bobergsrecensioner

"Har ni hört den förr" har ni säkert hört förr, men det passar väl alldeles lysande när det återigen blivit dags att stifta bekantskap med det metalband som tillsammans med Sabaton är svenska mästare i att tvärvägra förnya sig. Det finns fortfarande bara krig, det är fortfarande rovdjur med miniguns till ögon och det är fortfarande skinnpajsdoftande Rammstein-plagierande industripopmetal med kvasipatriotiska inslag. Välkommen till Raubtiers 2014.

 

Det är tur att Panzarmarsch kommer som redan tredje spår. För efter förvisso rätt okej Dieselrök - som ärligt talat är mer power metal än industrithrash - blir jag tvungen att genomlida Jaga Hårt, och det är väldigt nära att vara all she wrote. En så fullkomligt jubeljuvenil och vidrigt kommunistpropagerande skamfläck till låt att jag är nära att stänga av redan under andra spåret och förbannad call it a day. Ett lågvattenmärke till och med för Raubtier.

 

Därför blir det lite lustigt hur jag under Panzarmarsch verkligen stegvis går från att höja ögonbrynen via nicka gillande till att stå på Hemköp och utan att ens skämmas stadigt headbanga framför köttdisken. Det är när Haparandatrion musikaliskt får låna så mycket från Rammstein som bara fysiskt möjligt och lyricistiskt får gasta om krig de verkligen kommer till sin fulla dumfula rätt. Ett dynghårt introriff i marschtakt, en smart synthslinga och en otroligt träffande refräng. Knuten näve och ståpäls. Bra så.

 

Annars är väl det mesta som vanligt på pansargryning. Hulkoff med vänner lever verkligen som de lär. Förändring verkar vara vansinnigt läskigt och det märks även på musiken. Om det inte vore för att jag har hört dem alla skulle jag verkligen inte höra den minsta skillnad på en låt från 2009 års debutskiva Det Finns Bara Krig eller en från Pansargryning om de ställdes framför mig. Produktionen är likvärdig, Hulkoff frustar fortfarande fram sina nödrimsfloskler på samma parodiska sätt och rent tematiskt är det antingen krig eller 'vårt samhälles förfall' som står på schemat. Varför jag ska pröjsa hundraåttio spänn för en ny skiva med Raubtier kommer ingen kunna komma med vinnande argument för, detta är musik gjord för två saker - förfesten ute i valfri bonnhåla komplett med EPA-traktor, sydstatsflagga och hembränt, samt för att gå så många varv som möjligt i en rörmokares hörselkåpor inställda på Bandit Rock. Texraden 'En effektiv harang lyder klick, klack, pang' lämnar väl egentligen vidare kommentarer gravt överflödiga

 

Själv håller jag tillgodo med de låtar som inte kommer få någon vidare uppmärksamhet. Bränder är en söt liten singel som jag faktiskt kan sitta och mysa till lite och Opus Magni, som inte kan kallas annat än en morbid variant av Blott En Dag är ärligt talat fruktansvärt bra och påminner starkt om Raubtiers tveklöst bästa låt någonsin, En Hjältes Väg.

Resterande knippe låtar är en skock mediokritet som med lite ansträngning kanske skulle kunna ta sig till Andra Chansen i 'Mello'.

Under tiden går jag och kissar i väntan på Dr Alban och Sean Banan.

 

 

Betyg: 4

Bästa spår: Panzarmarsch och Opus Magni

Det är inte svårt för ett band som Protest the Hero att vinna pluspoäng hos mig. De visade redan på Fortress 2008(Recension långt bak i bloggen) att deras meckmetal är något av det bästa denne musikskribent någonsin fått sätta örat till. Fattiga Scurrilous blir därför lätt ursäktad då de på årets giv dels tar hjälp av fansen (Bandet hade kort sagt inte tillräckligt med flis för att kunna prodda sin nya skiva, skapade en Kickstarterfond och tjänade ihop en av de största summorna ett band någonsin kunnat lösa) och dels plockar in en av mina absolut största idoler, Lamb of Gods skinnpiskargud Chris Adler. 

 

Resultatet är en blandning av föregående alster, där mindre fokus läggs på rena attacker utan mer på melodier men som samtidigt på intet sätt saknar de där superrefrängerna som bara Protest The Hero idag verkar kunna frammana. Resultatet är tillfredsställande, om än inte perfekt.

 

Även om formeln är alternerad en smula känns den fortfarande igen. Det är melodisk polyrytmisk mecketal med gitarrriff och -slingor som slingrar sig likt kaprifoler längs baskaggedominerande och taktalternerande trumspel med Rody Walkers dominerande ljusa stämma. Tillsammans skapar det en massiv post-hardcore'ig orgie i musikekvillibrism vilken effektfullt exponeras i spår som Tilting Against Windmills och Without Prejudice. 

 

De där riktigt dundermelodiska akterna jag föll så huvudstupa för för en sisådär fem år sedan är dock mer sparsmakade, även om det gott om melodier och musikaliska inslag finnes. 

