bobergsrecensioner

Det är mycket folk just nu. Rotting Christ är recenserade, jag är i full färd med att lyssna in mig på Fintrolls senaste alster och turen har nu kommit till Schweiziska Eluveitie. Det är vevlira och det är In Flames, det är säckpipa och det är At The Gates. Är det bra då? Pjtarå.

Visst, jag kanske retar mig på introt på titelspåret, det känns ofärdigt och dåligt producerat, men när mellanspelen och breakdownsen bjuder in till beknknäckardans måste jag erkänna att jag är lite fast. Folkinslag är alltid något som intresserat mig, som jag sagt tidigare är giftemålet mellan somfonier, stråk- och blåsinstrument och metal en match made in heaven.

Det jag kanske kan känna med Eluveitie är att de känns mer som folk- eller paganmusiker än en metalakt. De är duktigare på att skapa melodier med flöjtar och stråkar än med strängar om du frågar mig. Thousanfold känns exempelvis som en parentes medans jag i mellanspelet Isara tänder till på alla cylindrar. Riktigt sexigt.

På det stora hela är Everything Remains (As It Never Was) en rätt skön skiva. Helt klart lyssningsbar men utan större överraskningar. Jag lyssnar hellre på Slania från 2008 som känns mer välsvarvad och har mer genomtänkta nyanser. Men jag gnäller inte.

Göteborgsdöds i folkdräkt.

Betyg: 6
Bästa spår: Isara och Sempiternal Embers

Alla länder här uppe i norden tycks ha dom - dedär inhemska banden som lirar en klassiskt bredbent Heavy Metal som är precis sådär lagom råckänroll för att gå hem i stugorna. Damnark har Volbeat, Finland har Stam1na, Sverige har Mustasch och Norge hade således Stonegard.

Det hela känns välpolerat. Varenda riff, varje ton och varje trumslag känns sådär lagomt stenhård och utstuderat för att bönnerna i Sågmyra eller Olofstorp och som lyssnar på moraliskt förfallna akter som Nomy ska kunna få sitt lystmäte. Puritanerna må rynka på sina näsor men det är ju detta som säljer. Produktionen känns oklanderlig och ibland fastnar man i en och annan melodikrok.

problemet med sån här musik - för min egen del - är att den helt enkel inte är tillräckligt intressant. Den håller inte vatten, känns substanslös och skvalar för mycket för att etsa sig fast i hjärnbarken. Det går in och det går ut. Inledande Ghost Circles köttar på rätt bra i början, At Arms Length är cool och Triggerfinger är lite rolig men sedan stannar det där för mig. Det känns aldrig direkt dåligt men det fastnar inte. Det låter som alla andra band i hela världen.

Stonegard lade ner verksamheten 2008. Meningskiljaktigheter, brist på inspiration, vem vet, åsikterna går isär. Förhoppningsvis hittar normännen nya influenser och mer inspiration gällande kommande projekt. Stonegard är inget jag kommer sakna.

Betyg: 5
Bästa spår: Ghost Circles

Det är rätt svårt att veta var man ska stå när man ska recensera ett band som Iwrestledabearonce. Louisiana-kvintetten ger och tar något så fruktansvärt med sin helt vansinniga fusion av stilar. Men har de något att berätta? Eller viktigast av allt - måste de berätta något?

Får man automatiskt göra precis vad fan man vill sålänge man kallar sig avantgarde? Är det lika lätt alternativt svårt att ta åt sig Iwrestledabearonce's musik som ett verk av Robert Florey? Måste det ens vara det för att själva få bekräftat sitt existensberättigande? Iwrestledabearonce's musik grundar sig i någon form av deathcore med smattrande kaggar och blasbeats, en dovt riffande och en snabbt och skoningslöst tapande gitarr och Krysta Kamerons helt livsfarliga growl - That's right mina damer och herrar, en kvinlig growlare. Och inte vilket blåbär som helst heller. Angela Gossow, släng dig i väggen - men samtidigt blandat med olika delar fusionjazz, balkandisco, harpor, lugna semiballadpartier med rensång och en båttuta.

