jag spär på superlativ. Well, riktigt så är det inte. Skivan är till att börja med alldeles för lång. För många för långa låtar. Hade man haft lite återhållsamhet hade låtar som Bye Bye Beautiful, Eva, Whoever Brings The Night och Last of The Wilds lätt kunnat strykas för att öka tempot och hålla intresset vid liv. Nu känns det mest som att man väntar på de bra låtarna.

Jag finner mig rätt splittrad när det kommer till Dark Passion Play. Visst, skivan låter som tio miljoner kronor, den är helt makalöst påkostad och duktigt mastrad. Därför känns det rätt surt att det har slarvats med låtval, tempo och inte minst det som alltid vart Nightwish signum. Sången.

Betyg: 6
Bästa spår: 7 Days To The Wolves och Meadows of Heaven

Jag vet faktiskt inte vad jag blev intresserad av först. Spel eller musik. Jag fick mitt första Nintendo Entertainment System när jag var fyra, men kan ha börjat lyssna på musik mycket tidigare - eller för den sakens skulle senare - än så. Jag vet i alla fall att dessa två mediaformer är det jag älskar mest av allt. Och att de dessutom med fördel går hand i hand. Musiken i spel har utvecklats i samma takt som de mer givna bitarna; till exempel grafik- eller manusdelen. Från att musiken vart lika kantig som grafiken själv med enkla melodislingor på inga mindre än fyra ljudkanaler, till fulla orkestrala soundtracks som täcker 32 gigabyte av en Blue-rayskivas totala lagringskapacitet på 50.
Musiken förlåter inte usel spelkontroll eller icke existerande manus, musiken gör inte enkom ett spel fantastiskt. Men musiken är oftast den del som sätter stämningen, som skrämmer skiten ur dig, och som till slut gör att ögonen tåras på dig.

Jag tänker således ange min åsikt gällande tre skivor. Två är liveinspelade och visar upp ett gäng låtar i en ny spännande tappning medans den tredje är ett rent soundtrack på skiva. Förhoppningsvis finner ni detta lika roligt att läsa detta som det är för mig att skriva.




Play! A Video Game Symphony
Det är helt klart något speciellt med Play!. Att få sätta sig i ett vackert konserthus där kungligheter och fina herrar tidigare suttit och njutit av vackra symfonier och tjocka damer och nu få njuta av spelmusik är en väldigt absurd känsla. Jag var själv i Stockholm när Play! 2007 besökte Sverige för andra gången. Känslan av att tillsammans med hundratals mednördar - och min mor - få ta del av orkestrala versioner av Castlevania-, Super Mario- och The Legend of Zelda-låtar är bland det mäktigaste jag upplevt. En och annan tår letade sig dessutom fram under det avslutande partiet i Zelda-medleyt. En på alla sätt oslagbar upplevelse. Synd bara att den behandlats så sunkigt på skiva bara.

Skivan är inspelad under en livespelning i Prag tillsammans med The Czech Philharmonic Chamber Orchestra, ledd av ingen mindre än Arnie Roth. Alla förutsättningarna till en toppspelning med andra ord. Vilket det för det mesta verkligen är, det är inte i den orkestrala delen det fallerar. Det är i låtvalet.

Om du nu ska ge ut en skiva med orkestrala versioner av spelmusik - som ju då helst inte bara ska representera spelmediet i sig, utan även tilltala alla, inte bara de mest inbitna gamers - varför i hela helsefi skippa klassiska och oh så välkända arrangemang som Super Mario, The Legend of Zelda eller Eller Final Fantasy, till förmån för dussinproduktioner som Sonic The Hedgehog, Guild Wars och Chrono Cross? Det övergår mitt förstånd. En konsert är det väl bara nördarna som går på, men ger du ut en skiva känns det som självmord att  ha med arrangemang gemene man inte känner igen, och då dessutom skippa klassikerna.