 

Ren och skär perfektion uppstår dock i åttonde spåret. Mist kommer antagligen ligga absolut högst när årets bästa låtar sammanfattas. Denna dundermelodiska behemoth är inget annat än en musikalisk best, en fullkomlig uppvisning i hur musik idag ska författas. Desto mer imponerande då Protest the Hero väljer att fläka ut den mästerliga refrängen blott en gång under låtens knappa sex minuter. 

Resten av låten är inget annat än en ren defilering, i precis alla avseenden utom lyrik. 

En låt du ska ha lyssnat på innan du dör.

 

På det stora hela är Volition en mycket bra skiva. Vilket känns som en liten vinst då Scurrilous var minst sagt tveksam. En stark återkomst av Ontraiosextetten, och väl spenderade fanfunds. Protest the Hero hävdar återigen ett gravt existensberättigande vilket gör undertecknad till en glad jävel.

 

 

Betyg: 7

Bästa spår: Mist och Skies

 

Korn III: Remember Who You Are från 2010, där meningen var att bandet skulle gå tillbaka till sina rötter föll inte alls väl ut, egentligen enbart på grund av för dåligt låtmaterial. På The Paradigm Shift har man fått tillbaks mannen som gjort Korns sound till vad det är, gitarristen Brian "Head" Welch och har samtidigt som man valt en fortsatt lite elektronisk prägel på musiken, fått en välbehövlig kick i låtskrivarskrevet. Och resultatet är ärligt talat bra mycket bättre än jag någonsin kunnat tro.

 

För när jag på Youtube av en slump hittade bandets första singel från skivan, helt fruktansvärt usla Never Never dömde jag ärligt talat ut Korn som färdiga i branschen. En sanslöst trälig sak med en ickeexisterande melodi som inte ens gör mig förbannad över att det är så dåligt utan snarare lämnar mig likgiltig.

 

Som tur är märks rätt fort att denna styggelse till musikstycke är tveklöst sämst på skivan och ett gravt undantag, för resten av skivan är faktiskt riktigt mysig. Inledande duon Prey For Me och Love & Meth är dessutom så krossande bra att båda två känns som årsbästalåtar.

Ett annat stort problem med Korn har dock varit just hur de valt att placera ut låtarna på sina skivor. I många fall känns det som att de implementerat tänket "Bästa låten först och sämsta sist, nu kör vi!", vilket ibland gör det otroligt osexigt att lyssna på en hel skiva med Bakersfieldkvintetten. Min oro för just detta fenomen blir dessutom inte direkt mindre då de väljer att smaska på med två så fantastiska låtar redan i början. En oro som dock visar sig vara obefogat då The Paradigm Shift roligt nog fortsätter leverera. Mass Hysteria sitter på ett riktigt suggestivt, malande riff som verkligen får gamnacken att börja darra och Paranoid And Aroused börjar med ett sådant där välkänt Head-pipande riff som biter tag i sentimentalnerven och vägrar släppa. 

 

Plattan är dessutom väldigt välproddad och Ray Luzier kommer för första gången sedan han ersatte David Silveria på trumpallen till sin verkliga rätt. Att han varit en duktig trummis har väl varenda kotte vetat, men han har av olika anledningar inte riktigt fått visa vad han går för på tidigare alster. Nu känns han med sitt otroliga detaljarbete vilket gifter sig med en fantastisk mastring som en stor del i varför The Paradigm Shift blir Korns bästa släpp sedan 2005.

 

Jag hade verkligen inte förväntat mig detta, men Korn har gjort sitt jämnaste album på länge. The Paradigm Shift är smart, välljudande och blir aldrig tråkig, och Korn visar med allt fysisk tydlighet varför de är existensberättigade anno 2013.

 

 

Betyg: 7

Bästa spår: Prey For me och Love & Meth

Absolut, när titelspåret på Triviums sjättefullängdare verkligen tar fart i en otroligt medryckande refräng är det på gränsen till omöjligt att inte ryckas med. Ett snyggt förpackat litet popsnöre som jag inte skäms för att skråla med i. Även partier i Incineration: The Broken World och Villainy Thrives gör att jag höjer lite på ögonbrynen.

 

Men det blir otroligt snabbt tydligt att när metal kläs i en såpass melodisk fjäderskrud är det enbart just det - melodier - som till slut spelar roll, vilket blir otroligt tydligt på Vengeance Falls. Matt Heafy har valt att att nästan helt frångå det som gjorde explosiva supersuccén Ascendancy från 2005 till en fantastisk skiva och Trivium till superstjärnor. Borta är den polerat råa ljudbilden, de fräna attackerna som tacksamt bryts av med vackert tekiska partier eller en fet refräng. Komponenter som när de gifte sig med varandra sammanflöt i en rätt fantastisk symbios.

På Vengeance Falls låter musiken precis som skivomslaget ser ut - Kallt, rent och metalliskt. Vilket blir extra tråkigt när låtmaterialet helt enkelt inte håller måttet. Skivan är fem låtar kortare än specialvarianten av In Waves från 2011 men jag tröttnar likt förbannat fortare på Vengeance Falls. Heafys sång är hel, ren och nytvättad och growlpartier är sällsynta. Låtarna innehåller ingen dynamisk tyngd och på grund den ofarliga ljudbilden smetas allting till slut ut i ett ointressant brus. Att plattan är proddad av David Draiman känns inte det minsta förvånande, och i vissa partier kan man nästan skymta lite Disturbed-toner vilket får mig att rysa av obehag. Lyssna bara på Through Blood And Dirt And Bone.