Problemet kan bli att du helt enkelt inte kan ta in och smälta alla intryck. Att kasten bli för tvära. Det finns många band som blandar hårt och lugnt, growl med rensång och olika stilar, men på It's All Happening blir du bryskt tvingad att gå från tvärsnabba blastbeats till fejkmustascher, uppblåsta mjukplasgitarrer och discobeats till mollstämt emognolande och sedan tillbaks till det fullkomligt stenhårda krossandet. Allting inom ett lopp av kanske tre-fyra minuter. Camerons rensång känns dessutom inte alltid i fas med strängbändarnas alla harmonier och kontraster.

Nu låter det som att allt är katpiss med Iwrestleabearonce's debut. Vilket inte alls stämmer. Jag är inget fan av deathcore, det känns alldeles för modernt för min egen del. Men när det tämligen finkänsligt får blandas med diverse abstrakta ljudformler känns det hela intressant istället. Smells Like Kevin Bacon är en fingervisning om hur musik idag kan låta när man besitter groteskt stora kunskaper när det gäller sitt instrument men även när det kommer till att skriva låtar. Låttiteln är dessutom skitrolig.

Det som känns mest synd är om Iwrestleadbearonce faktiskt har något att säga. För det går en egentligen helt förbi i all galenskap som visas upp. Ta det för vad det är - underhållning - och du klarar dig med sinnet i behåll. Inget för den svaghjärtade och fege dock.

Betyg: 6
Bästa spår: Smells Like Kevin Bacon och The Cat's Pajamas

Grekiska Rotting Christ gör ett på pappret smart drag - väver in sitt grekiska kulturarv med melodisk svartmetall. Synd bara att det låter för jävla tråkigt i praktiken.

Det mässas gäll klagosång, skriks grekiska smädesramsor och det spelas lite musik med. I Demonon Vrosis kan jag acceptera det tilltaget  när melodierna får växa fram ur det taktfasta trummandet. I resterande delar av alstret känns det hela bara malplacerat. Det spelar väl ingen roll hur mycket konstiga flöjter och elaka kvinliga röster du kan visa upp sålänge det inte blir bra musik av det hela. En genomgående känsla är att det hela känns rätt taffligt producerat. Oftast är jag inte kräsen när det kommer till produktionen sålänge ljudbilden faktiskt gagnas av det. Det kräver ju dock sin genre och när Rotting Christ vill blanda så mycket influenser och kontraster till sin vad jag antar hade vart en väldigt kraftfull, nästan blackened death-doftande soppa är en klockren produktion en ovärdelig ingrediens.

Nu når inte Aealo de höjder jag hoppades på, i mina öron låter det ointressant. Inte oinspirerat, men jag fastnar inte. Synd på så rara ärter då metals mest intressanta inslag är dess förmåga att framgångsrikt blandas med symfonier och vad som i folkmun kallas folkmusik.
Jag läste att någon tyckte att Aealo hade vissa inslag av Dissections Reinkaos. Denne person bör letas upp omgående för en serie spöstraff på ett torg nära dig. Jon Nödtveidt vänder sig i sin grav.

Betyg: 4
Bästa spår: Demonon Vrosis

Damon Albarn ska ha kudos, Damon Albarn ska ha cred. Han är en av storbritanniens finaste musikexporter och han förändrade min syn på musik med Gorillaz självbetitlade album 2003. Efterföljande Demon Days var dock en ojämn sak med ömsom briljans och ömsom katastrofala bottennapp. Albarn verkade vilja gå åt ett annat håll - åt det mer elektroniska - men samtidigt behålla den lite punk- eller ska-andan som genomsyrade första skivan. Det gick sådär. Så när man får höra att Gorillaz tredje skiva ska handla om miljöförstöring och global uppvärmning och att de tagit in ungefär hundrasju gästartister, bland annat Snoop Dogg, soullegenden Bobby Womack, De La Soul och en hel jävla libanesisk folkmusikorkester började jag ana ugglor i mossen snarare än börjar hoppa upp och ner av lycka.