Nåväl, allt är inte kattskit. Jag får mitt lystmäte när de episka tonerna ur Castlevania II - Simon's Quest dundrar igång med en tjugomannakör i bakgrunden, och blir extremt positivit överraskad när jag som Battlefield-tok får lyssna till marshtakten till laddningsmusiken i BF1942 och de lite mer mellanösternklingande tonerna till BF2's MEC-kartor. Säga vad man vill om World of Warcraf men musik kan de faktiskt skapa, även om det måste vara den allra mest förbisedda delen av hela spelet. Vackert är det hursom. Och vackert är även arrangemanget som behandlar inledningen till fantastiska Kingdom Hearts. Yoko Smimomura är en fantastisk kompositör och det märks när introt till ett av Playstation 2's bästa spel får ta ton. Mången gånger har gåshuden tittat fram på mina underarmar när jag vilat öronen på detta soundtrack. Fantastiskt roligt.
Det är lite synd att Guild Wars får avsluta skivan, jag hade hellre sett att The Elder Scrolls IV: Oblivion fått agera avslutare. Nu ligger den näst sist istället. Men gud så vackert soundtracket är. Det spelar ingen roll att Jeremy Soule redan tonsatt musiken orkestralt, den får ändå en extra dimension när den körs live. Vi får höra delar ur temat, Imperial City och vad jag tror är ute i vildmarken nattetid och det låter fantastiskt bra.

Intrycket av helheten är ett splittrat sådant. Det känns faktiskt surt att de finfina outsidersena inte får dela plats med de givna hitsen. Då hade det kunnat bli riktigt riktigt bra. Den medföljande DVD'n med klipp från konserten i fråga höjer betyget från mediokert till bra, men det är inte helt utan ett stygn av irritation.

Betyg: 6
Bästa Spår: The Elder Scrolls IV: Oblivion och Castlevania



Distant Worlds - Music From Final Fantasy
Nobuo Uematsu är min absoluta favorittonsättare när det kommer till spelmusik. Jag håller "spelvärldens John Williams" högre än Super Mario Bros och The Legend of Zelda's musikpappa Koji Kondo, vilket ju säger en hel del. Så när jag äntligen var på besök i Stockholm knatade jag raka vägen in i Stockholms Konserthus och införskaffade mig Distant Worlds för en absurdt dyr peng. Men när det kommer till omarrangemang av den finaste musiken till världens bästa spelserie, dessutom utövat av fantastiska Stockholms kungliga filharmoniska orkester, även denna gång under ledning av Arnie Roth, känns pengar som världens futtigaste sak.

Det som slår mig under lyssningen är att jag i sjuttiofyra minuter och trettiotvå sekunder känner mig konstant underhållen. Det finns ingenstans jag önskar något var annorlunda, ingenstans känns något undermåligt eller fel. Opening Thene/Bombing Mission från FFVII får agera inledare och känns perfekt, direkt efterföljd av otroligt bombastiska Liberi Fatali, Uematsus första helt orkestrala arrangemang. Redan som tredje spår får vi ta del av hela Final fantasysagans finaste stund - Aerith's Theme. Denna gudabenådat vackra låt som jag har så otroligt mycket minnen till. Det var till dessa toner jag för första gången grät till ett spel, och insåg att spelmediet inte bara är fulkultur. Att då få höra en av de finaste versioner av låten gör dessutom inte saken värre, gåshuden på gåshuden är konstant närvarande. En tiopoängare.