 

Dessutom är Nick Augusto en fruktansvärt tråkig trummis.

 

Jag är för den delen inte det minsta orolig. Jag är fullständigt övertygad om att skivan kommer uppskattas av unga metalfans och i förlängningen ses som ett gott dagsverke av Orlandokvartetten.

Jag själv kan dock hålla mig för skratt när jag inser att Trivium idag inte är mycket bättre än de band som uppkom i Ascendancys kölvatten. 

 

Betyg: 5

Bästa spår: Vengeance Falls och Villainy Thrives

 

Och visst hör man att det är Flesh-Gerd Apocapuppa som tagit mina högtalare i besittning. Det är en extremt teknisk och modern svärtad dödsmetall med en total vägran att låta mig andas ens för en sekund. Det är med få undantag, bland annat ett bokstavligt talat frustande intro, full patte från sekund ett. Som brukligt gällande italienarna har de dessutom en fullfjädrad orkester i röven - komplett med stråkar, trumpeter, läskig kör och tjock operatant - som skänker den skitelaka blastbeatdödsen ett otroligt vackert, melodiskt och dramatiskt anslag. Något passar den grekiska myten kring Knossos labyrint och Minotauren perfekt. Inledande Kingborn sätter standarden och lägstanivån sänks väldigt sällan under 'oemotståndligt'. 

 

Vad jag dock ser mig ha lite problem med är ironiskt nog mixningen. Fleshgod Apocalypse verkar ha foskuserat så fruktansvärt mycket på att ge oss en episk dödsberättelse att de krämar på så inåt bara Hades med orkesterpartier att jag ibland har svårt att höra gitarriffen över alla trumpeter och domedagskörer. På Agony var mixen fullständigt perfekt, det var fortfarande en dödsmetallskiva men med väl avvägda och otroligt vackra orkestrala inslag. På Labyrinth tar de under de första lyssningarna över så pass mycket att jag faktiskt blir orolig. Låtarna sätter sig inte lika bra och jag upptäcker att jag lätt tappar koncentrationen.

 

Det blir dock bättre. Labyrinth är på inget sätt en skiva du ska sätta dig med en kvart på väg till jobbet, utan är verkligen en skiva du får jobba med. Och så här kanske femton lyssningar in är Labyrinth alldeles sublim. Trots sina små skavanker och färre extrema toppar än på Agony är jag konstant underhållen och få band kan förmedla en sådan oförfalskad känsla av melodiös kraft som Fleshgod Apocalypse. Betyget är starkt, och om jag till nästa giv får en bättre mixning och lite större variation kommer jag höja betyget med en eller två pinnar.

 

 

Betyg: 7

Bästa spår: Minotaur (The Wrath of Poseidon) och Under Black Sails

 

 

Den initiala känslan var faktiskt inte obefogad. Tycker inte jag i alla fall. Avenged Sevenfold har länge präglats av sin Iron Maiden-skuttande och -solande metalcorethrashhybrid och även om föregående skivan, minst sagt mediokra Nightmare, var ett steg mot ett lite allvarligare och taktmässigt mer rätframt anslag blev jag nästintill chockad av vad som mötte mig på Hail to the King. För att fortsätta med Maiden-referenserna; Om Waking The Fallen, City of Evil och i viss mån bandets självbetitlade fjärde skiva var The Number of the Beast, Powerslave och Fear of the Dark är Hail to the King The Last Frontier. Sävligare, mer rifftung och mer byggd för att nicka i långsam takt till än att inleda någon form av benknäckardans på en regnig leråker. 

 

I början är detta väldigt ovant, på gränsen till avskräckande. Jag är inte alls bekväm med det nya tilltaget och vill helst stänga av. Men efter någon random eftermiddag med musiktorka sitter det lite bättre vissa partier sticker ut och lockar. De blir snabbt fler och efter ett tag får jag kapitulera för det faktum att Hail to the King faktiskt sitter som en smäck. 

 

Inledande Shepherd of Fire tuggar på riktigt gött i versen, This Means war är tvivellöst bäst på skivan och en dänga jag kommer vilja lyssna på även om ett par år. Requiem är spännande med sin semiteatrala ton och på avslutande Acid Rain bjuder M. Shadows på sin enligt mig bästa sånginsats någonsin. Jag har inte velat erkänna det, men jag älskar verkligen den mannens raspiga stämma, och frånsett Micke 'Jag kungen är över alla här' Åkerfeldts lena silkessröst tillika trollbesatta dödsrossel tror jag M. Shadows besitter den röst jag mest av allt själv skulle vilja äga.

 

Givetvis är inte allt guld som glimmar. Titelspåret är fortfarande ett sanslöst sömnpiller, Crimson Day den lika pliktskyldiga som dyngtråkiga balladen och Doing Time tar bara upp onödig speltid. Coming Home har jag dessutom hört på de tre senaste Maidenplattorna, och eftersom det är A7x är skivan givetvis mixad enligt modern metal-formel 1A(Även om jag måste erkänna att plattan låter riktigt fräsch i FLAC-format och ordentliga lurar).