Det är bara att titta på "Featuring"-listan för att känna att Albarn tagit i så han bajsat på sig. Det blandas så mycket stilar och intryck att det borde bli alldeles snurrigt. Visst, det spretar åt alla möjliga håll, men det sjuka är att det faktiskt är riktigt svängigt. Det varvas vanlig rap och rensång med cockney-grime och crunk till Albarns elektriska brithousepop. Som sagt, det låter som något överjävligt uselt, men på Plastic Beach har killarna(?) lärt sig sålla bland galenskaperna. När det orkestrala introt tonat ut och Snoop Dogg halvrappat färdigt får vi ta del av White Flag. När Bashy och Kano drar igång sin växelgrime till en helt psykad basgång och något som känns som en MiDi-samplad flöjt går jag igång på samtliga cylindrar. Det låter plastigt, udda och unikt. Och faktiskt skitbra. Jag älskar dig, Damon Albarn. Det är bara du som kan göra såhär!

Singeln Stylo vet vi ju redan är bra med världens bästa Mos Def och Soulkungen Bobby Womack som tar i så han svimmar(true story). Rhinestone Eyes, skitroliga Superfast Jellyfish, den helt vansinnigt bra Melancholy Hill där Albarn dels får visa vad han är kapabel till bara han vill, dels vilken fantastiskt bra sångare han är, och såklart, näst sista spåret Cloud of Unknowing, återigen med Womack är exempel på låtar som verkligen sticker ut. Den senast nämnda är en typ av låt Gorillaz aldrig gjort tidigare. När de vart nära något som faktiskt skulle kunna anses som rörande har de - antagligen medvetet - schabblat bort det med nån random sampling eller något som helt enkelt förstör. Cloud of Unknowing är en synth, en libanesisk orkester och Bobby Womacks sårbart souliga röst. Och en fantastisk låt.

Klart det finns en del fläckar på Gorillaz sol med. Det blir så om man har med sexton låtar. Vilket redan där är ett misstag eftersom andra halvan inte riktigt imponerar lika mycket som den första. Hade skivan skippat låtar som Sweepstakes, Glitter Freeze, titelspåret och egentligen även To Binge hade tempot ökat, engagemanget antagligen hängt med till sista ton och betyget blivit fantastiskt. Nu vill ju å andra sidan Albarn faktiskt säga något så jag antar att de finns där av en anledning.

Jag gnäller dock inte. Alls. Jag är jätteförvånad över hur bra det faktiskt blev. Tänk att ett så otroligt experimentiellt alster kan nå dessa höjder. Det trodde jag inte. Jag ligger jättegärna en stund längre än jag måste på Gorillaz 80-tals-Miamiinspirerade plastiga strand, ser på solnedgången tillsammans med 2D, Murdoc och Mos Def. Oh, the stories...

Betyg: 7

Bästa spår: On Melancholy Hill och Cloud of Unknowing

Textures progressiva metalcore ska enligt bandet själva bära element av unika akter som Meshuggah i sina mer dödsföraktande partier. Umeåbandets frontman Jens Kidman hade garanterat gråtit blod om han hört detta.

Under andraspåret The Sun's Architect piskas det förvisso på ganska ordentligt med tunga metalcore/hardcoredoftande gitarrer och envist dubbelkaggesmatter och introt till Laments of an Icarus är intrigerande. Men var någonstans detta ska likna världens viktigaste Meshuggah har gått mig helt förbi. När singelliknande Awake drar igång med nästintill falskhet i sången vill jag inte mer. Holländarna blir bara för mycket.

Det saknas substans. En egen stämpel på det hela. Är det något svenskt band Textures tittat på är det isåfall Scar Symmetry, både när det kommer till krångligheter och låtuppbyggnad, med dödskross blandat med renare solopartier, dödsrossel med rensång. Med enda skillnad att Textures gör det mycket sämre. Bandet glömmer helt att engagera.