Givetvis bjuds vi ju på en variant av Chocobo-temat. Uematsu har för vana att låta dessa gula strutsfåglars temalåt agera olika danstakter i hans spel. Flamenco, polka och shuffle är bara ett gäng exempel på vad han brukar hitta på, den ena ofta sämre än den andra och ett riktigt irritationsmoment även om de inte tar upp så stor plats i spelet. Till Distant Worlds har Nobuo Uematsu verkligen BARA valt ut gräddan och ställer här upp med Swing De Chocobo vilken utan tvekan är den allra bästa varianten av temat. Klockrent.
Dessutom blir jag så otroligt positivt överraskad av de inte fullt så självklara titlarna. Fisherman's Horizon och Love Grows härstammar från åttonde delen i sagan vilken även är Uematsus svagaste stund. Eller i alla fall mest ojämna. Så att få höra dessa två bitar fullkomligt briljant ackompanjerade lyfter skivan till nya höjder. När de mest tveksamma låtar hamnar i händerna på en makalöst intrikat orkester och en ytterst inspirerad dirigent och blir bland de starkaste låtarna på en redan fantastisk skiva vet man att det är något alldeles extra du fått lägg händerna och vila öronen på. Dessutom är det otroligt ostiga försöket till en tolv minuter lång operett behandlande Draco och Marias öden alldeles... Lysande. jag älskar det.

Är det något jag känner jag vill klaga litegrann på är det att endast en låt får representera FFIX, Uematsus mest inspirerade alster under Playstation-eran. Och att låten dessutom är semitråkiga Vamo´ Alla Flamenco känns riktigt surt. Låten är på inga sätt dålig, men tänker man tänker på alla superlåtar från spelet som skulle passa så fantastiskt fint i det orkestrala formatet gör det lite ont i en.

Men vad spelar det egentligen för roll när du som trettonde och sista spår får ta del av Uematsus och hela Final Fantasyerans mäktigaste stund och magnum opus - One Winged Angel. Den allra sista fighten i FFVII, mot ingen mindre än Sepiroth själv, tonsatt till den mest episka musik du bara kan tänka dig, med körer på latin(för övrigt alldeles fantastiskt arrangerat av skandinaviens äldsta och en av Europas finaste universitetskörer, Allmäna Kören), bombastiska toner som aldrig tycks sluta, takbyten och ett helt otroligt mäktigt avslut. Den självklara avslutaren av alla sådana här skivor. Jag gillar dock versionen från filmen Final Fantasy VII - Advent Children, med sina råa metalriff och dubbeltramp bättre, men helt klart är att One Winged Angel är en miljonlåt - det är en låt kompositörer sitter och sliter sitt hår för att kunna överträffa - utan att någonsin kunna lyckas.

jag har lyssnat på Nobuo Uematsus musik sedan 1997. Det är snart tretton år. jag har hört varenda ton han komponerat till sina sex Final Fantasy-spel och dessutom i otaliga tappningar, stilar, samlingar och versioner. På något sätt känns det då nästan lite episkt och väldigt talande att kompositionen han satt upp - vars turné hade premiär exakt på 20-årsdagen av släppet av det allra första Final Fantasyspelet - aldrig känts så fräsh och vid god vigör som just då. Inspirationen verkar sprutat ur öronen och det märks till och med på skiva. Jag har under mina tretton år aldrig hört en bättre orkestral samling Final Fantasy-melodier.

Och tro mig, jag har hört en del.

Betyg: 8
Bästa spår: Aerith's Theme och One Winged Angel. Som vanligt.




Sounds from The Lighthouse - Bioshock 2 Official Soundtrack.
Jag tänkte som så att eftersom jag ändå fått med mig sountracket till Bioshock 2 i den alldeles fantastiska Collector Edition av spelet, kan det ju passa perfekt med en recension - inte minst eftersom spelet i sig är så speciellt med sin 40-talsrunda art deco-stil och dystopiska undervattensparadis gone jättewrong, men även för att det är ett såpass nytt spel, det släpptes ju bara för ett par dagarn sedan.

Garry Schyman är det som bokstavligt talat står för fiolerna, och vi serveras i Collectors Editionen av spelet en tvättäkta tolvtums LP-skiva med soundtracket på. Besvikelsen och sorgen över att inte kunna lyssna på skiten eftersom en gammal grammofon inte direkt står i varje hörn av min lägenhet stillas dock en smula när jag längst ner i den stora boxen hittar en CD-skiva med OST's på - dessutom snyggt designat att se ut som en svart stenkaka för att ytterligare förstärka känslan. Tack för omtanken och energin 2K Marine, ni vet bannemig vart skåpet ska stå.