 

Lättlyssnat, oväntat svängigt och hyfsat kompetent får agera ledord för överraskningen Hail to the King som gick från skämskudde till självklart val i lurarna på väg till jobbet när min mobilsurfgräns övertrasserats och jag således inte fick lyssna på In Solitude och The Winery Dogs.

Som en Newcastle Brown Ale när de riktigt fina Iporna är slut; ett fullgott substitut, men aldrig en fullvärdig ersättare.

 

Betyg: 6

Bästa spår: This Means War och Acid Rain

Volbeats frontman Michael Poulsen sa i en intervju med en internationell metaltidning att de inför Outlaw Gentlemen & Shady Ladies ändrat mycket i sitt grundkoncept och ville frångå sina tidiga soundkonventioner. På något sätt starta lite på ny kula. Jag, som fann kommentaren rätt underhållande då danskarna inte direkt är kända för att frångå sitt anslag ens för en millimeter, fnissade lite och tänkte för mig själv att "Jaha, har ni skippar wö-wö-wö-körerna då?".

 

För på Outlaw Gentlemen... är det ärligt talat inte mycket nytt under solen. Volbeat är Danmarks svar på Sabaton, minimal utveckling under längst möjliga tid. If it ain't broke, don't fix it, typ. Problemet är bara att Volbeat nu under fem års tid bara har blivit mer och mer mediokra. Det enda som förändrats i bandets historia är att de frångått det som en gång i tiden gjorde dem så populära utan att egentligen ersatt det med något. Borta är de stenhårda Danzig-riffen i modern metaltappning, den parodiska James Hetfield-sången och de faktiskt riktigt catchiga och medryckande låtarna. Precis som tidigare nämnda Faluband ersatte de under sin storhetstid blixtsnabbt Eddie Meduza på lantisförfesterna och helt plötsligt kunde alla skråla med till Radio Girl.

 

Idag möter vi ett Volbeat som ironiskt nog inte kan hitta sig själva i subgenren de själva format. Singeln Cape of Our Hero är helt okej och även om den inte äger ett endaste uns av nytänk är det i alla fall ett bevis på att Poulsen med anhang, när det dem så anbefaller, faktiskt kan skriva riktigt bra låtar.

Resten av skivan är dock tyvärr ett tretton låtar plus intro långt smatterband av mediokritet. Låtarna är karbonkopior av något de redan gjort på någon tidigare skiva, melodierna glider av mig mig som fêsljummen pomada längs en nylackad Cadillac och det som till slut återstår är en enda utdragen suck.

 

Det är bara att inse att Volbeat inte har varit intressanta sedan 2007 års Rock The Rebel / Metal The Devil. Sex år och tre skivors mediokritet är underkänt. Precis som Outlaw Gentlemen & Shady Ladies.

 

 

Det börjar bra. Inledande For Broken Words är en långsam, suggestiv dänga som lever mycket på sitt bakomliggande synthspel och skapar en smått bländande ljudmatta. Tredje spåret, singeln Uniformity är en av de mest nynnade låtarna i det Bobergska hemmet i år. En låt som inte sätter sig direkt men som efter varje lyssning långsamt ilar upp längs längdryggen på dig för att slutligen hårt vira sig runt ditt hjärta med sin fantastiska refräng och sin underbara melodiska slinga mot slutet.

 

Problemen börjar dock hopa sig runt de lite snabbare låtarna. De där som egentligen ska knocka mig med sin finfina ljudmix och sedan kippande efter luft ge mig lite andrum i de mer melodiska partierna. Det händer dock aldrig riktigt på Construct. Mastringen känns lite för lam - om än väljudande och krispig - och det känns att de är en gitarrist kort. Så när en så vacker låt som What Only You Know får ta plats känner jag istället för att välkomna rensång och tydliga melodier nästan att det blir lite halvtråkigt då jag tidigare inte fått min dos av fetriff och skrålrefränger. Avslutande None Becoming är - precis som tidigare - en lite lugnare sak och är i grunden väldigt vacker, men tyvärr inte i närheten av tidigare avslutare som Ex Nihilo, The Mundane and the Magic eller mästerliga Iridium. Det låter kanske som en extrem petitess, men inte för mig, och absolut inte när det gäller Dark Tranquillity.

 

Jag förstår att tanken med Construct var att skapa ett mer suggestivt, melodiskt album, och jag köper verkligen det, till hundra procent. Men gå hellre hela vägen då. Skippa tvåtakten och growlen, lägg attackerna åt sidan till nästa skiva, och kör kanske enbart rensång och ett mjukare anslag. Construct känns istället som en "vanlig" Dark Tranquillityskiva just i sitt upplägg, men med de nya tankarna i ett gammalt koncept fattigare på nästan samtliga punkter. 

Construct är egentligen aldrig någonsin dålig.

Det är bara inte tillräckligt bra för att vara Dark Tranquillity.