Skivan räddas från ett underkänt betyg på ren och skär jävlaranamma. Det hela är - även om det för det mesta är ointressant - rätt snyggt förpackat.
I mina öron är det dock inget jag sätter på frivilligt igen. Det är artistiskt harikiri att ens nämna sig själva i samma andetag som en akt som står helt ensam i världen i det de gör och sedan leverera en mer än medioker variant av Hatebreed och Scar Symmetry. Antiklimax.

Betyg: 5
Bästa spår: Storm Warning

Få skivor har i Bobergs ögon vart lika efterlängtade som We Are The Void. Efter 2007 års fullkomligt lysande Fiction är det svårt att ställa ner förväntningarna på Göteborgskillarna. Men hur låter det nya decenniets Dark Tranquillity då? Fullkomligt överjävligt bra om du frågar mig.

Dark Tranquillity har under åren gått från klarhet till klarhet och när Fiction nådde mina öron kände jag att bandet nått sin absoluta topp. Men när jag för fjärde gången låter öronen landa på tredjespåret The Fatalist's fasligt melankoliska intro slänger jag handlöst mig på marken och erkänner att jag haft fel. Så fel. 2010 års version av DT är den bästa någonsin.

Det tar ett tag. Det mesta låter från början bra, men det är inte förän du verkligen sätter dig ner med bandet och sakta låter killarna visa dig hur döden ser ut som du verkligen förstår vad We Are The Void är för något. När du till slut känner att den ena låten överträffar den andra, det är då du vet att du lyssnar på något utöver det vanliga. Det tidigare nämnda pianoplinkande intro i The Fatalist, den fullkomligt briljanta refrängen i In My Absence som får varenda hårstrå på kroppen min att ställa sig i givakt, Mikael Stannes rensång i The Grandest Accusation följt av det melodiska partiet med gitarrstämmor, det rent black metal-doftande monstret Arkhangelsk eller olidligt vackra avslutaren Iridium som nästan bryter ny mark hos bandet. Jag kan inte bestämma mig för vad som är bäst, för vad jag gillar mest. Bortsett från två ytterst små svackor framåt slutet är detta egentligen helt fantastiskt rakt igenom. Jag hade väl mina förhoppningar om att det skulle bli bra, men såhär bra?

Keybordisten Martin Brändström har alltid haft en relativt stor roll i Dark Tranquillity, men det var i Fiction han verkligen fick komma till sin rätt och visa vilken stämningshöjare han är. I We Are The Void är han mer eller mindre oumbärlig för produktionen och visar här hur duktig han är på att skapa slingor och melodier som perfekt går hand i hand med övriga medlemmars prestationer. Melankolin och mörkret blir så mycket mer påtaglig med ett par dova pianoslingor i bakgrunden. Jag älskar det. Jag vill konstant ha mer.

Har jag egentligen något att klaga på? Nej, jag antar inte det. Och det är det som är så sjukt. Jag är så nöjd när jag lyssnar på We Are The Void, så tillfredsställd och bekväm. Jag har nog under mina år som musikknarkare aldrig stött på bättre nyanser mellan det ljusa och det mörka tidigare. Detta är tvättäkta göteborgsk melodeath rakt igenom. Det bryter ingen direkt ny mark, men eftersom Dark Tranquillity tillhör pionjärerna inom subgenren förväntar sig ingen något i den stilen. Inte minst då det låter såhär fruktansvärt bra.

Det retar mig till förbannelse att In Flames ska få headlina Metaltown i år medans Dark Tranquillity, sveriges näst bästa band, förpassas till en spelning på 45 minuter mitt på blanka dagen. I en rättvis värld hade rollerna vart mer än omvända.

Jag tycker det känns lite konstigt att ha en kandidat till årets bästa skiva redan i sena februari. tillfredsställande som fan, men lite konstigt. Betyget har under alla tidigare lyssningar vart en stark åtta, men det är såhär när man får sätta allting på pränt man inser hur mycket man faktiskt älskar skivan. Hur ska något kunna överträffa detta i år?
Decenniets bästa skiva!


Betyg: 9

Bästa spår: The Fatalist