Hur är det så med musiken då? Jovars, inget fel alls. Det inledande temat är riktigt vackert och lite ledsamt, men med tanke på att Bioshock 2 är ett... Well, actionspel med skräckelement(även om det inte känns så, då undervattensstaden Rapture har mer liv och själ än någon annan spelvärld tidigare. Fast, det är väl en annan historia antar jag...) blir det ofta plinkanden på fioler, trumpeter som brölar och utdragnet fiol- och cello-spel. Det ges alltså för liten plats för rena melodier. Inget fel i det om man ser till sammanhanget. Efter att ha spelat spelet ett par timmar är musiken perfekt i förhållande till vad som sker när jag håller kontrollen i näven, men det kanske inte är så njutbart att bara lyssna till.
Därför blir det även lite svårt att sätta ett betyg på soundtracket. Sitter jag och spelar spelet är det helt fantastiskt bra, inte bara musiken i sig utan även ljudarbetet i stort är makalöst genomarbetat, men det känns som en annan sak när man lyssnar på det såhär med hörlurar.
Nåja, det får bli ett mellanting, mycket är bra, väldigt bra till och med, men det är för mycket action och skräck för att jag ska kunna njuta fullt ut, de otroligt vackra delarna som How She Sees The World eller avslutande Eleanor's Lullaby till trots. Lysande i rätt sammanhang, kastar man det däremot åt sidan blir det dock inte fullt lika njutbart.


Betyg: 6
Bästa spår: Pairbound - Bioshock 2 Theme och Eleanor's Lullaby.

Danska Kellermensch syns inte någonstans. Hörs inte någonstans. Finns de?
O ja. I allra högsta grad.

Det är inte lätt att sätta ett enda epitet på Kellermensch. Till och med för mig, som alltid ska kategorisera musiken i olika genres för mitt eget välbefinnande. Så jag låter helt enkelt bli. Det är så mycket på en gång. Så många kontroversiella influenser att det blir en enda okontroversiell soppa. Lagad på en tesked Beatles och varsitt decilitermått Tom Waits och Neil Young. Som sedan morbidt men omsorgsfullt låtit sjuda tillsammans med ett knippe brötig Neurosis, en klump av proggig Tool och - som den berömda ailoin på toppen - ståbas, fioler och tamburin som vänder hela rätten upp och ner. Varsågod att servera. Låter det läskigt? Må så vara, men jag utmanar er å det grövsta att smaka

Referenserna är oändliga - jag hör Damon Albarn(Blur, Gorillaz) i den underbara klagosången, Scott Kelly(Neurosis) i growlen, får lite femtiotalsrockabilly-vibbar av kontrabasen, tycks i ett spår höra något som närmst liknar en viss sampling i en gammal Moby-låt. Det är dystert, mörkt och nästan lite brötigt å ena sidan, och oh så vackert nedstämt och nyansrikt å den andra. Det är en så urbota oväntad kombination att det blir - tja, helt fantastiskt egentligen. All Time Low är nog en tiopoängare, på riktigt.

Omslaget till Kellermensch's debutalbum är ett konstverk. Inget skulle passa bättre. Precis som med en tavla hittar jag med Kellermensch nya nyanser, andra infallsvinklar och olika sätt att tackla alla linjer för varje lyssning. Det känns rent spontant som att skivan bara kommer bli bättre för varje lyssning.
Vilket känns lite oävet, då Kellermensch är det än väldigt unga årets allra bästa skiva. Snälla, lyssna på den. Grabbarna förtjänar verkligen det.

Betyg: 8
Bästa Spår: Moribound Town och All Time Low

Man märker att Mastodon blir större och större när det - äntligen och helt välförtjänt - börjar bildas ett helt gäng band som uttrycker sig i Atlandakvartettens anda. Det allra bästa jag hittills stött på är Baroness som med Blue Record får nackhåren att ställa sig på full givakt.