 

Bästa spår: Uniformity

 

 

 

 

Det finns många pionjärer inom musik i allmänhet och metal i synnerhet. Ingen annan genre har lika många subgenrer, samtidigt som både band och fans gör en grej av att kategoriseras in i så obskyra fack som bara fysiskt möjligt.

 

Har du någonsin funderat över hur en hjärntumör måste låta, eller hur man tonsätter ett epilsepsianfall?  Då är The Dillinger Escape Plan något för dig. Släng på Farewell, Mona Lisa från 2010 års Option paralysis och du har en riktigt matig bit musikdamp att tugga i dig.

På uppföljaren One of Us is the Killer fortsätter galenskaperna och när Prancer kickar igång känner jag mig precis lika ovälkommen som alltid. Underbar känsla.

 

Överlag är One of Us is the Killer en grym välproducerad skiva. Grymt mastrad så till den milda grad att du mitt i det ljudkaos som ofta uppstår ändå kan urskönja väldiga mängder detaljer som gör varje lyssning värd din tid. Rent musikmässigt gör bandet sin i mina ögon bästa insats och har äntligen lyckats skrapa bort de ojämna kanter som funnits, utan att för den sakens skulle ens lite grann rucka på sina konventioner. Det jag menar är att det mellan pungsparkar som Magic That I Held You Prisoner och Hero of the Soviet Union dyker upp otroligt melodiska pariter som - gud förbjude - faktiskt går att digga med till utan att behöva sitta som en spillkråka framför stereon. Videosingeln When I Lost My Bet är väl aldrig egentligen enkel, men har trots sitt kaos en melodisk ådra genom hela låten, och titelspåret - som ironiskt nog mycket väl kan vara skivans bästa låt - är en lugnare jazzfusionsdänga som med sin lugna och tydliga refräng verkligen imponerar stort. New Jerseykvartetten visar verkligen vilka makalöst duktiga musiker de är som faktiskt lyckas skapa en hållbar och faktiskt rätt så njutbar platta.

 

Dillinger Escape Plan känns som ett riktigt dåligt förhållade; Bandet gör inga som helst ansatser till att försöka få mig att gilla dem, men likt förbannat återkommer jag gång på gång, oavsett hur många slag och sparkar monstret Greg Puciato än måttar mot mig.

 

Men den man älskar agar man, antar jag.

 

 

Betyg: 8

Bästa spår: One of Us Is the Killer och CH 375 268 277 ARS

 

Det ska erkännas att det känns avigt i början. Mixningen - av mannen som förstörde Linkin park - är förvisso ren, men väldigt avskalad. Var är de där monsterriffen som så tydligt personifierar BMTH? Gaphalsen Ollie Sykes har dessutom lärt sig ta en ton eller två, vilket skänker en mer melodisk aspekt till bandets palett.

Jag sitter alltså och gnäller på anslag som gjort vilket annat band som helst bättre, men det jag till slut lärde mig att älska med Bring Me The Horizon är precis det som Slipknot tidigare i sin karriär besatt - en äkta, frustande ilska, en oförfalskad panik i sin röst, ett virrvar av arrangemang och en krossande styrka, mitt i en känsla av förlorat hopp. There Is A Hell... besatt just dessa svidande känslor, och när låtar som Don't Go, Fuck och Blessed With A Curse väl satt, fanns det ingenting som kunde stoppa ens egna känslor.

Så i den aspekten känns ett slätare, mer melodiskt sound som en förlust.

 

Men, efter runt åtta, nio lyssningar måste jag erkänna att jag måste kapitulera för tilltaget. Även om soundet har blivit "mjukare" - allting är som vanligt relativt - är lyriken svärtad av mörkaste ebenholts. Om du inte tror mig, så smaka på rader som  

 

 

eller

 

 

Och när The House of Wolves når bottenrekord i nedstämda gitarrer och Ollie Sykes bredställar fram ett "BOOWM!" känns allt precis sådär bra som det gjorde för tre år sedan. 

 

Så jag har helt enkelt bestämt mig för att förväntningar får stå åt sidan den här gången. Sett ur ett objektivt perspektiv är Sempiternal än brutalt bra skiva. Mängder med melodikrokar att fastna i, mixningen är en ren fröjd i FLAC-format, texterna sväljer mig hel, och det finns så mycket känslor att hitta att det inte sällan känns som att du drunkar i drypande svärtat vemod. Skivan är bättre sammansatt än föregångaren, och även om den inte är lika brutal som There Is A Hell... är den minst lika träffande. Om än bara på ett annat sätt. Vilket ärligt talat är långt mycket mer än jag kunnat förvänta mig. Dessutom är Sleepwalking något av det bästa du kommer kunna krossa trumhinnorna till i år.

 

Betyget blir således väldigt högt.

Men hade blivit en pinne lägre om förväntningarna fått bestämma.

 

 

 

De två avslutande delarna av Avantasias andra epos; Scarecrowsagan, The Wicked Symphony och Angel of Babylon var bortsett från ett par låtar en besvikelse. En såpass stor sådan att jag hade svårt att se hur Tobias Sammets superband någonsin skulle kunna återställa mitt förtroende med sin nya installation, en skepsism som inte direkt minskade när jag fick veta att Jorn Lande, den genomgående bästa sångaren på samtliga skivor, inte skulle sjunga på The Mystery of Time. 

Förutsättningarna var innan jag lyssnat på skivan inte alls goda med andra ord.

Såhär med facit i hand skäms jag dock nästan lite över att jag inte litade mer på Tobias Sammet.

 

Rent ljudkvalitets- och mixningsmässigt har inte mycket hänt sedan, well, The Scarecrow för över fem år sedan. Ändå låter det så annorlunda.

Viss del i detta har givetvis konstellationens nyaste - och största - medlem, symfoniorkestern German Film Orchestra Babelsberg, som på ett vackert och nyanserat - om än väldigt nedtonat - sätt sätter en extra touch på Sammets kompositioner.

 

Men det är inte där den stora skillnaden från dubbelskivorna från 2010 ligger. På The Mystery of Time låter allting... Tajtare. Smartare. Mer lekfullt. Och viktigast av allt, så mycket bättre.

Det kändes väl direkt att The Wicked Symphony och Angel of Babylon inte skulle släppts samtidigt och inte heller som två olika skivor, utan borde - för musikens skull - klippts ner och koncentrerats till ett enskilt alster. Skivorna var alldeles för spretiga, långa och besatt alldeles för mycket utfyllnadsmaterial, något som inte alls är vanligt när vi pratar Avantasia.

På The Mystery of time känns det som att Tobias Sammet gjort PRECIS just detta. Funderat ett varv till. Skippat det han inte tyckte höll allra högsta klass, filat på både refränger och arrangemang en extra gång. Mycket känns som sagt igen från förr, men här får jag känslan av ett mycket gott hantverk istället för en halvdan platta som pressas ut för sakens skull.

Det gör mig riktigt glad.

 

Skivans klarast lysande stjärna är - som vanligt - Sammet och förre Helloweenlegenden Michael Kiskes samarbete i Where the Clock Hands Freeze. Precis som The Wicked Symphony's enda(!) bra låt, mästerliga Wastelands, handlar det om en klassisk powermetaldänga utan dess like. Det är dubbeltramp, det är tjugga-riff, det är oklanderliga sånginsatser och det är en sådan där refräng som får dig att bli fullständigt knäsvag och ditt nackhår ställa sig på givakt.

Jag ser mig själv stå på toppen av ett snötäckt berg medan solen rödglödgad går ner bakom min rygg, eld sprutar ur små sprickor i marken, jag håller en fana i ena näven och en örn landar på min andra arm samtidigt som en drake flyger över huvudet på mig och allt exploderar i en metallegerad orgasm när Kiske smäller på refrängen, och vi omfamnas allihopa till slut av en enorm örns vingar innan vi sakta svävar ner mot marken igen.

Ungefär så.

 

The Watchmakers Dream imponerar mer under vers - och ett fantastiskt synthsolo - än under refräng och Sleepwalking funkar absolut som svulstig, slemmig powerballad med Cloudy Yang som stämma. Savior in the Clockwork är åtminstone fyra minuter för lång, What's Left of Me är så mycket mer än en pliktskyldig Eric Martin-ballad, utan blandar tillsammans med den helt fantastiska avslutaren The Great Mystery - med stor hjälp från tidigare nämnda symfoniorkester - Avantasia med Meat Loaf och lyckas - med stor hjälp av tidigare nämnda fingertoppskänsla - undvika att bli supersliskig utan istället slår an på en känsla av makt och känsla, precis som sådan här musik ska göra.

 

Så när The Great Mystery klingat ut är det en lika förvånad som lycklig Boberg som kort kan konstatera att Avantasia troligen gjort sitt bästa album sedan klassiska Metal Opera-dubletten för över tio år sedan. Jag trodde verkligen inte detta, och därför är det med stor glädje jag sätter ett högt betyg, ett betyg som blivit en pinne högre om saknaden av Jorn Lande inte varit så stor. Oavsett vad är det en storstilad comeback.

Allt är förlåtet.

 

 

Betyg: 7

Bästa spår: Where The Clock Hands Freeze och The Great Mystery

 

Jag tror jag måste börja med att säga att titelspåret har ett fett intro, riffen ligger rätt och refrängen är riktigt hittig, på ett Dead By April-sätt. Growl av man, rensång av man, rensång av kvinna. Repeat. Det funkar även bra på Transhuman - vars första riff är en ren DbA-stöld - och avslutaren Inifinity. Småhårt, äckligt mycket synth, ett hoppigt beat och en fin refräng. 

Och anledningen till att jag börjar med detta är för att om jag börjat med att lista det som är undermåligt med Amaranthe i allmänhet och The Nexus i synnerhet hade jag inte velat försöka hitta något postitivt efteråt.

 

Det enda jag kan rekommendera er att göra är att sätta på Razorblade eller Electroheart, så förstår ni vad jag menar. Jag behöver egentligen inte fortsätta, men det skulle väl inte bli mycket till recension då antar jag.

 

För det är Aqua. AQUA säger jag. Det är hoppig, floppig sliskpop från ett band som låtsas vara svåra metalmänniskor men inte finner något annat intresse än att dra in så mycket stålar som fysiskt bara möjligt genom att mjölka fjortonåriga ambivalenta småpâjkar som vill ha något som är lite hårdare än Avenged Sevenfold. 

Formeln för en låt som Electroheart är precis likadan som valfri Aqualåt - du har synthen, du har trummaskinen, du har kvinnan på sång och istället för René som hojtar "Come on Barbie, Let's go party" har du en kille som "growlar" fram "With my electroheart" lite då och då. 

Det är så cyniskt att man fan baxnar, och en dödsdom i en genre som främjar autencitet framför något annat.

 

Jag vet inte vems fel det är. Om Amaranthe VILL spela ordentlig popmetal - en genre som ändå kan vara riktigt skojig - som de till exempel lyckas med ypperligt i suggestiva Mechanical Illussion och de blir tvingade till att sondera terrängen med avföring för att dess skivbolag säger så, eller om de faktiskt är nöjda med detta debacel till skiva.

 

Jag vet inte. 

Det enda jag vet är att detta till slut blir provocerande.

 

 

 

Redan under inledande Mountain förstår vi att vår dryga halvtimma med göteborgarna kommer bli en ytterst behaglig sådan. Arren sitter där, de elektroniska och akustiska pianoslingorna bidrar starkt till den emotionella ljudbild som bandet sportar och det hela skapar en riktigt riktigt mysig atmosfär. Det märks tydligt att Minoras största signum är en fantastisk förmåga att sätta pränt på känslor, såväl live som på skiva. I vissa stunder, när melodierna lyfter och Kenny jakobssons Tool-inspirerade fingrar får ta i på allvar, blir detta något som ärligt talat skulle klara sig riktigt riktigt fint på en stor öppen scen, trots att själva anslaget är av det mindre, mer anspråkslösa slaget. Det är riktigt imponerande. När Tommie Zetterlund dessutom påannonserar årets hittills tveklöst bästa låt, Into the Ocean är lyckan total, och nackhåren ställer sig på givakt.

 

Men.

Efter ett tag blir det uppenbart varför det är Minora som öppnar för Khoma och inte tvärtom. För även om musiken målas med en len pensel av en stadig hand kluddas det ibland till. Zetterlunds röst håller, men det är på snöret känns det ofta som. Han tar inte i med magen sådär så att han får ordentlig kraft utan det mesta verkar komma från halsen, och då blir det ibland nästan plågsamt att se. Som sagt, tonerna sitter, men det blir nästan irriterande när jag kommer på mig att undra om han verkligen klarar den där tonen, eller den där. Sådan sångteknik blir dessutom kraftlös i längden, och ibland försvinner Zetterlunds toner i mullret från basen och piskandet från cymbalerna.

 

Dessutom blir det snabbt tydligt att det är ett relativt ungt band som står på scen. Zetterlunds scennärvaro duger under låtarna - utan att på något sät vara spektakulärt - men mellansnacket är riktigt riktigt avigt. Visst, han vill vara lugn, känslosam och nästan timid, men detta blir direkt tafatt. Han fångar inte alls in publiken som man vill att en frontman ska göra, utan lämnar oss nästan till oss själva. Mikael Åkerfeldt är en mästare på att vara lugn, metodisk och nästan arrogant - och ändå fånga varenda person i publiken i sitt väna grepp och aldrig släppa taget.

Se och lär, Tommie.

 

Men, med detta sagt är det dock en njutning att få se Minora, och finns det någon form av rättvisa kommer göteborgarna skjuta i höjden som ett av de finare banden vi har här i stan. Med lite tid och lite träning.

 

Bäst: Into the Ocean lämnar mig blödandes.

Sämst: Bättre på självförtroendet till nästa gång. Jag kommer inte ens ihåg hur er basist ser ut.

 

 

 

Det är ett otroligt vågat grepp av Khoma att börja med en ballad som In Ruins. Men, ska det visa sig, ett genialiskt sådant. Låten är så vacker, så melankolisk och så gudalikt bra att det omöjligt kan finnas ett person kvar på Top Floor med ett helt hjärta. Jan jämtes ojämförbara sätt att som ett känslomässigt kalhygge närma sig oss i publiken är enastående. Och när han, svettig ändå inpå skäggstubben och med håret åt alla håll lugn och tyst säger "Den här låten handlar om kärlek" vet jag att detta blir tufft. Like Coming Home är enligt mig en av de vackraste låtarna på jorden, och att då uppleva den i ett liveutförande är som att sparka sitt hjärta på pungen. Jag utelämnas fullständigt åt mina känslor och i det avslutande crescendot tjocknar det faktiskt till i halsen på mig. "Löjligt", tänker jag, tittar på Christoffer och ser att han har tårar i ögonen. Och då inser jag. Att Khoma är en urkraft som inte kan liknas med något annat vi har. Vuxna män med trasiga hjärtan står i hundratal och oförfalskat hänger sig till vad som pågår framför dem.

Det är så vackert att det gör ont.

 

Till och med låtarna från A Final Storm, som i mina ögon förstördes av In Flames-sångaren Anders Fridéns skivbolag, är fantastiska, och ett klassiskt bevis på hur jävla bra det blir när de får luftas live, där det är meningen att dessa låtar ska spelas. Vare sig det är Army of One, In it For Fighting eller för kvällen fullständigt krossande vackra All Like Serpents är det gjort på absoluta världsklassnivå. Inte en ton, inte ett riff, inte ett komp känns fel eller avigt. Detta är så nära perfektion du kan komma. På riktigt.

 

Anledningen till att Khoma gör den här klubbturnén är för att promota sin "nya" skiva All Erodes, med material bandet gjort mellan 2002 och 2013 men som inte landat på fullängdsskivorna. Och även om mycket material är bra - som till exempel tidigare nämnda In Ruins - är det inte därför jag är där. Det är fortfarande The Second Wave som är deras magnum opus, och för alltid så kommer vara.

Och givetvis är det låtarna från den skivan som slår hårdast. När andra setet inleds med lunkande The Guillotine blir hela jag en enda stor gåshud(it's a word!). Urkraften i Through Walls är skoningslös och när spelningen - är det meningen - avslutas med vad som enligt mig för evigt kommer vara en av tidernas bästa låtar - One Of Us Must Hang - tappar jag för ett ögonblick förståndet. Och jag är inte ensam. Det är något oerhört träffande att se alla dessa människor skrika ut sin ångest, sin hjärtekross och sina sorger till Jan Jämtes sparkande, duckande och slitande persona på scen. Det är fullständigt omöjligt att förklara. Finns inte en chans. Det måste upplevas.

 

Aldrig någonsin har Khoma känt sig nödgade att faktiskt göra ett extranummer. Men när vi alla står och klappar i takt och stampar i golvet, skrikandes efter mer trots att One Of Us Must Hang alltid är avslutaren, går bandet, något förvånat och uppriktigt tacksamt tillbaks upp på scen och sliter av bomben Osiris till publikens enorma förtjusning.

 

Och så är det över. Scenen lämnas, igen. Det blir svart. Och vi är tillbaka i verkligheten igen.

Jag och Christoffer lämnar lokalen och går ut i den kylslagna blåsten. Träden är fortfarande kala och svajar liksom eftertänksamt i takt med vinden. Jag tror att de, precis som vi, undrar om det inte är dags snart.

Och allting är så grått. Att återkomma till verkligheten efter denna makalöst känslosamma tripp känns nästan hånande. Jaha. Sätta sig på en spårvagn, åka hem. Ensam.

Jag fattar inte.

 

Det går kort sagt inte riktigt att sätta ord på vad vi upplevde igår. Jag önskar jag kunde, men som ni ser blir det mest babbel. Jag önskar helt enkelt att ni var där, och fick uppleva detta.

 

Jag gör verkligen det.

 

Bäst: För alltid One Of Us Must Hang. För evigt.

Sämst: Det känns nästan hånande att materialet från A Final Storm - låtar vilka andra band som helst skulle döda för - inte får leva ut sin fulla potential när de ska dela tid och rum med låtar från The Second Wave.

 

Först ska sägas att jag fick lite svårt att sålla i ljudmassan, det är många intryck som vill samlas inom samma yta, i sann Devin-anda. Men när man väl fått sållat i ordning lite märker man snabbt att det döljer sig en hel del riktigt fina låtar på Epicloud. Samtliga låtar där kören får spela in är smått fantastiska, allt från det korta introt genom Kingdom, nyinspelningen från 2000 års Physicist - vilken antagligen är bäst på skivan, ironiskt nog - till makalöst snygga Grace. Sjätte spåret, Save Our Now är udda för att det är den enklaste och mest slående låten av samtliga. Intro, vers, brygga, refräng. Inte på en Devin Townsend-platta väl? Jojobullar. Bra som fan är det dessutom. Mer sådant!

 

Men allt är inte solsken och regnbågar. Det blir som vanligt gärna lite hjärnsubstans i maskineriet när det gäller Devin, och för en tempomässigt perfekt sammansatt skiva hade man gärna fått skippa en del spår vilka i mina öron mest bara blir utfyllnad, en väntan på de riktigt feta låtarna.

 

Med det sagt är Epicloud i mina öron - utan att vara den som skrutiniserat kanadickens tidigare diskografi - den genomgående bästa skiva jag hört. Låt gå för att allt inte når hela vägen, men det är ju som sagt Devin vi har att göra med. Då blir det lättare att göra små undantag.

 

Denne Devin.

 

 

Betyg: 7

 

På den sida av planeten där metal fortfarande är en framåtskridande kraft och inte fast i gamla hjulspår står Periphery tillsammans med en handfull band i det allra främsta ledet. Och det säger jag inte bara för att de palm mutar som Meshuggah och "Alla band som låter som Meshuggah per automatik är progressiva", utan för att Periphery är det enda band jag hört som lyckats fånga den tekniskt avancerade essens som band som Between The Buried And Me bär i sitt sköte samtidigt som de med all tänkbar heder i behåll lyckas skapa en väldig hitkänsla med melodier i ett landskap inget band ens med karta och kompass skulle hitta till. 

Vilken av dessa två egenskaper som är mest imponerande vågar jag inte svara på. Men jag vet att de tillsammans stavas genrefulländning.

 

Betyg: 8

Bästa spår: Luck as a Constant och Erised